Häromdagen rapporterades lite här och var att det stora skivbolaget Warner tänkte lämna Spotify, med motiveringen:

Gratis strömmade tjänster är tydligt inte positivt för musikindustrin. Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är inte den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.

Nu har det framkommit att det som påståtts på en hel massa nyhetssajter och bloggar var lite grann av ett missförstånd. Warner blir kvar på Spotify tills vidare, men säger fortfarande att man aldrig vet vad som händer när det nuvarande kontraktet ska omförhandlas någon gång i framtiden:

Alla i musikindustrin är mer eller mindre överens om att musiktjänster som bara tjänar pengar genom reklam inte är hållbara på lång sikt. Ger du bort musik och det bara betalas genom reklam är det inte hållbart, det fungerar inte, säger James Steven.

En fråga man genast ställer sig är naturligtvis hur reklamradion har fungerat så bra som den har gjort. Varför har Warner aldrig klagat på den?

Svaret är att det handlar om kontroll.

Radion är ett enkelriktat massmedium, där skivbolagen haft stort inflytande över vilken musik som ska spelas och därmed över vår musikonsumtion. Genom att få sina låtar spelade på radion har man enkelt kunnat forma vår smak på ett sådant sätt att det är just deras musik som betraktats som bra, och därmed deras produkter vi spenderat pengar på.

Med den moderna tekniken ökar våra möjligheter att välja på egen hand. Jag bestämmer helt själv vilken låt jag ska lyssna på, och när. Det innebär en tidigare oöverträffad tillgänglighet. De gamla ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan, under vilka skivbolagen är vana att arbeta, är skapade utifrån ekonomier som baseras på ändliga resurser. När tillgången går mot oändligheten så blir konsekvensen antingen att priset går emot noll eller att vi behöver använda oss av andra ekonomiska teorier för att hitta en rimlig prissättning.

När konsumenterna får större möjlighet att välja själva torde det rimligen också innebära bli att vi får ett mer diversifierat, och därmed rikare, kulturliv. När vi inte är lika styrda av centrala massmedia längre ökar våra möjligheter att bredda våra kulturella synfält. Fler medelstora artister på bekostnad av några som blivit supermegastjärnor i brist på synlig och lättillgänglig konkurrens, helt enkelt.

Det här handlar inte om fildelning.

Fildelningen var det första naturliga steget på denna konsumentrevolution, men den är inte det viktiga i sammanhanget. Den har bara agerat som en katalysator och påskyndat det oundvikliga. På sikt skulle den enorma potential som finns för tjänster som (till exempel) Spotify aldrig gå att hålla tillbaka. För att citera Bono, innan han började tycka att diktaturens Kina var ett föredöme:

Men det är som kung Knut den store, som satt på sin tron framför vågorna och talade om för tidvattnet att det inte fick komma.

Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle idag gå och köpa en CD-skiva för något annat skäl än att antingen  stödja artisten eller för att den är något slags samlare. Detsamma gäller för de i sammanhanget tokdyra “downloads” som finns på de av skivbolagen sanktionerade betalsajterna.

Musiken – som produkt betraktad – har minskat i värde. Inte kulturellt eller socialt, så klart, men ekonomiskt. Vem är villig att betala samma pris för en låt i mp3-form som om den varit på ett CD-album, när man vet att reproduktionskostnaden för en mp3-fil är ganska exakt noll kronor?

Ta sedan med den psykologiska aspekten i beräkningarna: informationen är väldigt mycket flyktigare nu. En CD höll man i sin hand, det var något fysiskt och – om man skötte den rätt – beständigt. En fil på datorn ser man knappt, än mindre känner, och med en snabb knapptryckning är den borta för alltid och utan ett spår.

Med allt det här i åtanke kan man lätt börja tänka i banorna att

Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är exakt den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.

hade varit ett mycket mer verklighetsförankrat uttalande från Warners sida…

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om musik, spotify, skivbolag, Warner, fildelning

Thomas Tvivlaren skrev för ett tag sedan om hur “demonproducenten” Timbaland kopierat betydande musikstycken från demoscenmusikern Glenn Rune Gallefoss utan att ge någon cred för det. (Jag tipsade om det här på bloggen också btw.)

Nu har Thomas skrivit ett uppföljningsinlägg, på engelska den här gången.

Det kan vara värt att läsa båda inläggen för att få en liten uppfattning om exakt hur mycket skivundustrin respekterar upphovsrätten som de säger sig värna så hårt om…

Han länkar dessutom till en artikel som berättar om hur ett antal artister stämt de fyra stora skivbolagen på 6 miljarder dollar – skivbolagen har nämligen använt artisternas låtar utan tillåtelse och utan att betala för det!

(Jag tror att jag kanske länkat till samma artikel tidigare, men jag minns ärligt talat inte..)

Måste bara tipsa er om att läsa Thomas Tvivlarens senaste: 80 + 64 + 4 = 0. Det är en ganska lång bloggpost som handlar om att det där med upphovsrätt bara verkar gälla för vissa artister – de med stora skivbolag i ryggen.

Läs texten och tänk på den nästa gång någon skivbolagshöjdare pratar om att det är “för artisternas skull” de försöker avskaffa grundläggande demokratiska rättigheter och ge privata ekonomiska särintressen större befogenheter än vad polisen har.

Webhackande rekommenderar oss att lyssna på Cock Sparrers “Take ‘Em All” och hämta lite inspiration därifrån:

Som avrundning vill jag via “Skivor till döddagar” spela en låt för alla som älskar musik med lite klös i. För många år sedan skrev Cock Sparrer en låt om skivbolag och skivbolagsanställda. “Take ‘em all” är precis lika aktuell nu som då. Jag önskar att det fanns en länk till den ursprungliga versionen på youtube eller någon annan site som jag kunde hitta i hastigheten. Ni som inte hört den, gräv lite på nätet, det är en utmärkt allsångslåt. Försök gärna skicka killarna en slant också, om inte annat så genom att köpa någon av deras plattor. De håller fortfarande på. De är fortfarande förbannade. De är en bra förebild, för om de kan vara totalförbannade över orättvisor ända från 70-talet till nu, så kan vi hålla ilskan kokande över våra lokala mutkolvar till politiker fram till nästa riksdagsval, och kasta ut dem på arslet. Gotta er åt den tanken i mellandagarna.

Mellandagarna må vara över, men bättre sent än aldrig:

Skivbolagen har aldrig stått på artisternas sida. Det fina är att med modern informationsteknologi kan vi faktiskt bli av med dem utan att ta till vapen. Kanske är det därför de är så rädda att de känner sig tvungna att förvandla rättsstater till polisstater för att skydda sina ekonomiska intressen?

Bensinbilen är död, proklamerar rubriken på E24. År 2015 kommer elbilar, kompletterade med enklare förbränningsmotorer, att vara lika billiga som dieselbilar. 2017 lika billiga som bensinbilar.

“Senast 2025 spottas det årligen ut 16 miljoner energisnåla och praktiskt taget ljudlösa elbilar på den europeiska marknaden.” står det i ingressen.

Med tanke på att olja är en ändlig resurs så bådar det ju gott inför framtiden. Men allt är inte frid och fröjd, det här kommer att skapa ekonomiska problem för vissa aktörer:

Tufft blir det framför allt för komponenttillverkare som idag är specialiserade på växellådor, katalysatorer eller delar till dagens förbränningsmotorer – komponenter som snart inte kommer att behövas längre.

Låter det bekant? Tänk skivbolag – företag som specialiserat sig på att distribuera musik på fysiska medium. När ny teknik gör dessa fysiska medium föråldrade och onödiga, så vill de hindra oss från att använda den.

När ska krav resas på att miljöbilarna ska straffbeskattas, för att kompensera inkomstbortfallet för de drabbade företagen?

(Jo då, jag vet att det är en gravt förenklad jämförelse. Men helt felaktig är den inte.)