Dynamic Man

Först en snabbkurs för den som inte vet vad en “cookie” är:

Många Internetsajter som du besöker lagrar så kallade cookies på din dator. Det är alltså en liten textfil som innehåller något slags information, vilken information det handlar om bestäms av sajten som skapar den.

Det är dessa små filer som gör att till exempel Facebook vet vem du är utan att du loggar in, när du besöker sidan från din dator och har valt “kom ihåg mig”.

Det är också dessa små filer som gör att till exempel Facebook kan hålla koll på vad du klickar på och vart du surfar, så att de kan anpassa reklam så den “passar dig” bättre.

Cookies är himla praktiska och har en hel bunt användningsområden, men kan också användas av sajter på ett sätt som inte alls respekterar ditt privatliv. Dessutom kan även “snälla” cookisar användas av folk som lånar din dator för att kolla upp vad du egentligen surfar runt på för sidor – något som vissa kanske inte ser något problem med, medan andra inte alls vill ha sina surfvanor kartlagda.

På grund av riskerna med cookies så innehåller alla webläsare (som jag känner till åtminstone) rätt enkla inställningsmöjligheter, i stil med “acceptera cookies”, “acceptera inte cookies”, “acceptera cookies men ta bort dem när jag stänger webläsaren”. Dessutom kan du radera specifika cookies bäst du vill – antingen genom att radera textfilerna direkt eller i något av inställningsfönstren i din webläsare (återigen, i alla webläsare jag använder åtminstone).

Nu till det intressanta:

Flash-cookies. Fram tills ikväll så hade jag faktiskt aldrig hört talas om dem.

För de av er som inte vet vad Flash är: det är ett insticksprogram till webläsare som gör att du kan se websidor med lite mer grafiskt lull-lull. Så fort du tittar på en Youtube-video, till exempel, så använder du Flash.

Jag är inte chockad över att de existerar, men tanken har liksom aldrig slagit mig förr. Och om den hade slagit mig så hade jag antagligen antagit att flashcookies hanterades som vanliga cookies: att flash utnyttjade webläsarens inbyggda funktionalitet och att man därför kunde känna sig trygg om man hade restriktivare inställningar för accepterandet av cookies, eller när man valt att gå igenom och radera de man inte gillade.

Så är det inte, insåg jag precis.

Den där länken jag just gav dig borde du läsa. Men om du är för lat för att bry dig om din egen säkerhet så pass mycket så kan jag rekommendera dig att gå till hemsidan för Flash’s Settings Manager åtminstone. Där kan du kolla vilka kakor Flash har sparat på din dator, och du kan radera dem om du så önskar.

TorrentFreak berättar om Stanford Engineering Everywhere, ett projekt som drivs av Stanford University och som syftar till att sprida kunskap med hjälp av Bittorrentprotokollet. För närvarande finns tio kurser tillgängliga:

Introduction to Computer Science
Programming Methodology
Programming Abstractions
Programming Paradigms

Artificial Intelligence
Introduction to Robotics
Natural Language Processing
Machine Learning

Linear Systems and Optimization
The Fourier Transform and its Applications
Introduction to Linear Dynamical Systems
Convex Optimization I
Convex Optimization II

Kurserna är släppta under en Creative Commons-licens, och det finns en chans att fler kurser tillkommer.

Det finns en irriterande detalj dock. P2P Blog skriver:

The torrent downloads are a little but unusual though: Stanford decided to bypass the traditional tracker system completely and make the content available through the Vuze DHT network. The downside of this is that uTorrent, Transmission and other clients won’t be able to process these torrents – but the Creative Commons license of course makes it possible to legally republish all of the files using your favorite tracker and torrent site.

En viss förvirring inträder i mitt huvud dock, eftersom TorrentFreak skriver att uTorrent ska fungera för att ladda ner kurserna med. Själv har jag bara testat med KTorrent, och det verkar fungera finfint. Dessutom finns föreläsningarna även på Youtube.

Det är lite glädjande att se universitet som inser de logistiska fördelarna med P2P-protokollet. Stanford bötfäller visserligen studenter som ertappas med att tanka upphovsrättsskyddat material, men använder själva protokollet för att sprida kunskap. Det innebär att man åtminstone förstått skillnaden mellan verket och verktyget, mellan informationen och infrastrukturen den färdas igenom. Det är det tyvärr inte alla som gör.

Min blivande chef (om ingenting går i baklås så flyttar jag snart från lagret i Timrå och börjar “jobba med IT” i Svenstavik) tipsade mig om en intressant artikel, förutsatt att man är intresserad av programmering.

Making Wrong Code Look Wrong heter den. Han säger också att hela den siten, Joel on Software, är rätt intressant läsning stundtals.

Tänkte bara föra tipset vidare. Ni behöver inte tacka. :)

Inte ens om man är polis.

Tänkte bara tipsa lite snabbt om att Copyriot-Rasmus startat en ny blogg, “Kopieringsmaskinen“. Tanken bakom den nya bloggen är

att varje helg posta ett utdrag från någon av alla de offentliga utredningar som under 1900-talet behandlat den svenska upphovsrättslagen. Utdragen kommer på olika sätt att demonstrera föränderliga synsätt på kultur och teknik, eller bara visa på juridikens svårigheter att greppa kulturella och tekniska förändringar.

All eventuell kommentering lämnas till läsarna. Intressant initiativ, som jag ser fram emot att följa.

Rick Falkvinge skriver idag ett kort och koncist blogginlägg där han förklarar att alla måste läsa Peter Sundes senaste bloggpost “Sverige, väx upp!“, vilket handlar om hela den här historien kring förundersökningsprotokollet som någon delat med sig av via The Pirate Bay.

Sedan det förra inlägget jag skrev om den här affären så har jag hunnit läsa och fundera en del kring det, och hade jag bara haft tid så hade jag nog skrivit ett eller ett par ytterligare inlägg också. Kanske finns det tid och ork till det någon annan dag, men tills vidare får det räcka med att jag instämmer till fullo med Falkvinge – läs Sundes inlägg.

En del kanske kan tycka det ser lite långt ut, men det är en viktig text att läsa om man överhuvudtaget vill bli tagen på allvar när man uttrycker en åsikt om detta eller andra liknande fall i framtiden.

Två andra viktiga texter i sammanhanget är Rick Falkvinges “Arbogaundersokningen, bilder och TPB” och Blogge Bloggelitos “Fakta kring TPB och arbogaprotokollet“. Det finns fler, men de här tre är de viktigaste jag sett hittills. Läs dem.

Via Johanna Sjödin blev jag påmind om en händelse som i mina ögon är smått skandalartad. Aftonbladet vägrade publicera en text om vestibulit med motiveringen att den 17-åriga författarinnan var för ung, och skrev till henne att:

[...] det kan få konsekvenser för dig som inte går att förutse. Återkom gärna till oss om ett par år.

Det är ju rent pinsamt att en skvallerblaska som Aftonbladet har mage att censurera människor som har viktiga saker att säga. För viktigt är det. Från texten:

Tusentals kvinnor varje år drabbas av en sjukdom som förstör deras liv. Man har misstankar om att tvål, p-piller och svampmedel kan vara bidragande orsaker.
Vad gör man åt det?
Rätt svar är ingenting, man gör ingenting alls.
Man ger ingen information under sexualundervisningen i skolan, man ger ingen information på ungdomsmottagningarna när tjejer skaffar p-piller. Det finns många barnmorskor och gynekologer som inte ens känner till sjukdomen, och därför felbehandlar med svampmedel och salvor som förstör slemhinnorna ännu mer. Det finns ingen ursäkt för denna ignorans, för denna dåliga vård så många får i samband med vestibulit.

Att skylla på hennes ålder är bara löjligt. Det är knappast en chock för någon modern och upplyst människa att det finns många som har sex innan de fyllt 18 år. Och att berätta om sin sjukdom inför svenska folket borde i sammanhanget ses mer som civilkurage än som något slags odefinierbart risktagande.

Internet glömmer förvisso inte i första taget. Men för det första så är “konsekvenser som inte går att förutse” knappast en risk som är reserverad för 17-åringar, och för det andra så kanske det börjar bli dags att vänja sig vid att vi alla i framtiden kommer att ha en och annan pinsamhet i det offentliga.

Sabina, det är så hon heter, har nu fått sin text publicerad i ETC. Läs den gärna. Tyvärr lär den tidningen inte ha samma genomslag som Aftonbladet, men det är alltid något.