Det verkar som om aftonbladet ljuger, eller åtminstone är rejält förvirrade. De skriver att den illegala fildelningen har minskat, och hänvisar till en rapport från analys- och konsultföretaget Mediavision. Titeln på rapporten är, och håll i er nu, “Illegal fildelning och streaming av tv ökar“.
WTF?! som vi brukar säga här på Internet…
De skriver också om att fildelningen tycktes minska rätt rejält direkt efter Ipred-lagens införande, men slätar över det faktum att vi i skrivande stund är uppe i minst samma nivåer som tidigare.
Thomas Tvivlaren har en teori om varför Aftonbladet skriver som de gör.
Polisen har gått ut med att det bildats en särskild enhet, bestående av nio personer från polisen som ska samarbeta med två specialiståklagare, för bekämpning av immaterialrättsliga brott. I nyheten på polisens hemsida går att läsa bland annat detta:
I immaterialrättens område ingår bland annat upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt och varumärkesrätt. Varumärkesintrång och fildelning är exempel på brott.
Varpå vän av ordning naturligtvis måste påpeka att “Nej, det är det inte alls det.”
Fildelning är inte ett brott! Att fildela upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse – det som till vardags brukar kallas “illegal fildelning” – är däremot ett brott.
Det låter kanske som ordmärkeri, bara tröttsamt pladder från en språkfascist. Men det finns faktiskt några verkliga anledningar till att jag överhuvudtaget orkade sätta mig och skriva det här inlägget.
För det första så tycker jag att man ska kunna kräva av myndighetsutövare att de ska veta vad de sysslar med.
Ett språkbruk som antyder något annat är inte acceptabelt, då det skadar förtroendet för myndigheter i allmänhet och (i det här fallet) rättsväsendet i synnerhet. Hade nyheten handlat om trafikpolisen hade det kunnat heta att “Fortkörning och att äga en bil när man är full är exempel på brott” eller nåt. Låter det kompetent och förtroendeingivande?
För det andra så är det faktiskt viktigt att påminna om den här distinktionen, skillnaden mellan fildelning som teknologi och fildelning som metod för att sprida eller tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material utan tillåtelse.
Fildelningen som teknologi är ett extremt viktigt fenomen rent sociokulturellt, men även teknologiskt. När fildelning börjar betraktas som illegalt i sig så får det konsekvensen att makthavare – i sammanhanget alltså internetoperatörer, politiker, med flera – vill börja motarbeta tekniken i sig. Vi har redan sett exempel på det – googla “bittorrent throttling” så får du en liten försmak.
Problemet med den typen av aktiviteter är inte bara att det är en smärre katastrof för många mindre artister, filmskapare och författare som använder tekniken för att nå ut till en större målgrupp, utan även att det omöjliggör tjänster som mediafavoriterna Spotify och Voddler, som ju båda bygger på fildelningsteknologi under skalet.
Häromdagen rapporterades lite här och var att det stora skivbolaget Warner tänkte lämna Spotify, med motiveringen:
Gratis strömmade tjänster är tydligt inte positivt för musikindustrin. Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är inte den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.
Nu har det framkommit att det som påståtts på en hel massa nyhetssajter och bloggar var lite grann av ett missförstånd. WarnerblirkvarpåSpotify tills vidare, men säger fortfarande att man aldrig vet vad som händer när det nuvarande kontraktet ska omförhandlas någon gång i framtiden:
Alla i musikindustrin är mer eller mindre överens om att musiktjänster som bara tjänar pengar genom reklam inte är hållbara på lång sikt. Ger du bort musik och det bara betalas genom reklam är det inte hållbart, det fungerar inte, säger James Steven.
En fråga man genast ställer sig är naturligtvis hur reklamradion har fungerat så bra som den har gjort. Varför har Warner aldrig klagat på den?
Svaret är att det handlar om kontroll.
Radion är ett enkelriktat massmedium, där skivbolagen haft stort inflytande över vilken musik som ska spelas och därmed över vår musikonsumtion. Genom att få sina låtar spelade på radion har man enkelt kunnat forma vår smak på ett sådant sätt att det är just deras musik som betraktats som bra, och därmed deras produkter vi spenderat pengar på.
Med den moderna tekniken ökar våra möjligheter att välja på egen hand. Jag bestämmer helt själv vilken låt jag ska lyssna på, och när. Det innebär en tidigare oöverträffad tillgänglighet. De gamla ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan, under vilka skivbolagen är vana att arbeta, är skapade utifrån ekonomier som baseras på ändliga resurser. När tillgången går mot oändligheten så blir konsekvensen antingen att priset går emot noll eller att vi behöver använda oss av andra ekonomiska teorier för att hitta en rimlig prissättning.
När konsumenterna får större möjlighet att välja själva torde det rimligen också innebära bli att vi får ett mer diversifierat, och därmed rikare, kulturliv. När vi inte är lika styrda av centrala massmedia längre ökar våra möjligheter att bredda våra kulturella synfält. Fler medelstora artister på bekostnad av några som blivit supermegastjärnor i brist på synlig och lättillgänglig konkurrens, helt enkelt.
Det här handlar inte om fildelning.
Fildelningen var det första naturliga steget på denna konsumentrevolution, men den är inte det viktiga i sammanhanget. Den har bara agerat som en katalysator och påskyndat det oundvikliga. På sikt skulle den enorma potential som finns för tjänster som (till exempel) Spotify aldrig gå att hålla tillbaka. För att citera Bono, innan han började tycka att diktaturens Kina var ett föredöme:
Men det är som kung Knut den store, som satt på sin tron framför vågorna och talade om för tidvattnet att det inte fick komma.
Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle idag gå och köpa en CD-skiva för något annat skäl än att antingen stödja artisten eller för att den är något slags samlare. Detsamma gäller för de i sammanhanget tokdyra “downloads” som finns på de av skivbolagen sanktionerade betalsajterna.
Musiken – som produkt betraktad – har minskat i värde. Inte kulturellt eller socialt, så klart, men ekonomiskt. Vem är villig att betala samma pris för en låt i mp3-form som om den varit på ett CD-album, när man vet att reproduktionskostnaden för en mp3-fil är ganska exakt noll kronor?
Ta sedan med den psykologiska aspekten i beräkningarna: informationen är väldigt mycket flyktigare nu. En CD höll man i sin hand, det var något fysiskt och – om man skötte den rätt – beständigt. En fil på datorn ser man knappt, än mindre känner, och med en snabb knapptryckning är den borta för alltid och utan ett spår.
Med allt det här i åtanke kan man lätt börja tänka i banorna att
Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är exakt den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.
hade varit ett mycket mer verklighetsförankrat uttalande från Warners sida…
Enligt obekräftade rykten är Pirate Bay på väg att utveckla ett nytt program, AWT (Artist Wealth Terminator), som ser till att torrentfilerna hamnar direkt i datorns papperskorg, raderas, laddas ner igen, raderas och så vidare. På ett dygn kan det nya programmet göra en rockstjärna utfattig. Tekniken anses användarvänlig eftersom konsumenten slipper lyssna på musiken.
Roger Wallis, den numera rätt välkände KTH-professorn, skriver om Student Bay och undrar:
Men den viktigaste frågan kvarstår: Varför upphör all förhandlingsförmåga så fort internet kommer på tal?
Häromdagen höll författaren Unni Drougge tal på en demonstration mot TPB-domen. Det lilla man kunde se med henne på Expressen var inte det mest välformulerade i världshistorien, även om jag uppenbarligen sympatiserar starkt med budskapet, men den debattartikel hon publicerat på Newsmill tar igen det med råge. Läs den, för det är den fan i mig värd.
Att hon sedan passar på att odla sitt varumärke en smula på kuppen, det kan jag bjuda på. Jag skulle, precis som Josh på Enligt Min Humla, vilja citera precis hela texten. Men liksom Josh så nöjer jag mig med en av de mer talande delarna:
När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg – och säkert med rätta – att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.
Ja, jag vet att det här är nästintill en kopia av Joshs inlägg. Men vad ska man göra när man tycker precis samma sak? Dessutom har jag kompisar som inte läser hans blogg, och jag har hur som helst inte direkt någonting emot kopiering överlag så där, så ni får stå ut.
Eller äsch, här kommer ett till citat som är förbaskat talande:
Massupplagorna används också för att skapa en buzz kring de titlar som förlagen vill trycka in på topplistorna. De säljs alltså in till kraftigt nedsatta priser, varpå handeln i sin tur kan pressa ner konsumentpriserna och kränga fler ex. Tror någon att det enbart beror på Guillous eller GW Perssons omåttliga popularitet att deras böcker ligger på lastpallar och tornar upp sig över det övriga utbudet i butikerna? Nej, detta är ett spel som avgörs redan innan böckerna går i tryck. Det är ett spel som är lönsamt endast för de författare som har potentialen att sälja megavolymer. Det är ett system som går ut på spridning och prispressning och som går ut över de titlar där de ekonomiska marginalerna inte finns för denna spridning och prispressning.
Det är ett orättvist system som utarmar mångfalden på bokmarknaden och gynnar bästsäljarna.
Det är ett system som får förlagen att alltmer ensidigt satsa på litteratur som råkar eller, i värsta fall, försöker efterlikna de genrer och den stil som succéförfattarna företräder.
Det är sammanfattningsvis ett system som slår ut nytänkande, och ofta även god, litteratur. Och det har hittills varit en perpetuum mobile.
Är det inte då ett märkligt sammanträffande att dessa kanonsäljande giganter som översvämmar de materiella ytor där böcker säljs, som gynnas av prispressad spridning, som praktiskt taget skänker bort böcker till återförsäljare och låter populärmedier få dem som kringprodukter, är det inte besynnerligt att det är just den gruppen som slår hårdast på stora trumman mot den digitala spridningen?
Det skulle kunna betraktas som ren girighet om det inte handlade om så mycket mer än bara feta plånböcker.
Det handlar om kontroll.
Och det är kontrollen som håller på att glida de gamla aktörerna ur händerna.
Så. Kila iväg och läs hela artikeln nu. Och tanka ner hennes ljudbok som hon släppt exklusivt på TPB vettja.
Vi har visat att det finns hopp om framtiden. Vi kan påverka. Och ju fler vi är som engagerar oss, desto större är chansen att vi kan ta med oss de medborgerliga fri- och rättigheterna vi tillkämpat oss under industrisamhället in i det begynnande informationssamhället.
Våra medborgerliga rättigheter slaktas som vore de grässtrån för vinden. Det kommer inte att ta lång tid innan justitieministern aviserar ytterligare lagskärpningar. Inom två månader kommer ett lagförslag om att våra mobiltelefoner ska göras till statliga spårsändare. Skivlobbyn har redan krävt att få självständig extrajuridisk tillgång till övervakningsdatat.
Kreativitet, kultur, företagande, utveckling, teknik, forskning, samhällsdebatt och hela vår demokrati drar nytta av ett fritt och öppet internet. De dynamiska effekterna är fantastiska!
“Där står de inte bara mot tekniken. De måste också kämpa ner miljontals människors kärlek till den revolution som internet innebär. Domen i dag är bara bränsle för elden i våra hjärtan. Det är en strid de aldrig kan vinna.”
Själv är jag en konservativ medelålders man som aldrig någonsin har “fildelat”. (Och jag tycker illa om piratkopiering.) Ändå har jag nu för avsikt att gå med i piratpartiet, rösta på dem i EU-valet och ge dem ett penningbidrag till deras valkampanj.
…
Till sist en fråga: Är det någon på listan (utom riksdagsmän och andra i uppenbar lojalitetskonflikt) som _inte_ har för avsikt att rösta på piratpartiet i EU-valet? Och i så fall: Varför i helvete inte?
Internet har skapat en värld där de stora skivbolagen inte behövs. Alla som vill kan själva till en rimlig kostnad marknadsföra och sälja sina produkter på nätet. Nu har denna industri lyckats genom dumma politiker få vansinniga lagar till sin hjälp att styra konsumtionen. Tacka fan för att det blir uppror, tacka fan för att folk rusar till Piratpartiet.
Lyssna nu riktigt noga, Björnponken. Du talar inte för mig. Du talar inte heller för någon i den uppsjö av kreatörer som har omfamnat internet och ser det som en möjlighet och inte ett hot.
Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.
Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!
Så om man ska fundera på vad man skickar för signaler internationellt så bör man flytta fokus från Hollywood, dollarvädrande affärsjurister och sönderlobbade EU-politiker, och istället fråga sig hur detta upplevs på världens alla universitet och forskningsinstitut.
För på många håll lär den internationella analysen istället vara att Sverige nu gravt sumpat sin chans att ta täten mot framtiden och bli ett upplyst föregångsland som inte räds blicka en ny verklighet an. Pinsamt Sverige!
…
Ja, vad säger man? Nästa Google lär ju inte komma från Sverige de närmaste åren. Det har Stockholms tingsrätt sett till.
Idag, den 17 April 2009 har jag, Thomas Selig, XXXXXX-XXXX, spelat in två musikstycken som utsändes av Sveriges Radios kanal P3. Dessa musikstycken är upphovsrättsligt skyddade. Jag har därefter kopierat upptagningen och spridit till en vän. Detta torde förvisso inte vara olagligt, men enligt nyaste rättspraxis krävs ju inga huvudbrott för att dömas för medverkansansvar.
Jag anmäler därför Sveriges Radio AB, Organisationsnummer 556413-3232, för medhjälp till upphovsrättsintrång och utgår ifrån att följande personer inom Sveriges Radios direktion kommer att dömas till fängelsestraff för deras agerande i likhet med personerna bakom The Pirate Bay:
We either need global regulation and action or else the music and film industry needs to change its business model to adapt to this new reality.
As we’ll show tonight, big artists believe the latter is the case and the Minister for Communications, Technology and Broadcasting, Lord Carter, echoed these views.
Daniel Breitholtz – Intervjuad i Expressen av Behrang Behdjou
Jämför med Google
De dömda i målet är inte ensamma om att ha reflekterat över att sökmotorer som Google tillhandahåller exakt samma information om finns på The Pirate Bays hemsida. Även Daniel Breitholtz tar upp problematiken: ”Detta borde rimligtvis betyda att personerna bakom Google (!) och Yahoo (osv) nu kan vänta sig att åtalas också, samt att fällas för samma brott. De har ju gjort EXAKT samma sak. Medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.” Risken att Google råkar ut för en stämning bedömer Breitholtz dock som liten: ”Nånting säger mig att ingen kommer ge sig på Google. I så fall köper väl Google Sverige och bygger om hela vårt avlånga land till ett serverrum…”
De som förespråkar reglering av nätet utifrån är de som saknar tillit till nätanvändaren och tror att människans otyglade lustar bara skapar elände. De som idag kallas “pirater” är de som förfäktar nätets arkitektur som den är idag: till synes anarkistisk och baserad på självreglering. Deras inställning till nätet baseras snarare på tillit till nätanvändaren och en stark tvekan inför att tygla massorna.
Det vore synd om den förra gruppens misstro mot människan återigen skulle få övertaget. Det har hänt alltför många gånger tidigare i historien.
- Jag trodde inte att det skulle bli fängelse och mångmiljonbelopp, säger hon. Jansson tycker det är för tidigt att uttala sig om vilka konsekvenser domen får. – Jag såg att Roger Wallis (professor vid KTH) sagt att det kan leda till stämningar mot bredbandsoperatörer. Vart är vi då på väg och vad händer med internet, frågar hon.
Fredrik Söderling (DN) – Pirate Bay-straffet hårt
Fildelningen upphör förstås inte med Pirate Bay-domen. Varken i tingsrätten, hovrätten eller i Högsta domstolen. Författaren Paulo Coelho påpekar att människan i alla tider har delat med sig av information. Något av en naturlig drift, omöjlig att stoppa. Så är det nog, i längden blir det svårt att begränsa internet till en betal-tv-kanal.
Imorgon faller tingsrättens dom mot (eller för) The Pirate Bay. Den kommer så klart att överklagas oavsett utfall, men den är principiellt viktig och kommer att sätta tonen för debatten på ett högst påtagligt sätt. Vad som står på spel är i praktiken Internets själ och bärande grundprincip: rätten och möjligheten att länka, att peka på information och säga “här kan du hitta det här”.
Tänk dig ett bibliotek som fälls för “medhjälp till hets mot folkgrupp” för att de har Mein Kampf till utlåning. Eller ett universitet som döms för medhjälp till mord efter att en av deras kemiststudenter giftmördat någon. Tänk dig en värld där din hemkommun blir åtalad och fälld för att de tillhandahåller anslagstavlor på vilka en hälare annonserat ut stöldgods.
Om det är ett brott att indexera torrentfiler så är det en sådan situation vi står inför. Och dessutom, i hur många led ska det vara olagligt att länka? Om jag länkar till en kompis blogg, och kompisen i sin tur länkar TPB – är jag straffbar då? Är han?
Anders Rydell skriver med en annan vinkel i Aftonbladet:
The Pirate Bay är inte ”morgondagens industri”, men den ligger närmre lösningen än problemet. Utan tjänster som the Pirate Bay hade förmodligen inte den nya generationens digitala tjänster som Spotify existerat. Morgondagens vinnare är de som inser att de inte tävlar om gratis utan om service.
Men vem lyssnar på sådant i morgon ifall de fälls? Några kommer att jubla, andra kommer säga som den äldre, upprörda motorjournalist jag träffade härom månaden:
– Först tar de Saab och sedan The Pirate Bay. Fan, ingenting ska vi få vara världsbäst på längre.
Notera orden Morgondagens vinnare är de som inser att de inte tävlar om gratis utan om service. Exakt så är det.
Det lustiga är att för oss som hängde med på SO-lektionerna i högstadiet kring mitten av nittiotalet så var det egentligen rätt uppenbart att framtiden skulle se ut så, redan då. Att vi redan då hade gått mot en värld som var betydligt mer serviceorienterad än tidigare, och att den tjänstebaserade ekonomin stadigt åt sig in på den traditionellt varubaserade. Det stod mer eller mindre i klartext i våra läroböcker.
Modern informationsteknologi tar den utvecklingen ännu ett steg. Det är inte någonting dåligt. Konflikterna vi nu ser mellan upphovsrättslobbyn och (nästan) alla andra är inget annat än samhällelig växtvärk.
Det som gör mig rädd på riktigt är att det finns människor som verkar ha fått för sig att det bästa botemedlet mot växtvärk är amputation.
Den stora frågan som hycklarna borde ställa sig är så klart om det inte är bättre att anpassa lagstiftningen så den harmoniserar med verkligheten, istället för tvärtom.
Inlägg (RSS)