Dynamic Man

Carl Johan Rehbinder visar skillnaden mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna:

Jag kikade just igen framsidan på Expressen.se. Först såg jag rubriken “ Forskare: Kvinnor är lika kåta som män” och strax därefter “Kvinnor vill också tjäna pengar“.

Wow. Fullt med scoop idag ser jag.

Allvarligt talat, kan vi inte få slippa sådana rubriker snart? Borde det inte vara fullständigt uppenbart och självklart för precis alla att det faktiskt förhåller sig så som rubrikerna påstår? Att expressen sätter de här rubrikerna antyder att det finns något slags nyhetsvärde i påståendena – att någon någonstans blir förvånad, upprörd, eller nyfiken.

Jag kan inte för mitt liv begripa vad det är för inavlade nötter som kan tänkas slå upp Expressen hemma vid köksbordet och reagera med någonting annat än en axelryckning. Men de finns ju, dessvärre, och det gör mig lite trött.

För att förtydliga: jag kritiserar alltså inte Expressen för vare sig rubriksättningen eller för artiklarnas innehåll, jag vill bara gnälla på folk som har importerat sin kvinnosyn från 1800-talet.

Det förra inlägget här på min blogg var en återpublicering av ett protestupprop mot Irlands nyinförda lag mot hädelse. De 25 citaten är nog så läsvärda i sig, men för att ytterligare understryka vikten av att reagera över den här typen av utveckling så vill jag gärna förklara lite närmare vad det handlar om.

Från Atheist Irelands kampanjsite:

Under the proposal, which is part of a wider defamation bill, “a person who publishes or utters blasphemous matter shall be guilty of an offence and shall be liable upon conviction on indictment to a fine not exceeding €100,000.”

“Blasphemous matter” is defined as matter “that is grossly abusive or insulting in relation to matters held sacred by any religion, thereby causing outrage among a substantial number of the adherents of that religion; and he or she intends, by the publication of the matter concerned, to cause such outrage.”

Etthundratusen euro motsvarar alltså drygt en miljon kronor med dagens växelkurs. En miljon kronor i böter för att till exempel publicera den i mina ögon fantastiska Jesus Christ – In The Name Of The Gun. Eller för att, om man vill vara lite mer allvarlig, bara säga någonting som religiösa människor av något slag finner förolämpande.

Muhammedkarikatyrerna hade definitivt varit förbjudna. Björks citat “The Buddhists say we come back as animals and they refer to them as lesser beings. Well, animals aren’t lesser beings, they’re just like us. So I say fuck the Buddhists.” ligger definitivt i farozonen. Och så vidare.

Vad det i förlängningen innebär är att det kommer bli mycket svårare – och framför allt farligare – att kritisera religioner och religiösa idéer. Det är antagligen inte så det är tänkt, men på samma sätt som upphovsrättslagstiftningen gång på gång används för att censurera meningsmotståndare kommer den här lagstiftningen att missbrukas regelbundet. Det lär inte dröja länge innan det första fallet dyker upp.

För övrigt kan man ju fråga sig vad det är som gör att religiösa grupper överhuvudtaget ska särbehandlas på det här viset. Varför inte stifta liknande lagar som förbjuder folk att förolämpa politiska uppfattningar? Jag som pirat skulle till exempel kunna ta mycket illa upp över att bli jämförd med en gräsklippartjuv.

Svaret är rätt uppenbart: sådana inskränkningar av yttrandefriheten är otänkbara om man vill kunna föra någon slags konstruktiv diskussion om någonting överhuvudtaget.

Visserligen kan jag tycka att den där gräsklippartesen är fruktansvärt okonstruktiv, men det är inte det viktiga i sammanhanget. Poängen är att man måste få säga vad man tycker och tänker alldeles oavsett hur många som kan tänkas ta illa upp. Det måste gälla i politiska sammanhang, och det måste gälla i religiösa sammanhang.

Så varför har man då i ett hyfsat modernt land, tio år in på 2000-talet, bestämt sig för att införa medeltidslagar?

The background is this: Under Article 40 of the Irish Constitution, blasphemy is an offence which shall be punishable in accordance with law. In 1999, the Supreme Court found that the existing law against blasphemy was unenforceable, as there was no definition of blasphemy.

Last year the Oireachtas committee on the Constitution recommended removing the reference to blasphemy from the Constitution. Instead, this proposed new law creates a legal definition of blasphemy, in order to make the offence punishable in law.

Så där ja. Istället för att modernisera lagen så att den passar ihop med ett fritt och öppet samhälle så bestämmer man sig för att ta tre steg bakåt i samhällsutvecklingen. Ett mycket dåligt val, om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag ju. Än så länge.

1. Ska man vara tvingad att ljuga i arbetsansökningar?

Regeringsrätten ska prova om en kvinna har rätt till A-kassa, efter att hon skrev i arbetsansökan att hon hellre skulle ta ett jobb i sin hemstad om det dök upp något. Är inte ärlighet gentemot sin potentiella arbetsgivare en bra sak?

2. Är det dags att lagstifta om krav på Internetssökjättar?

De stora sökmotorerna är en så pass integrerad del av vår moderna infrastruktur att de allvarligt kan påverka ett företag eller en persons framgång eller nederlag. Borde vi fundera på att lagstifta om “sökneutralitet” lika väl som nätneutralitet?

3. Hur dyr får piratjakten bli?

I Storbritannien räknar man nu med att ungefär 40.000 hushåll kommer vara tvungna att säga upp sina Internetabonnemang på grund av att anti-piratarbetet kommer göra det för dyrt att ha tillgång till en av vår tids viktigaste infrastrukturer – eller “historiens största kunskapslyft” om man så vill. Vissa lobbyister jublar säkert, men det bådar verkligen inte gott för samhällets fortsatta utveckling.

Slashdot berättar om en ZeroPaid-artikel som handlar om Nicolas Sarkozy, Frankrikes president samt ivrig förespråkare för att stänga av fildelare från Internet, och det faktum att han brutit mot upphovsrätten.

Han är inte den enda hycklaren i bakåtsträvarnas läger. ZeroPaid skriver:

This is, by far, not the first time a proponent to the so-called anti-piracy movement has been under the gun of copyright violations. Last year, Sony BMG France was sued for software piracy and had some of their assets on a property seized by mandated bailiffs. In 2007, BASCAP, an anti-piracy organization, recieved a cease and desist letter for, again, software piracy. Finally, in 2006, the MPAA was accused of pirating the film ‘This Film is Not Yet Rated’

Den stora frågan som hycklarna borde ställa sig är så klart om det inte är bättre att anpassa lagstiftningen så den harmoniserar med verkligheten, istället för tvärtom.

Läste en notis hos SVTs Mittnytt om en videouthyrare i Sundsvall som hoppas att The Pirate Bay fälls i den pågående rättegången:

- Jag hoppas att dom sätter stopp för det här för nedladdningen har inneburit rena katastrofen för oss. Om ingen betalar för film hur ska vi då överleva?

Eftersom jag gillar Videoteket i Sundsvall (fast det heter väl Hemmakväll numera? Bakläxa, Mittnytt!) så tänker jag försöka svara på frågan så pedagogiskt det bara någonsin går:

Det ska ni inte. Inte som filmuthyrare åtminstone.

Jag lider med er, men faktum är att det är mer eller mindre irrelevant för er hur det går i den här rättegången. Om så all fildelning skulle upphöra imorgon så är er affärsmodell ändå förlegad. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk föredrar att göra sig besväret att ta sig ut i regn och rusk en fredag kväll och ta bussen/bilen/cykeln hela vägen till er bara för att tvingas trängas och köa för att få tag på en film, när det är så enkelt att ladda ner en film direkt till datorn.

För ni tror väl inte på allvar att fildelningen är det enda sättet att få film på Internet? Redan idag finns det fullständigt lagliga filmtjänster, och de lär inte bli färre. Tvärtom. Internet är ett överlägset sätt att transportera information, och de plastskivor ni använder er av är totalt meningslösa i uthyrningssammanhang. (Annat är det vid försäljning, där vill jag påstå att plastskivan inte är helt ointressant, men det är ett ämne för en annan text.)

Även om folk betalar för film så kommer er affärsmodell att gå under. Den är ungefär lika intressant att bevara som de där företagen som körde ut is innan det fanns elektriska kylskåp. Inom några år kommer ingen ha någon användning för er längre.

Inte som filmuthyrare.

Min rekommendation till er är att fortsätta på den inslagna banan. Fortsätt satsa mer på kringförsäljningen: godis, filmaffischer, t-shirts, specialutgåvor för samlare… “Endast fantasin sätter gränserna” som det brukar heta.

Med eller utan fildelning så är det er enda chans. Fysisk uthyrning av film är ett döende koncept och det kommer ingen rättegång i världen att kunna ändra på.

“Man ska göra rätt för sig” – har du hört den förrut kanske? En i grunden rätt sympatisk inställning som när den hårddras† kan leda till rätt jobbiga slutsatser.

Tänk dig exempelvis för en sekund att du drabbas av allvarliga psykiska problem efter en personlig tragedi av något slag. När du ska gå någonstans så känns dina steg fysiskt tunga, som om du hade vikter knutna kring benen. När telefonen ringer så kan du inte på något vis förmå dig att resa dig för att svara. Du måste äta tabletter för att kunna somna, och när du vaknar måste du äta andra tabletter för att klara av att komma ur sängen. För att överhuvudtaget överleva är du tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Att argumentera för att man “ska göra rätt för sig” i ett sådant sammanhang blir mer än jobbigt, det blir direkt obehagligt.

Men nu var det ju inte riktigt så dystra vi skulle vara. Det här är ju ett inlägg om Niklas Strömstedt trots allt, och han verkar ju vara en rätt glad filur så där överlag.

Jag antar att ingen har missat det där uppropet som författats av en PR-byrå och sedan undertecknats av en bunt snudd-på-åldringar häromdagen, varav en var just nämnde Strömstedt. Redan samma dag uppdagades det, föga förvånande, att han hade illustrerat inlägg i sin blogg med bilder och youtube-klipp som han varken ägde upphovsrätten till eller hade tillstånd att publicera. Han bad tämligen omgående om ursäkt för sin inkonsekvens, men säger att han fortfarande “står för” debattartikeln. Oavsett vad yngre kollegor och oberoende forskare säger, uppenbarligen.

Och det kan ju tyckas hedervärt. Han är liksom inte någon hycklare, åtminstone inte när han blir påkommen med det. Men det här är ändå ett typiskt sådant tillfälle där “man ska göra rätt för sig”-mentaliteten inte leder till något positivt.

För vilka blir konsekvenserna för ett band när en av deras musikvideos/tv-framträdanden/konserter kan ses på Niklas Strömstedts blogg? Förloras någon inkomst? Sannolikt inte. Jag har svårt att se att någon skulle låta bli att köpa en skiva för att de kan höra låten på Niklas Strömstedts blogg, eller direkt på Youtube för den delen.

Jag antar att man i fantasin kan utgå ifrån att han skulle ha betalat royalties för inbäddningen av musikvideos på bloggen, och se det som en förlorad inkomst. Men i verkligheten, där vi som inte är medlemmar i IFPI eller Antipiratbyrån lever, så fungerar det inte på det viset. Om det är grundförutsättningen för att få dela med sig av en musikvideo så kommer ingen att göra det – vilket Niklas Strömstedt illustrerar med all önskvärd tydlighet.

Så vad förlorar bandet? Publicitet. Ta ett av de exempel som DN nämner: The Kinks. Jag tillhör pinsamt nog de där som känner igen bandnamnet men inte haft en aning om vilka de är, trots att jag hört flera av deras stora hits en hel massa gånger. (Det har antagligen att göra med att jag inte är uppväxt när de hade sin storhetstid.)

Men nu vet jag ju vilka de är, tack vare Niklas Strömstedts blogg. Om jag läser i tidningen i morgon att de ska spela i närheten av där jag bor‡ så kommer jag kunna säga till de andra i fikarummet på jobbet att “jamen ni vet, de har ju gjort den där Lola, och den där, vahetteren… men ni vet ju… öhm… You Really Got Me Going eller nåt.”

Om jag är tillräckligt rik just för tillfället så kanske jag köper en biljett, bara för att det är kul att kunna säga att man har sett kändisar. Om jag inte gör det så kanske någon annan där i fikarummet bestämmer sig för att gå och se dem för att de är genuint intresserade av att höra bandets musik.

Väl där är det sedan fullt tänkbart att man köper med sig någon souvenir; kanske en tröja, en affisch eller till och med en sådan där ålderdomlig plastbit som man kan ta hem och rippa så att den går att lyssna på i den lilla smidiga MP3-spelaren som man alltid har med sig. Jag har köpt både det ena och andra på konserter och jag kan tänka mig att göra det igen. (Även om det i vanliga fall är något mer kontemporära akter jag intresserar mig för.)

Till och med om jag inte går på någon spelning med bandet så finns fortfarande chansen att jag blir så pass intresserad att jag vill veta mer om dem. Jag kanske köper en bok om dem, en dokumentär på DVD, eller en CD-box med vältilltaget texthäfte som har massor av intressant kuriosa i sig.

Min poäng är denna:

Icke-kommersiella “brott mot upphovsrätten” som utförs av privatpersoner genom olika former av fildelning (youtube eller andra) innebär att artistens potentiella kundbas expanderar. Även om de som går från att vara potentiella kunder till att faktiskt köpa någonting av artisten blir färre till andelen räknat så finns alla möjligheter att de blir fler till antalet.

Men då kanske det är en förutsättning att man orkar uppdatera sina affärsmodeller och utnyttja ny teknik istället för att söka sig tillbaka till häst-och-droska-eran i blind panik.

“Skivbolagen vill hellre tjäna pengar på 100.000 sålda skivor än ge artisten möjlighet att få en publik på 50 miljoner, som det egentligen går att göra mer pengar på. Skivbolagen har förresten historien igenom ändå stulit från artisterna” som Ulf Ekberg från Ace of Base uttrycker det.

————————————————————————————————

†: Jo då, jag har både kollat upp stavningen och hunnit göra mitt val…

‡: Jag vet, de har inte gjort en livespelning sedan 1996 och betraktas av många som borta för gott, men de är trots allt inte formellt upplösta så det skulle kunna hända. Inte för att det spelar någon roll, de är ändå bara ett exempel och samma resonemang gäller oavsett artistnamn.

————————————————————————————————

PS: Cirkus Kiev i P3 är himla roligt ibland. Häromdagen sände de till exempel sin tolkning av Niklas Strömstedts utspel. Se youtubeklippet nedan.

Jag har länge stört mig på Handelsbanken.

Jag använder ett Linuxbaserat operativsystem och kan därför inte installera programvara som är anpassad för de olika Windows-varianterna. Eftersom Handelsbanken inte tillhandahåller mjukvara för andra operativsystem än just dessa så har jag varit begränsad till att logga in med engångskoder som postas hem till mig på ett skrapkort.

På sätt och vis är det att föredra framför att installera det där säkerhetsprogrammet hur som helst, dels för att ligger i aktivitetsfältet och är i vägen konstant vare sig man använder det eller inte, och dels för att engångskoder är mycket mer portabla. Problemet är bara att inloggningen med engångskoder inte betraktas som fullvärdig – vissa tjänster kan man bara utföra om man loggar in med hjälp av säkerhetsprogrammet. Hur det kan komma sig att engångskoder anses tillräckligt säkert för att spendera alla mina pengar, men t.ex. inte för att beställa nya koder, är för mig en gåta.

Handelsbanken har visserligen gått framåt, för några år sedan var deras IT-avdelning så inkompetenta att det inte ens gick att se deras hemsida – alls – i en webläsare som följer allmänt erkända webstandarder. Men trots detta fortsätter de ge mig intrycket av en konstant efterbliven bank. När jag till exempel nämnde att jag behövde engångskoder eftersom jag inte använde Windows, fick jag ett hånfullt “ja, vissa ska ju vara så speciella” till svar. Jag mumlade någonting om den fria marknaden och gick därifrån…

Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag för någon månad sedan bestämt mig för att bli Guldpirat. Jag loggade in på Internetbanken och hittade rätt snabbt vart man kunde skapa stående överföringar mellan bankkonton. Men man kunde bara föra över pengar till konton i samma bank. Jag misstänkte att det berodde på att jag inte använde det där förbannade säkerhetsprogrammet, och ringde supporten. Det visade sig att jag hade fel.

Om man vill skapa en stående överföring från sitt konto i Handelsbanken till ett konto i en annan bank, så måste man gå in på bankkontoret. Fysiskt. Ni vet, så där som man var tvungen att göra före sekelskiftet.

Handelsbanken är så efter sin tid att jag nu har bytt bank helt och hållet.

Bensinbilen är död, proklamerar rubriken på E24. År 2015 kommer elbilar, kompletterade med enklare förbränningsmotorer, att vara lika billiga som dieselbilar. 2017 lika billiga som bensinbilar.

“Senast 2025 spottas det årligen ut 16 miljoner energisnåla och praktiskt taget ljudlösa elbilar på den europeiska marknaden.” står det i ingressen.

Med tanke på att olja är en ändlig resurs så bådar det ju gott inför framtiden. Men allt är inte frid och fröjd, det här kommer att skapa ekonomiska problem för vissa aktörer:

Tufft blir det framför allt för komponenttillverkare som idag är specialiserade på växellådor, katalysatorer eller delar till dagens förbränningsmotorer – komponenter som snart inte kommer att behövas längre.

Låter det bekant? Tänk skivbolag – företag som specialiserat sig på att distribuera musik på fysiska medium. När ny teknik gör dessa fysiska medium föråldrade och onödiga, så vill de hindra oss från att använda den.

När ska krav resas på att miljöbilarna ska straffbeskattas, för att kompensera inkomstbortfallet för de drabbade företagen?

(Jo då, jag vet att det är en gravt förenklad jämförelse. Men helt felaktig är den inte.)

Historien upprepar sig, heter det ju. Nedan följer ett klipp från Rapport i TV2 den 14 maj 1979, där Musikerförbundet opponerar sig mot discomusiken i ett försök att stoppa “Dansbandsdöden”.

Skivbolagen var så klart positiva till den nya tekniken. Då. Nuförtiden är det de själva som lever på föråldrad teknologi, och då låter det ju som bekant annorlunda…

Copyriot skriver väldigt intressant om bakgrunden.