Dynamic Man

Jag har för närvarande blixtrande huvudvärk från helvetet, så det här inlägget är mest tänkt att tipsa intresserade om läsning med mer substans…

Oscar Swartz skriver om tunnelbanepolisernas chef, David Beukelmann, och menar att den nuvarande lagstiftningen på ett oacceptabelt sätt möjliggör maktmissbruk från polisers sida.

Emil Isberg har forskat mer om nämnde chef och det är inte några särskilt smickrande slutsatser man kommer fram till.

Rasmus Fleischer skriver om att trycket i den här frågan måste trappas upp, och tar upp det absurda i polisernas anmälan om förtal.

Alla tre inläggen ovan är viktig läsning för den som intresserat sig för den här historien, och samtliga har många länkar till fler viktiga och intressanta texter, varav jag bara orkat traggla mig igenom en bråkdel under rådande omständigheter.

Peace out.

Läs då Kjell Häglunds krönika “Den största storyn på länge” hos Journalisten. Han skriver om historien med poliserna i tunnelbanan, och mer specifikt om att gammelmedia slarvade bort i princip hela storyn. Bland annat skriver han:

Till och med i läsarkommentarerna till dagstidningarnas Jesper Nilsson-artikel förs en djupare diskussion än den som nyhetsjournalisterna mäktar med.

[...]

Den journalist som bara läst dagstidningarnas referat av den isolerade händelsen i tunnelbanan har missat allt. Den journalist som följer bloggare som Jesper Nilsson, däremot, kan snart börja gå till jobbet med ett pånyttfött självförtroende.

Mycket läsvärd krönika!

Tre piratpartister skriver på Aftonbladets debattsida under rubriken “Maktmissbruket skadar polisen“.

Det handlar så klart om de två civilpoliserna jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Jag skrev igår om herrarna Kling och Klang i Stockholms tunnelbana, och om hur deras smaklösa och sannolikt olagliga försök till censur av medborgarjournalistiken slutade i en mindre bloggbävning. Det har på sina håll uttryckts förvåning över att svenska poliser kan bete sig på det här sättet och det har till och med frågats, lite försiktigt, om det kanske kan vara en skickligt regisserad bluff?

Självklart ska man aldrig utgå från att alla talar sanning hela tiden. Källkritik och allmän skepticism är nyttigt. Men hur jag än vrider och vänder på det här så ser jag ingen som helst anledning att tro att Jespers historia inte är sann från början till slut. Som Marcus Fridholm uttrycker det:

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Jag har dessutom själv sett och varit med om minst sagt konstiga ingripanden från poliser, och till och med varit med när juridikstuderande plockat upp Sveriges Rikes Lag och pekat ut paragraferna där det står att polisen absolut inte får bete sig som de just gjort, och fått svaret “det där tror jag inte på” tillbaks.

Det är inte utan att man börjar fundera i samma banor som en av kommentarerna till Planka.nu:s artikel:

Hur många ruttna äpplen innan man inser att hela jävla fruktkorgen måste kasseras?

Nu menar jag naturligtvis inte att polisväsendet ska avskaffas. Tyvärr händer det en massa hemskheter som måste stävjas på något sätt, och tills någon klurat ut hur det ska gå till utan poliser så måste vi nog dras med det statliga våldsmonopolet. Men att man faktiskt börjar känna på det viset är ett problem i sig, ur ett samhälleligt perspektiv.

Statliga myndigheter måste ha allmänhetens förtroende om de ska ha något existensberättigande – det är ju trots allt oss de finns till för – och förtroende måste man förtjäna. Det verkar inte gå så bra just nu, för vare sig dessa två poliser eller för deras chef.

För ett tag sedan skrev Rasmus Fleischer om att polisen har börjat agera skattefinansierade biljettkontrollanter. I förrgår blev nätjournalisten Jesper Nilsson vittne till en sådan händelse och passade på att ta några bilder med sin mobilkamera.

De två civilklädda poliserna började då trakassera och hota honom för att till slut tvinga honom att radera bilderna. Hela historien går att läsa om på Jespers blogg.

Vad som också framgår av hans blogg är att han efter lite efterforskningar lyckades återskapa de raderade bilderna, samt en kort filminspelning där man kan höra delar av trakasserierna.

Resultatet av de maktmissbrukande polisernas försök att genom utpressning förstöra bevismaterial blev istället en jättesnackis, med tillhörande bild och ljud. I skrivande stund är historien den överlägset mest omtalade på Knuff.se och både DN och SvD har tagit upp ämnet.

Det kallas Streisandeffekten, kan jag meddela herrarna Kling och Klang.

Andra som skriver om samma sak är Infallsvinkel, Hanna Wagenius, Scaber Nestor, Kulturbloggen, Mina Moderata Karameller, Anders Widén, Thomas Tvivlaren, Farmor Gun, Oscar Schwartz, Magnihasa, Skivad Lime och många många fler…

Även de stora dagstidningarna har börjat skriva om det: DN, SvD, SvD Ledarblogg