I Italien finns det politiker som vill att folk ska behöva ansöka om tillstånd från myndigheterna för att få ladda upp videoklipp på Internet. Ryktet säger att även Frankrikes politiker har liknande idéer.
Om samma regler ska gälla på Internet som i resten av världen, vilket jag tycker, så skulle den logiska konsekvensen bli att man måste söka tillstånd hos myndigheterna för att, säg, sprida flygblad med politiska åsikter.
Låter det som ett sunt samhälle? Finns det kanske inte en liten risk för att hela den demokratiska grundtanken liksom går förlorad?
Piratpartiet behövs som en internationellt inflytelserik rörelse. Att ta steget in i den svenska riksdagen vore ett stort och viktigt steg på den vägen.
Den mänskliga hjärnan har, enligt mina läroböcker från naturbasåret på Komvux, inte genomgått någon biologisk utveckling på tusentals år. All modern mänsklig utveckling bygger istället på kommunikation. “Vi är stora enbart för att vi står på jättarnas axlar” som det heter. Därför är det förbaskat intressant att fundera över hur mänsklig civilisation kommer utvecklas när förutsättningarna för kommunikationen förändras radikalt.
Om den tanken aldrig har slagit dig förrut så är det dags nu, annars blir du per automatik diskvalificerad från diskussionen om hur framtiden ska se ut.
(För övrigt har jag fått en helt ny syn på folk som dansar framför webkameran och lägger ut på Youtube.)
An anthropological introduction to YouTube (55:34)
(Det här inlägget har, titeln till trots, ingenting att göra med min förra postning.)
♦ Mattias Bjärnemalm är förbundsordförande i Piratpartiets ungdomsförbund, Ung Pirat, och har så klart en blogg. På den skriver han förståndiga saker. I förrgår skrev han om Uppsala Nya Tidning, som också verkar ha förstått en del. Det är skönt att se att det finns människor som kan först lyssna på argument och sedan begripa det de hör:
Invändingarna måste tas på allvar. Integritet, myndighetsutövning och bevisbörda är frågor som inte bara kan sopas åt sidan. För regeringen gäller det att verkligen lyssna, och inse att det här inte är en fråga man kan lösa med några enkla formuleringar. För faktum är att IPRED vilar på i grunden felaktiga föreställningar.
♦ Madeleine Sjöstedt (fp) skriver i Aftonbladet att framtiden tillhör fildelarna. Jag misstänker att just den formuleringen är mer rubriksättarens än hennes egen i och för sig, men debattinlägget är ändå full av sund inställning:
Utgångspunkten ska inte vara hur man kan förhindra fildelning, utan hur man kan skapa en lagstiftning som både gynnar den kulturexplosion som fildelningen innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.
♦ Som jag skrev om häromdagen så finns det numera fler artister som uttalar sig positivt om fildelningens möjligheter än vad jag kan hålla reda på. En av dem är Jonas Almquist, vars band The Leather Nun var stora under 80-talet. Han skriver att de aldrig hade tjänat en spänn på IPRED:
Jag törs påstå att majoriteten av alla svenska band som idag turnerar i Europa och USA, gör det inte för att skivorna säljer utan för att fildelning, olaglig nedladdning och Internet-communities som MySpace och Soundclick fungerar som gigantiska marknadsföringsmotorer. Måhända förlorar vi ören i STIM-pengar, men vi vinner kronor på turnéinkomster.
– Du går mot röd gubbe idag, och du vet att det är olagligt, sedan kommer det en lag om tre år som säger att alla som gått mot röd gubbe ska straffas med 100 000 kronor. Man kan inte göra så, säger han.
Den som laddar ner upphovsrättsskyddat material innan lagen träder i kraft ska inte omfattas av den. Det borde vara en självklarhet. Retroaktiv lagstiftning hör inte hemma i ett rättssamhälle. Det är förstås bra att justitieministern nåtts av den insikten.
Men det räcker inte. Den föreslagna lagen borde inte gälla alls.
[...]
Upphovsrätten måste värnas men inte på bekostnad av rättssäkerheten. Skivbolagen väljer helt fel väg när de försöker stävja illegal fildelning genom jaga nätanvändarna. I stället borde de utveckla attraktiva, legala fildelningstjänster. Bara så kommer upphovsrättsbrotten att kunna minska.
Det enda rimliga sättet att “mildra” lagförslaget är att skivbolagen inte ges rätt att agera privatpoliser.
♦ Niklas Wykman är ordförande i Moderata Ungdomsförbundet (skulle inte han avgå om Moderaterna inte backade i FRA-frågan förresten?) och uttalar sig i SvD:
- Det här ju en halvmessyr, och snömos i jämförelse med vad som skulle behövas. Det som är positivt är att man kan tänka sig en reträtt, men att tro att det här är tillräckligt är att grovt underskatta oss som inte tycker att den här lagen är bra.
To all the fans who’ve for some unknown reason have sat, progressively losing their eyesight, squinting at their computer screens, watching The Dead Parrot Sketch, or missing the climax of The Fish Slapping Dance all because you’re too damned cheap to buy the shiny new DVD box set, you who have gawped at grainy bootlegged Python snippets only to be left unfulfilled by the ripped-off rubbish posted on YouTube… Well loyal Python fan, strain no longer! Now you can save your eyesight and join the Monty Python YouTube Channel, where you can enjoy high quality Python lounging in your knickers. Yes, that’s right, you don’t even have to leave the comfort of your laptop to join the Flying Circus.
Professor Charles Nesson på Harvard ger sig in i fildelningsstriden genom att förklara att skivbolagens skadeståndskrav bryter mot den amerikanska konstitutionen. Jag gör ett försök att fritt översätta hans argument nedan:
Tänk er en lag som, för att avskräcka, kräver böter på 750 dollar för varje kilometer-per-timme som föraren överskrider hastighetsbegränsningen, och att böterna ökar till 150,000 per kilometer för fort om föraren visste att han eller hon körde för fort. Tänk dig att de här böterna inte offentliggörs, och att de flesta förare inte vet att de finns. Tänk dig att indrivandet av de här böterna hanteras av en privat poliskår med egenintresse, som inte kan hållas ansvarig, som kan välja sina mål efter eget gottfinnande, som kan ta emot eller avvisa mutor för att inte dra ärenden till åtal, och som stoppar alla böter i egen ficka. Tänk er att en stor andel av de här böterna aldrig bestrids, oavsett om de är korrekta eller inte, eftersom de personer som stämts har begränsade resurser och inte vet om de har en chans inför en objektiv jury.
Min översättning är inte exakt, läs gärna hans egna ord genom att följa länken ovan.
Det här är alltså en beskrivning av situationen från en person som är professor i juridik vid Harvard. Det är svårt att ha bättre renommé än så. Det här är vad skivbolagen gör i USA, och som regeringen tycker att de ska få göra här, för att hålla de 37 samt en skröplig och otidsenlig bransch vid liv. I artikeln i GP erkänner Fru Justitia, Beatrice Ask, att hon inte kan garantera att bolagen kommer att låta bli det här beteendet i Sverige. Med andra ord kan vi vara rätt säkra på att det kommer att bli så. Företrädare för skivbranschen har redan sagt att de inte tänker ge sig efter enbart de “stora fildelarna”, vad de nu menar med stora. Ask påpekar också att vi inte har så våldsamma skadeståndssummor i det här landet, eftersom vi har en annan juridisk tradition, men hon tiger om att det är just den traditionen som den här lagen vänder upp och ned på.
♦ Som avslutning: Fredrik Strage är tydligen också någon som förstått åt vilket håll vindarna blåser. Han fick just Stora Journalistpriset som “årets förnyare” tack vare sin topplista över internethistoriens bästa rockrelaterade upphovsrättsintrång.
“Man ska göra rätt för sig” – har du hört den förrut kanske? En i grunden rätt sympatisk inställning som när den hårddras† kan leda till rätt jobbiga slutsatser.
Tänk dig exempelvis för en sekund att du drabbas av allvarliga psykiska problem efter en personlig tragedi av något slag. När du ska gå någonstans så känns dina steg fysiskt tunga, som om du hade vikter knutna kring benen. När telefonen ringer så kan du inte på något vis förmå dig att resa dig för att svara. Du måste äta tabletter för att kunna somna, och när du vaknar måste du äta andra tabletter för att klara av att komma ur sängen. För att överhuvudtaget överleva är du tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Att argumentera för att man “ska göra rätt för sig” i ett sådant sammanhang blir mer än jobbigt, det blir direkt obehagligt.
Men nu var det ju inte riktigt så dystra vi skulle vara. Det här är ju ett inlägg om Niklas Strömstedt trots allt, och han verkar ju vara en rätt glad filur så där överlag.
Och det kan ju tyckas hedervärt. Han är liksom inte någon hycklare, åtminstone inte när han blir påkommen med det. Men det här är ändå ett typiskt sådant tillfälle där “man ska göra rätt för sig”-mentaliteten inte leder till något positivt.
För vilka blir konsekvenserna för ett band när en av deras musikvideos/tv-framträdanden/konserter kan ses på Niklas Strömstedts blogg? Förloras någon inkomst? Sannolikt inte. Jag har svårt att se att någon skulle låta bli att köpa en skiva för att de kan höra låten på Niklas Strömstedts blogg, eller direkt på Youtube för den delen.
Jag antar att man i fantasin kan utgå ifrån att han skulle ha betalat royalties för inbäddningen av musikvideos på bloggen, och se det som en förlorad inkomst. Men i verkligheten, där vi som inte är medlemmar i IFPI eller Antipiratbyrån lever, så fungerar det inte på det viset. Om det är grundförutsättningen för att få dela med sig av en musikvideo så kommer ingen att göra det – vilket Niklas Strömstedt illustrerar med all önskvärd tydlighet.
Så vad förlorar bandet? Publicitet. Ta ett av de exempel som DN nämner: The Kinks. Jag tillhör pinsamt nog de där som känner igen bandnamnet men inte haft en aning om vilka de är, trots att jag hört flera av deras stora hits en hel massa gånger. (Det har antagligen att göra med att jag inte är uppväxt när de hade sin storhetstid.)
Men nu vet jag ju vilka de är, tack vare Niklas Strömstedts blogg. Om jag läser i tidningen i morgon att de ska spela i närheten av där jag bor‡ så kommer jag kunna säga till de andra i fikarummet på jobbet att “jamen ni vet, de har ju gjort den där Lola, och den där, vahetteren… men ni vet ju… öhm… You Really Got Me Going eller nåt.”
Om jag är tillräckligt rik just för tillfället så kanske jag köper en biljett, bara för att det är kul att kunna säga att man har sett kändisar. Om jag inte gör det så kanske någon annan där i fikarummet bestämmer sig för att gå och se dem för att de är genuint intresserade av att höra bandets musik.
Väl där är det sedan fullt tänkbart att man köper med sig någon souvenir; kanske en tröja, en affisch eller till och med en sådan där ålderdomlig plastbit som man kan ta hem och rippa så att den går att lyssna på i den lilla smidiga MP3-spelaren som man alltid har med sig. Jag har köpt både det ena och andra på konserter och jag kan tänka mig att göra det igen. (Även om det i vanliga fall är något mer kontemporära akter jag intresserar mig för.)
Till och med om jag inte går på någon spelning med bandet så finns fortfarande chansen att jag blir så pass intresserad att jag vill veta mer om dem. Jag kanske köper en bok om dem, en dokumentär på DVD, eller en CD-box med vältilltaget texthäfte som har massor av intressant kuriosa i sig.
Min poäng är denna:
Icke-kommersiella “brott mot upphovsrätten” som utförs av privatpersoner genom olika former av fildelning (youtube eller andra) innebär att artistens potentiella kundbas expanderar. Även om de som går från att vara potentiella kunder till att faktiskt köpa någonting av artisten blir färre till andelen räknat så finns alla möjligheter att de blir fler till antalet.
Men då kanske det är en förutsättning att man orkar uppdatera sina affärsmodeller och utnyttja ny teknik istället för att söka sig tillbaka till häst-och-droska-eran i blind panik.
“Skivbolagen vill hellre tjäna pengar på 100.000 sålda skivor än ge artisten möjlighet att få en publik på 50 miljoner, som det egentligen går att göra mer pengar på. Skivbolagen har förresten historien igenom ändå stulit från artisterna” som Ulf Ekberg från Ace of Base uttrycker det.
————————————————————————————————
†: Jo då, jag har både kollat upp stavningen och hunnit göra mitt val…
‡: Jag vet, de har inte gjort en livespelning sedan 1996 och betraktas av många som borta för gott, men de är trots allt inte formellt upplösta så det skulle kunna hända. Inte för att det spelar någon roll, de är ändå bara ett exempel och samma resonemang gäller oavsett artistnamn.
————————————————————————————————
PS: Cirkus Kiev i P3 är himla roligt ibland. Häromdagen sände de till exempel sin tolkning av Niklas Strömstedts utspel. Se youtubeklippet nedan.
Det finns en och annan webcomic jag gillar. Min favorit är nog XKCD – “A webcomic of romance, sarcasm, math, and language”. För ett tag sedan såg jag den här strippen där:
I den bästa av världar så kanske det här kan minska nödvändigheten av stupidfilter något, trots att det inte på något sätt är obligatoriskt att använda sig av tjänsten när man postar sina youtube-kommentarer.
Inlägg (RSS)