(Jag läser ikapp mig på mina nyhetsbrev från Slashdot, ifall ni undrar.)
♦ I Storbritannien jagas oskyldiga för upphovsrättsintrång. Men i Sverige har vi ju inte den kulturen, så det kommer inte att bli några problem här så klart. (Hoppas min ironiska läggning framgår tydligt…)
♦ I USA säger en domare åt upphovsrättslobbyn att skärpa sig:
Judge Nancy Gertner said to them that they ‘have an ethical obligation to fully understand that they are fighting people without lawyers … to understand that the formalities of this are basically bankrupting people, and it’s terribly critical that you stop it …’ She also acknowledged that ‘there is a huge imbalance in these cases. The record companies are represented by large law firms with substantial resources,’ while it is futile for self-represented defendants to resist.
Jag undrar hur det är ställt med den typen av kultur i svenska domstolar?
♦ Ytterligare ett bevis på hur “rättsäkerheten” kommer fungera med IPRED-lagen:
“Man ska göra rätt för sig” – har du hört den förrut kanske? En i grunden rätt sympatisk inställning som när den hårddras† kan leda till rätt jobbiga slutsatser.
Tänk dig exempelvis för en sekund att du drabbas av allvarliga psykiska problem efter en personlig tragedi av något slag. När du ska gå någonstans så känns dina steg fysiskt tunga, som om du hade vikter knutna kring benen. När telefonen ringer så kan du inte på något vis förmå dig att resa dig för att svara. Du måste äta tabletter för att kunna somna, och när du vaknar måste du äta andra tabletter för att klara av att komma ur sängen. För att överhuvudtaget överleva är du tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Att argumentera för att man “ska göra rätt för sig” i ett sådant sammanhang blir mer än jobbigt, det blir direkt obehagligt.
Men nu var det ju inte riktigt så dystra vi skulle vara. Det här är ju ett inlägg om Niklas Strömstedt trots allt, och han verkar ju vara en rätt glad filur så där överlag.
Och det kan ju tyckas hedervärt. Han är liksom inte någon hycklare, åtminstone inte när han blir påkommen med det. Men det här är ändå ett typiskt sådant tillfälle där “man ska göra rätt för sig”-mentaliteten inte leder till något positivt.
För vilka blir konsekvenserna för ett band när en av deras musikvideos/tv-framträdanden/konserter kan ses på Niklas Strömstedts blogg? Förloras någon inkomst? Sannolikt inte. Jag har svårt att se att någon skulle låta bli att köpa en skiva för att de kan höra låten på Niklas Strömstedts blogg, eller direkt på Youtube för den delen.
Jag antar att man i fantasin kan utgå ifrån att han skulle ha betalat royalties för inbäddningen av musikvideos på bloggen, och se det som en förlorad inkomst. Men i verkligheten, där vi som inte är medlemmar i IFPI eller Antipiratbyrån lever, så fungerar det inte på det viset. Om det är grundförutsättningen för att få dela med sig av en musikvideo så kommer ingen att göra det – vilket Niklas Strömstedt illustrerar med all önskvärd tydlighet.
Så vad förlorar bandet? Publicitet. Ta ett av de exempel som DN nämner: The Kinks. Jag tillhör pinsamt nog de där som känner igen bandnamnet men inte haft en aning om vilka de är, trots att jag hört flera av deras stora hits en hel massa gånger. (Det har antagligen att göra med att jag inte är uppväxt när de hade sin storhetstid.)
Men nu vet jag ju vilka de är, tack vare Niklas Strömstedts blogg. Om jag läser i tidningen i morgon att de ska spela i närheten av där jag bor‡ så kommer jag kunna säga till de andra i fikarummet på jobbet att “jamen ni vet, de har ju gjort den där Lola, och den där, vahetteren… men ni vet ju… öhm… You Really Got Me Going eller nåt.”
Om jag är tillräckligt rik just för tillfället så kanske jag köper en biljett, bara för att det är kul att kunna säga att man har sett kändisar. Om jag inte gör det så kanske någon annan där i fikarummet bestämmer sig för att gå och se dem för att de är genuint intresserade av att höra bandets musik.
Väl där är det sedan fullt tänkbart att man köper med sig någon souvenir; kanske en tröja, en affisch eller till och med en sådan där ålderdomlig plastbit som man kan ta hem och rippa så att den går att lyssna på i den lilla smidiga MP3-spelaren som man alltid har med sig. Jag har köpt både det ena och andra på konserter och jag kan tänka mig att göra det igen. (Även om det i vanliga fall är något mer kontemporära akter jag intresserar mig för.)
Till och med om jag inte går på någon spelning med bandet så finns fortfarande chansen att jag blir så pass intresserad att jag vill veta mer om dem. Jag kanske köper en bok om dem, en dokumentär på DVD, eller en CD-box med vältilltaget texthäfte som har massor av intressant kuriosa i sig.
Min poäng är denna:
Icke-kommersiella “brott mot upphovsrätten” som utförs av privatpersoner genom olika former av fildelning (youtube eller andra) innebär att artistens potentiella kundbas expanderar. Även om de som går från att vara potentiella kunder till att faktiskt köpa någonting av artisten blir färre till andelen räknat så finns alla möjligheter att de blir fler till antalet.
Men då kanske det är en förutsättning att man orkar uppdatera sina affärsmodeller och utnyttja ny teknik istället för att söka sig tillbaka till häst-och-droska-eran i blind panik.
“Skivbolagen vill hellre tjäna pengar på 100.000 sålda skivor än ge artisten möjlighet att få en publik på 50 miljoner, som det egentligen går att göra mer pengar på. Skivbolagen har förresten historien igenom ändå stulit från artisterna” som Ulf Ekberg från Ace of Base uttrycker det.
————————————————————————————————
†: Jo då, jag har både kollat upp stavningen och hunnit göra mitt val…
‡: Jag vet, de har inte gjort en livespelning sedan 1996 och betraktas av många som borta för gott, men de är trots allt inte formellt upplösta så det skulle kunna hända. Inte för att det spelar någon roll, de är ändå bara ett exempel och samma resonemang gäller oavsett artistnamn.
————————————————————————————————
PS: Cirkus Kiev i P3 är himla roligt ibland. Häromdagen sände de till exempel sin tolkning av Niklas Strömstedts utspel. Se youtubeklippet nedan.
Inlägg (RSS)