Häromdagen rapporterades lite här och var att det stora skivbolaget Warner tänkte lämna Spotify, med motiveringen:
Gratis strömmade tjänster är tydligt inte positivt för musikindustrin. Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är inte den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.
Nu har det framkommit att det som påståtts på en hel massa nyhetssajter och bloggar var lite grann av ett missförstånd. WarnerblirkvarpåSpotify tills vidare, men säger fortfarande att man aldrig vet vad som händer när det nuvarande kontraktet ska omförhandlas någon gång i framtiden:
Alla i musikindustrin är mer eller mindre överens om att musiktjänster som bara tjänar pengar genom reklam inte är hållbara på lång sikt. Ger du bort musik och det bara betalas genom reklam är det inte hållbart, det fungerar inte, säger James Steven.
En fråga man genast ställer sig är naturligtvis hur reklamradion har fungerat så bra som den har gjort. Varför har Warner aldrig klagat på den?
Svaret är att det handlar om kontroll.
Radion är ett enkelriktat massmedium, där skivbolagen haft stort inflytande över vilken musik som ska spelas och därmed över vår musikonsumtion. Genom att få sina låtar spelade på radion har man enkelt kunnat forma vår smak på ett sådant sätt att det är just deras musik som betraktats som bra, och därmed deras produkter vi spenderat pengar på.
Med den moderna tekniken ökar våra möjligheter att välja på egen hand. Jag bestämmer helt själv vilken låt jag ska lyssna på, och när. Det innebär en tidigare oöverträffad tillgänglighet. De gamla ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan, under vilka skivbolagen är vana att arbeta, är skapade utifrån ekonomier som baseras på ändliga resurser. När tillgången går mot oändligheten så blir konsekvensen antingen att priset går emot noll eller att vi behöver använda oss av andra ekonomiska teorier för att hitta en rimlig prissättning.
När konsumenterna får större möjlighet att välja själva torde det rimligen också innebära bli att vi får ett mer diversifierat, och därmed rikare, kulturliv. När vi inte är lika styrda av centrala massmedia längre ökar våra möjligheter att bredda våra kulturella synfält. Fler medelstora artister på bekostnad av några som blivit supermegastjärnor i brist på synlig och lättillgänglig konkurrens, helt enkelt.
Det här handlar inte om fildelning.
Fildelningen var det första naturliga steget på denna konsumentrevolution, men den är inte det viktiga i sammanhanget. Den har bara agerat som en katalysator och påskyndat det oundvikliga. På sikt skulle den enorma potential som finns för tjänster som (till exempel) Spotify aldrig gå att hålla tillbaka. För att citera Bono, innan han började tycka att diktaturens Kina var ett föredöme:
Men det är som kung Knut den store, som satt på sin tron framför vågorna och talade om för tidvattnet att det inte fick komma.
Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle idag gå och köpa en CD-skiva för något annat skäl än att antingen stödja artisten eller för att den är något slags samlare. Detsamma gäller för de i sammanhanget tokdyra “downloads” som finns på de av skivbolagen sanktionerade betalsajterna.
Musiken – som produkt betraktad – har minskat i värde. Inte kulturellt eller socialt, så klart, men ekonomiskt. Vem är villig att betala samma pris för en låt i mp3-form som om den varit på ett CD-album, när man vet att reproduktionskostnaden för en mp3-fil är ganska exakt noll kronor?
Ta sedan med den psykologiska aspekten i beräkningarna: informationen är väldigt mycket flyktigare nu. En CD höll man i sin hand, det var något fysiskt och – om man skötte den rätt – beständigt. En fil på datorn ser man knappt, än mindre känner, och med en snabb knapptryckning är den borta för alltid och utan ett spår.
Med allt det här i åtanke kan man lätt börja tänka i banorna att
Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är exakt den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.
hade varit ett mycket mer verklighetsförankrat uttalande från Warners sida…
Jag håller på att ta ikapp lite som jag inte hunnit med i RSS-läsaren. Igen. Här tipsar jag om några godbitar...
I Utah, USA har det nyligen beslutats att kvinnor som vill göra abort ska få se fostrets hjärtslag innan behandlingen utförs, och detta redan när fostret är tre veckor gammalt. Problemet är bara att ett så nytt foster inte har något hjärta än. “Det finns argument för båda sidorna” säger en förespråkare, i ren trots mot faktisk vetenskap. Lustigt hur det kan fungera ibland, det där med lagstiftning.
Emma visar en video som handlar om varför remixkulturen spelar roll. Stundtals under den 8 minuter långa videon så får jag nästan en liten klump i halsen för att det är så vackert, samspelet mellan människor som aldrig träffat varandra. Ja, jag vet att jag är fånigt blödig ibland. Deal with it.
Torrentfreak skriver om filmen Ink, som blev en hit på BitTorrent-nätverken och vars skapare fick se både populariteten och försäljningen stiga som följd. De enda som är förvånade är Hollywood-bolagen…
Emma, igen, skriver om artister som “konkurrerar med gratis“. Skönt att någon orkar sammanställa lite konkreta exempel istället för den där – förvisso sanna – klyschan om ramlösa kontra kranvatten.
Det är varken vulgärt eller onyanserat att vilja slåss för brevhemlighet, privatliv och rättssäkerhet. Det är ju för tusan fundamentala delar av en fungerande demokrati.
Och med det avslutar jag dagens allmänbildningssatsning. Men jag lär hamna efter i läsaren fler gånger… :)
Nu har Thomas skrivit ett uppföljningsinlägg, på engelska den här gången.
Det kan vara värt att läsa båda inläggen för att få en liten uppfattning om exakt hur mycket skivundustrin respekterar upphovsrätten som de säger sig värna så hårt om…
Han länkar dessutom till en artikel som berättar om hur ett antal artister stämt de fyra stora skivbolagen på 6 miljarder dollar – skivbolagen har nämligen använt artisternas låtar utan tillåtelse och utan att betala för det!
(Jag tror att jag kanske länkat till samma artikel tidigare, men jag minns ärligt talat inte..)
1. Fredrik Lindström skriver på Aftonbladet om kopiors värde.
Han tar bland annat upp det faktum att ingen “kreatör” jobbar i ett vakum, vi är alla beroende av arvet från våra föregångare för att kunna skapa:
Metallica har dessutom inte skapat sin musik själva.
De står, liksom alla andra i deras genre, i ett enormt beroendeförhållande till en lång musikalisk tradition av blues, rock, hårdrock och metall – utan den vore de inte ett smack.
De stora intäkterna i den traditionen har ingen rätt att roffa åt sig, precis som andra traditioner jämte språk och kultur aldrig kan vara annat än allmän egendom.
Spanjorerna vill ge Internet “förmågan att glömma”. Falkvinge kommenterar träffsäkert:
Nätet är infrastruktur. Nätet är inte mer än det som dess invånare, alltså människorna på nätet, kommunicerar mellan varandra.
Översatt från byråkratiska betyder Spaniens utspel alltså antingen “människor ska kunna tvingas att glömma” eller att “vi ska kunna hindra människor från att utbyta vissa tankar och idéer”.
Det är förmodligen det mest skrämmande utspelet hittills, och helt oförenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
3. Anna Troberg skriver om varför en röst på Piratpartiet är mindre bortkastad för henne än en röst på något av riksdagspartierna.
Traditionella partier försöker att täcka in allt i sina program. Problemet är att de sedan väljer att fokusera på vissa saker och glatt förhandlar bort andra aspekter. Det handlade alltså inte om vad jag personligen var beredd att offra. Det valet togs åt mig, lång ovanför mitt huvud. I värsta fall innebar det att man förhandlade bort mina hjärtefrågor till förmån för de frågor jag inte alls sympatiserade med. I min värld är det ett lotteri med en alldeles för hög insats och jag ville inte vara med och spela det spelet.
Det ska inte handla om att jag som sympatisör ska sitta och hålla tummarna för att min röst ska göra det jag ville att den skulle göra och inte det helt motsatta. Jag vill veta var min röst hamnar.Jag anser att jag har en rätt att veta det.
Piratpartiets lösning på detta problem är att inte bre sig för tunt. Vi fokuserar på några huvudfrågor och kör stenhårt på dem. Det betyder att man aldrig köper grisen i säcken. Man vet vad man får. Hela vår existens bygger på det. Sjabblar vi, så kommer vi inte att få, och förtjänar inte heller, folk som röstar på oss igen.
4. Sammy Nordström förklarar lite kortfattat vad som är skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet.
Till exempel:
När det gäller Sverigedemokraterna kan vi konstatera att de är Piratpartiets ideologiska motsats. Där de vill ha enkelriktning och enfald vill vi ha variation och mångfald. Vad de vill konservera vill vi utveckla. Medans de bygger murar försöker vi riva dem. Där de ser hot ser vi möjligheter. Men framförallt, vi ser ett uppenbart samband mellan isolation och stagnation.
Rent sakfrågepolitiskt ställer vi oss undrande till deras ambitioner att inrätta jourhavande dygnetrunt-domstolar, arbetsläger för straffångar och återgå till hur Sverige såg ut under andra världskriget rent allmänt. De står nämligen för väldigt mycket mer än bara begränsad invandring, något som ofta kommer i skymundan i media.
5. Henrik Alexandersson skriver om att minst en socialdemokrat i riksdagen vill förbjuda anonyma kontantkort till mobiltelefoner.
I den föreslagna Digital Economy Bill finns bland annat att läsa:
“Ministern kan när som helst genom ett beslut kräva att en ISP inför tekniska begränsningar [inklusive stänga av abbonemanget] baserat på
(a) en utvärdering av OFCOM eller
(b) vilket skäl som helst.”
Måste bara tipsa er om att läsa Thomas Tvivlarens senaste: 80 + 64 + 4 = 0. Det är en ganska lång bloggpost som handlar om att det där med upphovsrätt bara verkar gälla för vissa artister – de med stora skivbolag i ryggen.
Läs texten och tänk på den nästa gång någon skivbolagshöjdare pratar om att det är “för artisternas skull” de försöker avskaffa grundläggande demokratiska rättigheter och ge privata ekonomiska särintressen större befogenheter än vad polisen har.
Intressant artikel på TechDirt. Tydligen finns det radiostationer i USA som har slutat spela (eller åtminstone tillfälligt bojkottat) musik av artister som hävdar att “radio is a kind of piracy”. Vilket man kan tycka att artisterna och deras ägare, förlåt skivbolag, borde uppskatta. Men istället så hotas radiostationerna nu av att utredas av FCC. Mysko.
Helt orelaterat: Såg igår Piratenpartei (tyska Piratpartiet) omnämnas i en svensk gammelmedia-artikel (DN) för första gången. Eller åtminstone för första gången som det handlar om deras politik, och de inte bara omnämns i förbigående på grund av valresultat. Spännande.
Enligt obekräftade rykten är Pirate Bay på väg att utveckla ett nytt program, AWT (Artist Wealth Terminator), som ser till att torrentfilerna hamnar direkt i datorns papperskorg, raderas, laddas ner igen, raderas och så vidare. På ett dygn kan det nya programmet göra en rockstjärna utfattig. Tekniken anses användarvänlig eftersom konsumenten slipper lyssna på musiken.
Roger Wallis, den numera rätt välkände KTH-professorn, skriver om Student Bay och undrar:
Men den viktigaste frågan kvarstår: Varför upphör all förhandlingsförmåga så fort internet kommer på tal?
Webhackande rekommenderar oss att lyssna på Cock Sparrers “Take ‘Em All” och hämta lite inspiration därifrån:
Som avrundning vill jag via “Skivor till döddagar” spela en låt för alla som älskar musik med lite klös i. För många år sedan skrev Cock Sparrer en låt om skivbolag och skivbolagsanställda. “Take ‘em all” är precis lika aktuell nu som då. Jag önskar att det fanns en länk till den ursprungliga versionen på youtube eller någon annan site som jag kunde hitta i hastigheten. Ni som inte hört den, gräv lite på nätet, det är en utmärkt allsångslåt. Försök gärna skicka killarna en slant också, om inte annat så genom att köpa någon av deras plattor. De håller fortfarande på. De är fortfarande förbannade. De är en bra förebild, för om de kan vara totalförbannade över orättvisor ända från 70-talet till nu, så kan vi hålla ilskan kokande över våra lokala mutkolvar till politiker fram till nästa riksdagsval, och kasta ut dem på arslet. Gotta er åt den tanken i mellandagarna.
Mellandagarna må vara över, men bättre sent än aldrig:
Skivbolagen har aldrig stått på artisternas sida. Det fina är att med modern informationsteknologi kan vi faktiskt bli av med dem utan att ta till vapen. Kanske är det därför de är så rädda att de känner sig tvungna att förvandla rättsstater till polisstater för att skydda sina ekonomiska intressen?
“Man ska göra rätt för sig” – har du hört den förrut kanske? En i grunden rätt sympatisk inställning som när den hårddras† kan leda till rätt jobbiga slutsatser.
Tänk dig exempelvis för en sekund att du drabbas av allvarliga psykiska problem efter en personlig tragedi av något slag. När du ska gå någonstans så känns dina steg fysiskt tunga, som om du hade vikter knutna kring benen. När telefonen ringer så kan du inte på något vis förmå dig att resa dig för att svara. Du måste äta tabletter för att kunna somna, och när du vaknar måste du äta andra tabletter för att klara av att komma ur sängen. För att överhuvudtaget överleva är du tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Att argumentera för att man “ska göra rätt för sig” i ett sådant sammanhang blir mer än jobbigt, det blir direkt obehagligt.
Men nu var det ju inte riktigt så dystra vi skulle vara. Det här är ju ett inlägg om Niklas Strömstedt trots allt, och han verkar ju vara en rätt glad filur så där överlag.
Och det kan ju tyckas hedervärt. Han är liksom inte någon hycklare, åtminstone inte när han blir påkommen med det. Men det här är ändå ett typiskt sådant tillfälle där “man ska göra rätt för sig”-mentaliteten inte leder till något positivt.
För vilka blir konsekvenserna för ett band när en av deras musikvideos/tv-framträdanden/konserter kan ses på Niklas Strömstedts blogg? Förloras någon inkomst? Sannolikt inte. Jag har svårt att se att någon skulle låta bli att köpa en skiva för att de kan höra låten på Niklas Strömstedts blogg, eller direkt på Youtube för den delen.
Jag antar att man i fantasin kan utgå ifrån att han skulle ha betalat royalties för inbäddningen av musikvideos på bloggen, och se det som en förlorad inkomst. Men i verkligheten, där vi som inte är medlemmar i IFPI eller Antipiratbyrån lever, så fungerar det inte på det viset. Om det är grundförutsättningen för att få dela med sig av en musikvideo så kommer ingen att göra det – vilket Niklas Strömstedt illustrerar med all önskvärd tydlighet.
Så vad förlorar bandet? Publicitet. Ta ett av de exempel som DN nämner: The Kinks. Jag tillhör pinsamt nog de där som känner igen bandnamnet men inte haft en aning om vilka de är, trots att jag hört flera av deras stora hits en hel massa gånger. (Det har antagligen att göra med att jag inte är uppväxt när de hade sin storhetstid.)
Men nu vet jag ju vilka de är, tack vare Niklas Strömstedts blogg. Om jag läser i tidningen i morgon att de ska spela i närheten av där jag bor‡ så kommer jag kunna säga till de andra i fikarummet på jobbet att “jamen ni vet, de har ju gjort den där Lola, och den där, vahetteren… men ni vet ju… öhm… You Really Got Me Going eller nåt.”
Om jag är tillräckligt rik just för tillfället så kanske jag köper en biljett, bara för att det är kul att kunna säga att man har sett kändisar. Om jag inte gör det så kanske någon annan där i fikarummet bestämmer sig för att gå och se dem för att de är genuint intresserade av att höra bandets musik.
Väl där är det sedan fullt tänkbart att man köper med sig någon souvenir; kanske en tröja, en affisch eller till och med en sådan där ålderdomlig plastbit som man kan ta hem och rippa så att den går att lyssna på i den lilla smidiga MP3-spelaren som man alltid har med sig. Jag har köpt både det ena och andra på konserter och jag kan tänka mig att göra det igen. (Även om det i vanliga fall är något mer kontemporära akter jag intresserar mig för.)
Till och med om jag inte går på någon spelning med bandet så finns fortfarande chansen att jag blir så pass intresserad att jag vill veta mer om dem. Jag kanske köper en bok om dem, en dokumentär på DVD, eller en CD-box med vältilltaget texthäfte som har massor av intressant kuriosa i sig.
Min poäng är denna:
Icke-kommersiella “brott mot upphovsrätten” som utförs av privatpersoner genom olika former av fildelning (youtube eller andra) innebär att artistens potentiella kundbas expanderar. Även om de som går från att vara potentiella kunder till att faktiskt köpa någonting av artisten blir färre till andelen räknat så finns alla möjligheter att de blir fler till antalet.
Men då kanske det är en förutsättning att man orkar uppdatera sina affärsmodeller och utnyttja ny teknik istället för att söka sig tillbaka till häst-och-droska-eran i blind panik.
“Skivbolagen vill hellre tjäna pengar på 100.000 sålda skivor än ge artisten möjlighet att få en publik på 50 miljoner, som det egentligen går att göra mer pengar på. Skivbolagen har förresten historien igenom ändå stulit från artisterna” som Ulf Ekberg från Ace of Base uttrycker det.
————————————————————————————————
†: Jo då, jag har både kollat upp stavningen och hunnit göra mitt val…
‡: Jag vet, de har inte gjort en livespelning sedan 1996 och betraktas av många som borta för gott, men de är trots allt inte formellt upplösta så det skulle kunna hända. Inte för att det spelar någon roll, de är ändå bara ett exempel och samma resonemang gäller oavsett artistnamn.
————————————————————————————————
PS: Cirkus Kiev i P3 är himla roligt ibland. Häromdagen sände de till exempel sin tolkning av Niklas Strömstedts utspel. Se youtubeklippet nedan.
Inlägg (RSS)