Dynamic Man

Tre piratpartister skriver på Aftonbladets debattsida under rubriken “Maktmissbruket skadar polisen“.

Det handlar så klart om de två civilpoliserna jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Jag har skrivit en text som används i en mindre “Alla Hjärtans Dag”-kampanj för Piratpartiet. Vi har skickat vykort till ledarskribenter ute i landet och förhoppningsvis kommer åtminstone några bloggare att länka till kampanjsidan. Helst inte bara just över Alla Hjärtans Dag heller, kärlek är ju faktiskt alltid aktuellt…

Kärlek. Själva ordet andas privatliv, något intimt och personligt som man inte delar med sig av till vem som helst. Romantiska middagar på tu man hand, fåniga sms som skickas i smyg på fikarasten, kärleksbrev som får dig att rodna… Man behöver inte syssla med särskilt hemliga saker för att kunna känna att man gärna behåller en del saker på det privata planet.

Alla behöver ett privatliv. Det finns en anledning till att vi har persienner i fönstren, lås på badrumsdörren och lösenord till vår epost. Faktum är att rätten till privatlivet anses vara så viktig att den finns fastslagen inte bara i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna¹ utan även i svensk grundlag².

Det är allvarligt när rätten till privatliv hotas. I Tyskland har man redan implementerat EU:s datalagringsdirektiv, med resultatet att mer än hälften av invånarna drar sig för att kontakta personer och institutioner som kan ses som känsliga – relationsrådgivare, psykologer och drogavvänjningskliniker till exempel.³ När rätten till privat kommunikation försvinner så innebär det med andra ord ett verkligt hot mot människors liv och hälsa.

Det är inte bara individer som hotas. Hela vårt demokratiska samhälle löper allvarlig risk när dess invånare – alla vi vanliga människor – inte längre kan kommunicera privat. Demokratin bygger på att människor kan engagera sig utan att riskera politisk förföljelse. Det är därför vi har lagar om brevhemlighet⁴, valhemlighet⁵ och källskydd⁶ i Sverige.

Våra styrande politiker struntar i detta. FRA-lagen ger staten möjlighet att läsa vår privata kommunikation.⁷ Brevhemligheten är därmed bruten och medborgarnas försäkring mot politisk förföljelse är borta. Vi är nu utelämnade till myndigheternas välvilja; myndigheter som består av vanliga människor, som kan göra misstag eller till och med vara rent av illvilliga ibland. Det finns inga garantier att svenska myndigheter alltid kommer vara snälla och demokratiska.

Det handlar inte bara om FRA-lagen. Under sin tid som justitieminister drev Thomas Bodström (S) igenom det ovannämnda datalagringsdirektivet i EU. När det nu ska införas i Sverige är alliansen så rädda för en ny integritetsdebatt att de skjuter på att implementera det i Sverige tills efter valet.⁸ För debatt kommer det att bli. Direktivet kräver att alla våra elektroniska kommunikationer ska loggas av operatörerna med både tid, plats och personuppgifter för sändare och mottagare. Uppgifter som tidigare ansetts som känsliga och därför varit förbjudna att lagras ska nu enligt lag finnas lätt tillgängliga för staten.

Våra mobiltelefoner blir i praktiken statliga spårsändare. Som en elektronisk fotboja på var och en av oss, då mobiltelefonen inte direkt är valfri längre. Den som avstår sin mobiltelefon idag utestänger sig själv från det moderna samhället och betraktas som en kuf, eller ännu värre: att avstå mobiltelefonen har nämligen redan börjat betraktas som misstänkt, som att bara kriminella skulle ha anledning att vilja undgå ständig och total statlig övervakning.

Självklart ska kriminalitet bekämpas. Polisen ska kunna avlyssna personer som är misstänkta för grova brott, och Säpo ska kunna hålla koll på personer som anses vara ett hot mot rikets säkerhet. Men det är varken nödvändigt eller önskvärt att börja behandla hela svenska folket som brottslingar för det. Vi ska inte ha obligatoriska kroppsvisiteringar på kvartersbutiken för att komma till rätta med snatterierna, och vi ska inte ha total massövervakning av hela befolkningen för att ett fåtal individer är kriminella.

Demokratins fundament håller på att raseras. Ingen tror att Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin har för avsikt att avskaffa den allmänna rösträtten, eller att hindra folk från att sprida sina politiska åsikter. Men de grundläggande mänskliga rättigheter som är tänkta att garantera det obehindrade demokratiska samtalet är under attack från både höger- och vänsterblocket.

Piratpartiet får ibland kritik för att vara för fokuserade. Vi borde ta ställning i fler frågor än vad vi gör, sägs det. Men vi tycker inte att det är en prioritet att diskutera vem som ska klippa gräsmattan när huset står i lågor.

Carl Johan Rehbinder visar skillnaden mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna:

I Italien finns det politiker som vill att folk ska behöva ansöka om tillstånd från myndigheterna för att få ladda upp videoklipp på Internet. Ryktet säger att även Frankrikes politiker har liknande idéer.

Om samma regler ska gälla på Internet som i resten av världen, vilket jag tycker, så skulle den logiska konsekvensen bli att man måste söka tillstånd hos myndigheterna för att, säg, sprida flygblad med politiska åsikter.

Låter det som ett sunt samhälle? Finns det kanske inte en liten risk för att hela den demokratiska grundtanken liksom går förlorad?

Nu är förslag som de ovan nämnda, om de går igenom, visserligen ett brott mot ett EU-direktiv. Men det betyder inte att vi ska känna oss trygga – här hemma i Sverige avskaffas ju privatlivet på löpande band av de gamla partierna trots att värnandet om den enskildes privatliv är grundlagsfäst…

Piratpartiet behövs som en internationellt inflytelserik  rörelse. Att ta steget in i den svenska riksdagen vore ett stort och viktigt steg på den vägen.

1. Fredrik Lindström skriver på Aftonbladet om kopiors värde.

Han tar bland annat upp det faktum att ingen “kreatör” jobbar i ett vakum, vi är alla beroende av arvet från våra föregångare för att kunna skapa:

Metallica har dessutom inte skapat sin musik själva.

De står, liksom alla andra i deras genre, i ett enormt beroendeförhållande till en lång musikalisk tradition av blues, rock, hårdrock och metall – utan den vore de inte ett smack.

De stora intäkterna i den traditionen har ingen rätt att roffa åt sig, precis som andra traditioner jämte språk och kultur aldrig kan vara annat än allmän egendom.

2. Det spanska EU-ordförandeskapet förklarar krig mot verkligheten.

Spanjorerna vill ge Internet “förmågan att glömma”. Falkvinge kommenterar träffsäkert:

Nätet är infrastruktur. Nätet är inte mer än det som dess invånare, alltså människorna på nätet, kommunicerar mellan varandra.

Översatt från byråkratiska betyder Spaniens utspel alltså antingen “människor ska kunna tvingas att glömma” eller att “vi ska kunna hindra människor från att utbyta vissa tankar och idéer”.

Det är förmodligen det mest skrämmande utspelet hittills, och helt oförenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

3. Anna Troberg skriver om varför en röst på Piratpartiet är mindre bortkastad för henne än en röst på något av riksdagspartierna.

Traditionella partier försöker att täcka in allt i sina program. Problemet är att de sedan väljer att fokusera på vissa saker och glatt förhandlar bort andra aspekter. Det handlade alltså inte om vad jag personligen var beredd att offra. Det valet togs åt mig, lång ovanför mitt huvud. I värsta fall innebar det att man förhandlade bort mina hjärtefrågor till förmån för de frågor jag inte alls sympatiserade med. I min värld är det ett lotteri med en alldeles för hög insats och jag ville inte vara med och spela det spelet.

Det ska inte handla om att jag som sympatisör ska sitta och hålla tummarna för att min röst ska göra det jag ville att den skulle göra och inte det helt motsatta. Jag vill veta var min röst hamnar.Jag anser att jag har en rätt att veta det.

Piratpartiets lösning på detta problem är att inte bre sig för tunt. Vi fokuserar på några huvudfrågor och kör stenhårt på dem. Det betyder att man aldrig köper grisen i säcken. Man vet vad man får. Hela vår existens bygger på det. Sjabblar vi, så kommer vi inte att få, och förtjänar inte heller, folk som röstar på oss igen.

4. Sammy Nordström förklarar lite kortfattat vad som är skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Till exempel:

När det gäller Sverigedemokraterna kan vi konstatera att de är Piratpartiets ideologiska motsats. Där de vill ha enkelriktning och enfald vill vi ha variation och mångfald. Vad de vill konservera vill vi utveckla. Medans de bygger murar försöker vi riva dem. Där de ser hot ser vi möjligheter. Men framförallt, vi ser ett uppenbart samband mellan isolation och stagnation.

Rent sakfrågepolitiskt ställer vi oss undrande till deras ambitioner att inrätta jourhavande dygnetrunt-domstolar, arbetsläger för straffångar och återgå till hur Sverige såg ut under andra världskriget rent allmänt. De står nämligen för väldigt mycket mer än bara begränsad invandring, något som ofta kommer i skymundan i media.

5. Henrik Alexandersson skriver om att minst en socialdemokrat i riksdagen vill förbjuda anonyma kontantkort till mobiltelefoner.

Falkvinge (igen) kommenterar:

Som Hax skriver: anonymitet är inte ett brott. Tvärtom är det en förutsättning för en fungerande demokrati.

6. Storbritannien planerar totalitär övervakning av Internet.

I den föreslagna Digital Economy Bill finns bland annat att läsa:

“Ministern kan när som helst genom ett beslut kräva att en ISP inför tekniska begränsningar [inklusive stänga av abbonemanget] baserat på
(a) en utvärdering av OFCOM eller
(b) vilket skäl som helst.”

(Fast originaltexten är på engelska så klart.)

Smaka på den ni – ministern kan ge order om mycket allvarliga ingrepp av vilket skäl som helst.

Den som är bekant med begrepp som “rättssäkerhet” och “demokratisk process” bör få andnöd vid blotta tanken…

Angående Umeå-historien som jag skrivit om de senaste dagarna kommenterar Rick Falkvinge polisens rätt(?) att beslagta datorer utan bevis eller ens brottsmisstanke:

Att beslagta någons privata dator är ett långt större ingrepp i privatsfären än att öppna någons privata post. Ändå betraktas det bara som att konfiskera en skiftnyckel.

Han citerar Caspian:

Det får en att fundera: om de kan ta datorer tillhörande en politiker medan han utför ideellt arbete, helt utan brottsmisstanke – finns det någonting de inte kan göra?

Oscar Swartz skriver också på samma tema, i samband med Carl Bildts hjärnsläpp på SvD Brännpunkt:

På kort tid har man gjort två helt omotiverade tillslag mot piratpartistiska riksdagskandidater och plockat med sig en mängd datorer. Utan relevanta brottsmisstankar alls.

Jag ogillar konspirationsteorier – om man inte ser dem som ren underhållning så klart – men ibland måste man ändå erkänna att man förstår hur de uppstår…

Det här är ett snabbinlägg. Jag råkade läsa ett av Rick Falkvinges nyhetsbrev från slutet av oktober där han bland annat citerar George Orwells 1984, och kände mig tvungen att dela med mig:

There was of course no way of knowing whether you were being watched at any given moment. How often, or on what system, the FRA plugged in on any individual carrier was guesswork. It was even conceivable that they watched everybody all the time. But at any rate they could plug in to your communications whenever they wanted to. You had to live — did live, from habit that became instinct — in the assumption that every article read, every mail sent, every date agreed to was monitored by the Government.

Han har som synes bytt ut ett av orden mot “FRA”. Att det passar in så bra är läskigt på riktigt. Han fortsätter med att påpeka:

Citatet kommer från boken 1984. Vi har ofta använt den som skräckexempel och påpekat att den faktiskt är avsedd att vara en skräckvision av framtiden, och inte en instruktionsbok.

(Den som vill läsa hela boken kan göra det här, från Australien, där upphovsrätten på boken löpt ut. Ger förresten inte just det upphov till en hel del funderingar i sig självt?)

Understrykningen är min. För att bokstavligt talat understryka allvaret i situationen.

Falkvinge fortsätter sedan med att säga:

Piratpartiet behövs i riksdagen.

No shit…

Intressant artikel på TechDirt. Tydligen finns det radiostationer i USA som har slutat spela (eller åtminstone tillfälligt bojkottat) musik av artister som hävdar att “radio is a kind of piracy”. Vilket man kan tycka att artisterna och deras ägare, förlåt skivbolag, borde uppskatta. Men istället så hotas radiostationerna nu av att utredas av FCC. Mysko.

Helt orelaterat: Såg igår Piratenpartei (tyska Piratpartiet) omnämnas i en svensk gammelmedia-artikel (DN) för första gången. Eller åtminstone för första gången som det handlar om deras politik, och de inte bara omnämns i förbigående på grund av valresultat. Spännande.

Jag fick igår en kort debattartikel publicerad i Sundsvalls Tidning, tänkt som ett svar på en Nöjeskrönika som publicerats några dagar tidigare. Min förhoppning är att jag fått med det absolut viktigaste på det lilla antal tecken som tillåts i papperspressen, och att den (förhoppningsvis) efterföljande diskussionen blir konstruktiv.

Uppmärksamma läsare kanske noterar att jag länkade till båda dessa artiklar även i mitt förra inlägg. Det stämmer, jag tyckte bara att det kunde vara värt att påpeka lite mer uttryckligt i en egen postning nu när jag ändå engagerat mig och skrivit in till pappersmedia och allt. :)

Uppdatering: Eftersom ST tidigare har möblerat om på sin site så att saker försvinner och/eller blir jättesvåra att hitta, så lägger jag ut min text även här, för säkerhets skull, i arkiveringssyfte. Så här skrev jag:

Onsdagen den 10 juni publicerade ST en krönika av Thomas Björling med rubriken “Musiken måste få kosta”. I den första delen angriper han Piratpartiet på rätt lösa grunder, men jag undviker att plocka upp den handsken. Jag har nämligen tröttnat på sandlådenivån i debatten, och tycker det är hög tid att vi tar oss framåt i stället.

Därför vill jag hellre göra tre påståenden för att se om vi kan finna en gemensam grund att diskutera utifrån.

1. Fildelningen har positiva effekter.

Fler människor har tillgång till mer kultur än någonsin förr. Det kan få lika positiv inverkan på musiklivet som biblioteken hade för litteraturen.

Dessutom utjämnar fildelningen klassklyftor och låter även mindre välbeställda tillgodogöra sig kultur på ett sätt som de annars aldrig haft möjlighet till.

2. Fildelningen går inte att stoppa utan att införa en kontrollapparat som är oacceptabel i en demokrati.

Hittills har ingen kommit med en trovärdig lösning på hur man ska stoppa fildelningen utan att avskaffa källskydd, brevhemlighet, personlig integritet och rätten till ett privatliv.

Sedan är det av mindre intresse om det nu skulle vara så att vissa bryr sig mer om gratis musik än om demokratins grundfundament. Argumentet blir inte mindre giltigt för det.

3. Vad som gör fildelningen problematisk är att det finns kulturarbetare som förlorar inkomster.

Det är här diskussionen borde ta sin utgångspunkt. Inte i pajkastning mellan folk som upplever för- eller nackdelarna.

Björling nämner Spotify som ett positivt exempel på ett trevande försök framåt. Det gör jag med. Alternativet till dagens upphovsrätt är inte svältande musiker, utan nya affärsmodeller. Det har vi i Piratpartiet hävdat hela tiden.

Den nuvarande lagstiftningen skapades för att hantera tryckpressen, men modern teknik har radikalt förändrat förutsättningarna för både juridik och musikbransch. Klart att musiken får kosta – men den får inte kosta oss våra demokratiska rättigheter.

Det behöver den inte heller göra, om vi bara kan föra en konstruktiv diskussion utan osakliga påhopp.

Mattias Swing

Kommunledare Piratpartiet Sundsvall

Ingen kan ha missat att det pågår en smärre revolt i Iran just nu. Jag är själv inte särskilt insatt i var de olika kandidaterna står politiskt, men att det nuvarande styret inte är det mest demokratiska i mänsklighetens historia har varit tydligt sedan länge och sättet de hanterar den nuvarande situationen på gör ingenting för att ändra på den bilden.

SvD skriver idag om att “Nätaktivister säkrar internet för iranierna“, och Christopher Kullenberg skriver lite mer utförligt om samma sak på Newsmill. Bland de nätaktivister som det pratas om återfinns The Pirate Bay, som för tillfället döpts om till The Persian Bay och länkar till en kampanjsida för fri kommunikation i Iran.

Samtidigt finns det de som fortfarande påstår att vi pirater “bara vill kunna tanka gratis”. Man undrar när det ska sjunka in på allvar att det faktiskt är lite större än så.

You can’t stop the signal.