Det blev en sen kväll igår, men efter många om och men så lyckades jag vakna till liv och hasa mig ner på stan för att bli intervjuad av diverse lokalmedier.
Dels blev det en artikel i Sundsvalls Tidning och dels ett inslag i SVTs Mittnytt. I texten som beskriver filmen så är jag felciterad, trots att de sannolikt har tittat på filmen för att hämta citaten någonstans ifrån. Märkligt. Här är den iaf:
Redan i natt publicerade förresten ST en annan kort artikel med bild från vår lokala valvaka i Sundsvall. Den bilden är för övrigt uppslagen stor över hela förstasidan på pappersutgåvan idag, med tillhörande rubrik:
“Piratpartiet den stora vinnaren”
Härligt. Men vi ska inte glömma bort att det bara är en delseger, ett steg på vägen. Det är snarare så att det är nu som det verkliga arbetet börjar.
Nu bygger vi partiet och räddar världen, hugg i allihopa!
Har varken tid eller ork att skriva så mycket på sistone, som eventuella trogna läsare antagligen märkt, men helt inaktiv är jag inte. Jag jobbar som sjutton inför EU-valet nu, om jag får säga det själv, och försöker dessutom hinna med ett och annat åtagande inom bland annat korpfotboll, togaparty-arrangerande, samt (sedan igår) filmskapande.
För en stund sedan skrev en kompis till mig och frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag mailade ut piratpropaganda till några hundra medlemmar i Sundsvalls kommun. Hon svarade med ett något ironiskt “Det låter jättekul. Verkligen.”
Och nej, visst, jättekul är det kanske inte alla gånger. Man kan visserligen ha mycket roligt när man engagerar sig politiskt – man lär känna en massa bra människor och har intressanta diskussioner och känner att man gör något vettigt med sitt liv bland annat – men ibland är det bra tungt att sitta och harva sig igenom allt man måste göra (om man är typen som tar på sig mycket).
Men – och det här är viktigt – det är ändå fasen så mycket roligare än alternativet, att stå där om 20 år framför sina barn och skämmas ögonen ur sig när de frågar “Pappa, vart var du när de avskaffade demokratin i Sverige?”
♦ Spelsajten PAF har tydligen sänkt oddsen för att Piratpartiet ska komma in i EU-parlamentet från 8 till 6 till 3,5 gånger pengarna. Man ska minnas att sådana här spelföretag lever på att analysera sannolikheter.
♦ Tidningar har börjat referera till skeendet som “striden om upphovsrätten“, och ger det därmed legitimitet som en allvarlig politisk fråga, istället för att reducera det till att bara handla om “fildelning”.
Sett till antalet medlemmar så är Piratpartiet nu större än Kristdemokraterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Ett annat sätt att se det är att Piratpartiet fått fler medlemmar de senaste dygnen än Miljöpartiet har totalt. Eller varför inte ägna en tanke åt det faktum att om man lägger ihop två riksdagspartiers medlemantal, V och MP, så har Piratpartiet ungefär 25% fler medlemmar ändå. Servrarna glöder. De mest optimistiska jämför det med Summer of Love 1967.
Jag satt på Max i Sundsvall en sväng igår med några pirater som skulle på Ung Pirats distriktskongress i Umeå. Medan vi satt där var det folk som dök på oss och ville bli medlemmar, både familjemödrar och medelålders motorcyklister.
Dagen TPB-domen föll fick jag flera telefonsamtal och sms från personer som ville bli medlemmar i Piratpartiet, som frågade mig “vad kan vi göra?”. Min facebook-newsfeed fylldes under kvällen av statusuppdateringar i stil med “Pirat 7 Juni!” och “Nu finns det bara ett alternativ i EU-valet: Piratpartiet”. I några fall från personer som mig veterligen inte varit särskilt intresserade av politik tidigare, i andra fall av folk som läser statsvetenskap på universitet.
“Summer of love” eller inte, någonting är det som händer just nu. Folk är förbannade. I vissa fall för att de helt enkelt känner att deras sätt att leva är under attack, i andra fall för att de inser att den pågående framväxten av en korporativistisk polisstat (ordboksdefinitionen av fascism, för övrigt) måste hejdas innan det är för sent – historien lär oss att sådana aldrig leder till något bra.
Jag pratade häromdagen med en bekant som är medlem i Folkpartiet. Det var när vi just hade passerat hans parti sett till medlemsantal. Han höll inte alls med om att vi nu var större än dem – och han har visserligen en liten poäng. Just Folkpartiet är ju det enda av riksdagspartierna där man inte har möjligheten att bli medlem med “ett klick på hemsidan”, om man ska tro på Rick Falkvinges undersökning.
Dessutom har Folkpartiet, liksom de flesta av riksdagspartierna såvitt jag vet, en medlemsavgift som man måste betala. Det är naturligtvis så att det blir en liten extra tröskel att ta sig över, och jag håller därför med om att man egentligen inte kan jämföra medlemssiffrorna med en 1:1-ratio, eftersom förutsättningarna för medlemskap skiljer sig. Å andra sidan så kan man enligt samma logik inte heller jämföra riktigt 1 till 1 mellan de etablerade riksdagspartierna heller.
Däremot håller jag verkligen inte med om att “Piratpartiets medlemsantal väger lika lätt som en läsarundersökning på aftonbladet”. Att bli medlem i ett politiskt parti är ett klart större steg att ta än att klicka i en anonym Ja- eller Nej-knapp. Dels rent psykologiskt, men även för att man är tvungen att uppge vissa personuppgifter för medlemsregistrets skull.
Det är ändå strax under 25000 människor (and counting…) som gjort ett aktivt val att ta ställning för Piratpartiet. Det går inte att vifta bort hur som helst.
För övrigt är det väl bara bra om tröskeln för att engagera sig politiskt blir lägre? Särskilt i tider när de etablerade partierna tappar medlemmar i en rasande takt, och det ständigt klagas på att det är så svårt att få ungdomar att engagera sig.
I riksdagsvalet 2006 hade Piratpartiet 9156 medlemmar och fick 34918 röster. Med allt som hänt på sistone så är det fullt tänkbart att de proportionerna kommer att ruckas till vår fördel, och med det större medlemsantalet som bas så innebär det en reell chans för oss att komma in i europaparlamentet.
Jag hade en flickvän för inte så väldigt länge sedan. Hon går just nu andra året på Sundsvalls Konstskola, och Sundsvalls Museum ställer för närvarande ut några av de verk hon och de andra eleverna skapat. Temat är parafraser på kända konstnärers målningar, och hon har valt att måla det här:
Parafraser på kända konstverk är ett bra sätt att utvecklas med hjälp av skickliga förebilder, och innehållsligt effektfullt om man lyckas flika in en samtidskommentar. Så har till exempel Linnea Nyström parafraserat William Turner med ett havsmotiv som känns som ett av utställningens mest välgjorda verk. Skönt och säkert har hon lagt havet på plats, liksom sol- och ljusgatan in mot evigheten – men skeppet bär piratpartiets flagga.
Vi seglar vidare mot framtiden, och vi skäms inte ens för det.
(Tur att William Turner har varit död typ skitlänge förresten, annars hade den här målningen varit olaglig…)
Privatpolislagen Ipred1 röstades i onsdags igenom av riksdagen. Någon dag tidigare pratade jag med en kompis om exakt vad lagen innebär, och han trodde mig knappt. Och då är han ändå en rätt insatt person överlag.
Därför tänkte jag att det kan vara på sin plats att förklara hur illa ställt det är i den svenska riksdagen, för den som inte riktigt förstått det ännu. Rick Falkvinge förklarar i sitt senaste nyhetsbrev vad det är riksdagen sagt ja till:
Till att börja med får Lobbyn – och när jag skriver Lobbyn, så menar jag upphovsrättslobbyn – göra privata brottsutredningar. Det har varit skitförbjudet tidigare, men de har haft tillfälliga undantag. Nu skrivs det uttryckligen in i lagen att de, just de, får göra privata brottsutredningar. De är undantagna från personuppgiftslagen som säger att privata intressen inte får göra sådant.
Sedan får de tvinga en internetleverantör att lämna ut personuppgifterna för den person som ligger bakom IP-numret de spanat på, och som de anser fildelar. Det kan inte ens polisen få ut. Lobbyn får alltså mer långtgående befogenheter än den svenska polisen. Läs den meningen igen: Lobbyn, en privat industri, får mer långtgående befogenheter att kränka vanliga medborgares privatliv än den svenska polisen. Det är bland annat därför som det här har kallats för privatpolislagen.
Därefter får de frysa bankkontot och beslagta huset för en person som de misstänker för fildelning. I klartext, så är det den som står för abonnemanget bakom ett IP-nummer. Ja alltså, personen och familjen får bo kvar där, men det är belagt med så kallat “kvarstad”, vilket innebär att det i allt väsentligt är taget i beslag. Notera nu att det inte ens gäller personen som är misstänkt för fildelning, utan istället personen bakom detabonnemang som har använts.
Sedan kommer de och knackar på och gör husrannsakan. Det är först då man får reda på att ens bankkonto är frysta. Formellt heter det inte husrannsakan, utan intrångsundersökning, men det är precis samma sak med ett annat namn. Då går de igenom alla datorer, alla backuphårddiskar, alla MP3-spelare, allt. Har du nakenbilder på datorn? Varsågod att titta, Lobbyn, säger riksdagen. Har du privata dagböcker? Varsågod, Lobbyn. Privat surfhistorik? Politiska åsikter? Sexuella preferenser? Kom, kom, ta för er bara, Lobbyn. Inte bara på dina datorer, utan för alla i hela hushållet. Riksdagen är generös, den som inte har något att frukta kan inte ha något att dölja.
Därnäst kommer de med ett utpressningsbrev. Då kräver de dig, eller den barnfamilj som de gjort husrannsakan hos, på tiotusentals eller ibland hundratusentals kronor. Vi vet att det är så, vi har sett deras utpressningsmallar.
Skadeståndet de kräver behöver inte vara pengar de förlorat. Lagen går ifrån en grundprincip i svensk civilrätt om att man bara kan kräva igen faktiska förluster. Lagen tillåter Lobbyn att sätta skadeståndsnivån utifrån “industrins intresse att det inte upprepas” — i klartext, så högt att det skrämmer folk. I allt väsentligt privata straffböter, alltså. Men på hundratusentals kronor i stället för, som är brukligt, hundralappar.
I “vänlighet”, så erbjuder de sig att inte gå till domstol om du betalar halva beloppet inom tio dagar. Om det går till domstol, så hotar de med att du dessutom måste betala deras rättegångskostnader på ytterligare massor. I Danmark, där det här systemet har funnits ett par år, så blir de flesta så rädda att de betalar för att bli av med problemet, oavsett om de har gjort något fel eller inte. Konceptet “rättssäkerhet” existerar inte. Lobbyn är inte ett dugg intresserad av att personen som faktiskt fildelat betalar, de är intresserade av att någon får agera syndabock. Om det är rätt person är inte så viktigt.
Sedan kan man gå till domstol om man trots allt kräver någon form av rättvisa och inte vill betala, utan vill bevisa sin oskuld. Bevisa sin oskuld. Det är inte längre en straffrättslig rättegång, utan en civilrättslig. “Oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel” gäller inte. Men — aha! — Lobbyn har ju frusit ens bankkonto. Så det finns inga pengar till försvarare. De pengarna som finns kommer man inte åt.
Slutligen, efter de har dömt någon till enorma skadestånd (eftersom man inte har råd med försvarare), så kan den anklagade barnfamiljen tvingas att själv betala en tidningsannons för att berätta att de blivit dömda. Det här är också något helt nytt, en återinförsel av skampålen, som den dömde dessutom tvingas att betala för.
Man behöver inte någon speciell retorik just nu. Det räcker att berätta rakt upp och ner vad den här lagen innebär. Problemet är snarare att över huvud taget bli trodd.
Några hävdar att den bygger på ett EU-direktiv; att Sverige skulle vara tvingade att införa det här. Det är ren lögn rakt upp och ner. Det har varit hela vägen uppe i EG-domstolen som har tydligt sagt att Sverige inte inte inte måste införa de här galenskaperna. Det är bara regeringens eget ansvar och de har inga att gömma sig bakom.
Privatpolislagen är inte en anti-fildelningslag. Det är en anti-rättssäkerhetslag.
Piratpartiet har nu fler medlemmar än Vänsterpartiet, och ställer upp i EU-parlamentsvalet 7 juni 2009.
Den 8 December utsågs till den officiella “Gå-med-i-Piratpartiet-dagen”, i ett försök att visa de etablerade partierna att frågorna om integritet, rättssäkerhet och demokrati i den moderna världen är viktiga på riktigt.
600 nya medlemmar blev det. Inte så pjåkigt. SvD blev tydligen den första traditionella gammeldagsa (jo, jag tycker att det är ett riktigt ord) tidningen att trycka orden “Piratpartiet är en klassisk medborgarrättsrörelse“. Även om det var Henrik Oscarsson, statsvetare och valforskare vid Göteborgs Universitet, som citerades.
Rick Falkvinge säger välkommen till alla nykomlingar, och levererar några citat från andra bloggar, vilka jag helt fräckt tänker sno rakt av.
Men den här gången tänker jag inte komma med mina egna formuleringar. I stället var det tre bloggare som skrev saker som berörde mig ända ner i märgen, och som kommer med bättre argument än vad jag kan göra — argument som är så bra, så berörande, att det är fel att inte föra dem vidare.
Om jag ska vara rädd jämt för vilka sidor jag surfar in på, vad jag skriver i mail och säger i telefon så spelar det ingen som helst roll om vi har världens bästa vård, om vi har guld på gatorna och middagsbord som svämmar över.
Därför räknas jag från och med idag som pirat. För att jag måste.
Som reaktion på det skrev mcsarcne så här, något av det mest gripande jag läst hittills i sammanhanget:
Jag läser hos Josh och tänker: “Ja, kanske borde man…?”
Jag klickar på länken, men tvekar till. Vem får veta det här, kan det här skada mig…?
Så långt hinner tanken.
Sen hör jag mig själv.
Jösses.
Har jag blivit så begränsad i tanken att jag tvekar så är det HÖG TID att gå med i just piratpartiet. Just för att tanken behöver få vara fri.
…och det har väldigt lite med fildelning att göra.
Det gläder mig väldigt att folk fortfarande kan se och upptäcka att man tänker “hur kan det här drabba mig?”. För precis så är det. I Tyskland, där datalagringsdirektivet införts och allas telefonsamtal därför kommer att registreras, så svarar 52% att de då inte kommer att ringa hjälplinjer som kan registrera dem som svagare (akut psykolog, beroendehjälplinjer, etc). Över hälften! Över hälften… som slutar prata.
Det är det vi inte får göra. Vi får inte sluta prata.
Råkade snubbla över den i skrivande stund senaste bloggposten från Gonte. Där berättar han om något som kallas “sponsorhuset“. Såvitt jag förstår så går det ut på att man handlar på ställen man i vanliga fall handlar på (typ CDON, Pixmania, med flera..) och så går en procentandel av det du betalar till Piratpartiet istället.
Du betalar alltså ingenting extra, men bidrar ändå med välbehövda slantar till Piratpartiets kassa. Låter ju toppen så där vid första anblicken. Har inte hunnit kolla närmare på det dock, så jag törs inte uttala mig mer än så här.
Jag utgår från att det finns fler föreningar registrerade där än Piratpartiet, om man av någon anledning skulle föredra att stödja någonting annat.
Inlägg (RSS)