Dynamic Man

Jag har för närvarande blixtrande huvudvärk från helvetet, så det här inlägget är mest tänkt att tipsa intresserade om läsning med mer substans…

Oscar Swartz skriver om tunnelbanepolisernas chef, David Beukelmann, och menar att den nuvarande lagstiftningen på ett oacceptabelt sätt möjliggör maktmissbruk från polisers sida.

Emil Isberg har forskat mer om nämnde chef och det är inte några särskilt smickrande slutsatser man kommer fram till.

Rasmus Fleischer skriver om att trycket i den här frågan måste trappas upp, och tar upp det absurda i polisernas anmälan om förtal.

Alla tre inläggen ovan är viktig läsning för den som intresserat sig för den här historien, och samtliga har många länkar till fler viktiga och intressanta texter, varav jag bara orkat traggla mig igenom en bråkdel under rådande omständigheter.

Peace out.

Läs då Kjell Häglunds krönika “Den största storyn på länge” hos Journalisten. Han skriver om historien med poliserna i tunnelbanan, och mer specifikt om att gammelmedia slarvade bort i princip hela storyn. Bland annat skriver han:

Till och med i läsarkommentarerna till dagstidningarnas Jesper Nilsson-artikel förs en djupare diskussion än den som nyhetsjournalisterna mäktar med.

[...]

Den journalist som bara läst dagstidningarnas referat av den isolerade händelsen i tunnelbanan har missat allt. Den journalist som följer bloggare som Jesper Nilsson, däremot, kan snart börja gå till jobbet med ett pånyttfött självförtroende.

Mycket läsvärd krönika!

Tre piratpartister skriver på Aftonbladets debattsida under rubriken “Maktmissbruket skadar polisen“.

Det handlar så klart om de två civilpoliserna jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Jag skrev igår om herrarna Kling och Klang i Stockholms tunnelbana, och om hur deras smaklösa och sannolikt olagliga försök till censur av medborgarjournalistiken slutade i en mindre bloggbävning. Det har på sina håll uttryckts förvåning över att svenska poliser kan bete sig på det här sättet och det har till och med frågats, lite försiktigt, om det kanske kan vara en skickligt regisserad bluff?

Självklart ska man aldrig utgå från att alla talar sanning hela tiden. Källkritik och allmän skepticism är nyttigt. Men hur jag än vrider och vänder på det här så ser jag ingen som helst anledning att tro att Jespers historia inte är sann från början till slut. Som Marcus Fridholm uttrycker det:

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Jag har dessutom själv sett och varit med om minst sagt konstiga ingripanden från poliser, och till och med varit med när juridikstuderande plockat upp Sveriges Rikes Lag och pekat ut paragraferna där det står att polisen absolut inte får bete sig som de just gjort, och fått svaret “det där tror jag inte på” tillbaks.

Det är inte utan att man börjar fundera i samma banor som en av kommentarerna till Planka.nu:s artikel:

Hur många ruttna äpplen innan man inser att hela jävla fruktkorgen måste kasseras?

Nu menar jag naturligtvis inte att polisväsendet ska avskaffas. Tyvärr händer det en massa hemskheter som måste stävjas på något sätt, och tills någon klurat ut hur det ska gå till utan poliser så måste vi nog dras med det statliga våldsmonopolet. Men att man faktiskt börjar känna på det viset är ett problem i sig, ur ett samhälleligt perspektiv.

Statliga myndigheter måste ha allmänhetens förtroende om de ska ha något existensberättigande – det är ju trots allt oss de finns till för – och förtroende måste man förtjäna. Det verkar inte gå så bra just nu, för vare sig dessa två poliser eller för deras chef.

För ett tag sedan skrev Rasmus Fleischer om att polisen har börjat agera skattefinansierade biljettkontrollanter. I förrgår blev nätjournalisten Jesper Nilsson vittne till en sådan händelse och passade på att ta några bilder med sin mobilkamera.

De två civilklädda poliserna började då trakassera och hota honom för att till slut tvinga honom att radera bilderna. Hela historien går att läsa om på Jespers blogg.

Vad som också framgår av hans blogg är att han efter lite efterforskningar lyckades återskapa de raderade bilderna, samt en kort filminspelning där man kan höra delar av trakasserierna.

Resultatet av de maktmissbrukande polisernas försök att genom utpressning förstöra bevismaterial blev istället en jättesnackis, med tillhörande bild och ljud. I skrivande stund är historien den överlägset mest omtalade på Knuff.se och både DN och SvD har tagit upp ämnet.

Det kallas Streisandeffekten, kan jag meddela herrarna Kling och Klang.

Andra som skriver om samma sak är Infallsvinkel, Hanna Wagenius, Scaber Nestor, Kulturbloggen, Mina Moderata Karameller, Anders Widén, Thomas Tvivlaren, Farmor Gun, Oscar Schwartz, Magnihasa, Skivad Lime och många många fler…

Även de stora dagstidningarna har börjat skriva om det: DN, SvD, SvD Ledarblogg

Polisen har gått ut med att det bildats en särskild enhet, bestående av nio personer från polisen som ska samarbeta med två specialiståklagare, för bekämpning av immaterialrättsliga brott. I nyheten på polisens hemsida går att läsa bland annat detta:

I immaterialrättens område ingår bland annat upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt och varumärkesrätt. Varumärkesintrång och fildelning är exempel på brott.

Varpå vän av ordning naturligtvis måste påpeka att “Nej, det är det inte alls det.”

Fildelning är inte ett brott! Att fildela upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse – det som till vardags brukar kallas “illegal fildelning” – är däremot ett brott.

Det låter kanske som ordmärkeri, bara tröttsamt pladder från en språkfascist. Men det finns faktiskt några verkliga anledningar till att jag överhuvudtaget orkade sätta mig och skriva det här inlägget.

För det första så tycker jag att man ska kunna kräva av myndighetsutövare att de ska veta vad de sysslar med.

Ett språkbruk som antyder något annat är inte acceptabelt, då det skadar förtroendet för myndigheter i allmänhet och (i det här fallet) rättsväsendet i synnerhet. Hade nyheten handlat om trafikpolisen hade det kunnat heta att “Fortkörning och att äga en bil när man är full är exempel på brott” eller nåt. Låter det kompetent och förtroendeingivande?

För det andra så är det faktiskt viktigt att påminna om den här distinktionen, skillnaden mellan fildelning som teknologi och fildelning som metod för att sprida eller tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material utan tillåtelse.

Fildelningen som teknologi är ett extremt viktigt fenomen rent sociokulturellt, men även teknologiskt. När fildelning börjar betraktas som illegalt i sig så får det konsekvensen att makthavare – i sammanhanget alltså internetoperatörer, politiker, med flera – vill börja motarbeta tekniken i sig. Vi har redan sett exempel på det – googla “bittorrent throttling” så får du en liten försmak.

Problemet med den typen av aktiviteter är inte bara att det är en smärre katastrof för många mindre artister, filmskapare och författare som använder tekniken för att nå ut till en större målgrupp, utan även att det omöjliggör tjänster som mediafavoriterna Spotify och Voddler, som ju båda bygger på fildelningsteknologi under skalet.

Alltså:

Skärp er, Polismyndigheten i Stockholms län!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om polis, fildelning, myndighetsutövning

Svensk polis har gjort razzia hos en misstänkt fildelare. Rick Falkvinge berättar:

Det började med att han blev väckt av fyra poliser som kom in och tog hans datorer. Misstänkt för vad? Ja, spridande av kultur. Som om det vore något omoraliskt. Medan han fortfarande är nyvaken, och utan att han ens får ta på sig kläder, så sätter sig fyra poliser med honom i ett förhör direkt i hans hem. Fyra aggressiva poliser mot en yrvaken människa i morgonrock. Utan försvarare.

Anna Troberg, vice partiledare i Piratpartiet, kommenterar:

Som en av de där upphovsrättsinnehavarna som man säger sig skydda, så kan jag bara säga att jag skäms. Jag vill på inga villkor att något sådant här sker i mitt namn. Aldrig någonsin.

Rubriken säger ungefär vad jag tycker om saken…

Angående Umeå-historien som jag skrivit om de senaste dagarna kommenterar Rick Falkvinge polisens rätt(?) att beslagta datorer utan bevis eller ens brottsmisstanke:

Att beslagta någons privata dator är ett långt större ingrepp i privatsfären än att öppna någons privata post. Ändå betraktas det bara som att konfiskera en skiftnyckel.

Han citerar Caspian:

Det får en att fundera: om de kan ta datorer tillhörande en politiker medan han utför ideellt arbete, helt utan brottsmisstanke – finns det någonting de inte kan göra?

Oscar Swartz skriver också på samma tema, i samband med Carl Bildts hjärnsläpp på SvD Brännpunkt:

På kort tid har man gjort två helt omotiverade tillslag mot piratpartistiska riksdagskandidater och plockat med sig en mängd datorer. Utan relevanta brottsmisstankar alls.

Jag ogillar konspirationsteorier – om man inte ser dem som ren underhållning så klart – men ibland måste man ändå erkänna att man förstår hur de uppstår…

Mikael Nordfeldth, som jag skrev om igår, har nu blivit anmäld för dataintrång. Han skriver själv:

Men okej. Det som IT-kontoret har hakat upp sig på var att jag inte hade ett skrivet avtal har jag fått veta. Det är väl inte undra på dock, när jag aldrig blivit ombedd att skriva under något sådant. Särskilt när jag i projektbeskrivningen för Livestation Hamnmagasinet, dvs vad föreningen hethane gjorde i kontoret, skrev att det skulle sändas livevideo över internet till UmeTV. Kopplar man därefter in en kabel i väggen på sitt kontor, vilket ger omedelbar internetanslutning, så förutsätter man att det är tänkt att det ska fungera så.

Som jag sa igår, hela historien verkar jättekonstig.

Henrik Alexandersson kommenterar händelsen så här:

I det större perspektivet bör man frågta sig om det är så lämpligt att den styrande politiska klassens väpnade gren – på lösa boliner – går in och beslagtar datorer hos en riksdagskandidat för ett uppstickarparti.

Mikael själv påpekar dock:

Jag vill förövrigt påpeka att jag inte stöder konspirationsteorierna om att detta skulle vara med anledning av att jag är medlem i Piratpartiet. Jag förstår att man kan tänka sig det, samt att många pirater gärna läser in mer i medlemskapet (fuck the etablissemang-retoriken etc.) än bara principerna. Men gör man det och tror att man blir utsatt för sådant här pga partitillhörighet är man dum i huvudet.

…vilket jag håller med om fullständigt.

Även den som har så lågt förtroende för våra styrande politiker att den tror så illa om dem måste inse att det här vore ett fruktansvärt märkligt och rent ut sagt jättekorkat sätt att få tag på någonting av värde från en meningsmotståndare.

Däremot kan jag väl hålla med om att det verkar jävligt osnyggt. Från alla  möjliga synvinklar.

Polisen raidade mitt kontor på Hamnmagasinet imorse. Ingen har kontaktat mig. Anledningen? Umeå kommuns IT-kontor polisanmälde “pga mycket trafik mot ett IP-nummer” (krypterad VPN-tunnel).

Mikael Nordfeldths Facebookstatus tidigare idag. Han skriver mer utförligt om händelsen på sin blogg under rubriken Polisen raidade mitt kontor.

Några snabba reflektioner:

• På vilket sätt är mycket trafik ett skäl att göra en polisanmälan?
• På vilket sätt är en anmälan om mycket trafik viktig nog för polisen att göra en utryckning?
• Ska polisen verkligen få beslagta datorer så godtyckligt? En dator innehåller ofta väldigt privat information.

Hela händelsen känns ytterst skev, från början till slut. Jag skulle nu kunna raljera lite över det där med rättssäkerhet, privatliv, den annalkande polisstaten och så vidare. Men jag har ont i huvudet och känner mig mest bara uppgiven och trött, så jag tror jag går och sover istället. Vi får se hur historien utvecklas den närmaste tiden.

Jag citerar Anna Troberg som avslutning:

Vad ska man säga? Att ta någons laptop är lägre än Glocalnet.

Word.