Halvduglig bakisfilm, men inte mer.

Jag lägger här nedan in den officiella trailern för World Invasion: Battle Los Angeles. När man ser den kan man lätt få för sig att det finns en någorlunda riktig handling i filmen, eller att den är något slags känsloframkallande krigsdrama, men jag tycker att det vore lite väl generöst att påstå endera.

Inte för att de inte försöker. Filmen innehåller både barn som gråter och marinsoldater som sörjer sina fallna kamrater och får panik när de konfronteras med krigets fasor. Men det känns för det mesta nästan lika platt och innehållslöst att se scenerna utspelas på teven som att skriva om dem i en recension.

Ganska precis allt som är tänkt att framkalla känslor i filmen utgörs av tämligen utslitna klyschor. Dessutom presenteras karaktärerna ungefär så kort och ytligt som det överhuvudtaget är möjligt, och det är svårt att uppmustra någon djupare sympati för dem än den som man känner rent generellt inför människor i allmänhet.

Den överlägset största delen av tiden spenderas hur som helst på eldstrider. Ofta är det lite svårt att få någon överblick och hänga med i vad som egentligen händer på skärmen under dessa. Jag antar att det skulle kunna vara medvetet gjort på det viset för att ge tittaren en känsla av krigets kaos, men jag för min del satsar hellre en slant på att det beror på dålig klippning och halvtafflig regi.

Vad gäller filmens handling har jag några frågetecken av icke oansenlig storlek så här i efterhand. Framförallt gäller det de ta-sig-för-pannan-märkliga taktiska och strategiska val som görs av både de invaderande utomjordingarna och av den amerikanska militären. Men man måste även fundera över varför i hela friden en art som kan resa mellan stjärnorna tydligen inte kommit på något sätt att tina is till vatten? Jag menar, allvarligt?

Nåja, om man är tillräckligt ung, eller bara oerfaren på filmfronten, så tror jag att World Invasion: Battle Los Angeles kan vara ett dugligt alternativ för en filmkväll med lite hjärndöd underhållning. Likaså om du sitter bakfull och inte vet vad du ska göra, men råkar ha den här filmen liggandes i bokhyllan.

Jag skulle i och för sig vilja påstå att det även då torde finnas betydligt bättre alternativ, men detta är trots allt ändå ett betydligt bättre betyg än vad jag hade väntat mig innan jag såg filmen. Vilket i och för sig säger ganska lite.

Lite reklam

Tror du att din filmsmak är lite mer förlåtande än min? World Invasion: Battle Los Angeles finns att köpa som DVD och Bluray hos både CDON och Discshop.

World Invasion: Battle Los Angeles
Betyg
Korkad och substanslös actionfilm med klyschiga försök att skapa känslomässigt engagemang.

Lesbiskt sex hos koalor. Läs mer på http://www.nzherald.co.nz/animals/news/article.cfm?c_id=500834&objectid=10425714

Moralens väktare göre sig icke besvär.

Ett tecken på att Sundsvall inte är helt bortglömt av Stockholmarna dök upp häromdagen. Dagens Nyheter publicerade nämligen en artikel om hur stadens kyrkor håller förbön i hopp om att en nyöppnad sexbutik, som också ordnar erotiska liveshower i något slags cafédel, ska stänga ned.

Märkligt nog har jag inte hittat något om saken i de två traditionella lokaltidningarna. Den veckovis utgivna gratistidningen Sundsvalls Nyheter har dock skrivit om saken, och deras artikel har även blivit citerad i den kristna tidningen Dagen.

Några olika tankar slår mig när jag läser artiklarna.

För det första tycker jag att det är ganska roligt att det finns folk som väljer att agera genom förbön. Man får ju givetvis tro vad man vill, och tror man att det finns någon gud som lyssnar så varsågod att be för all del. Jag tänker verkligen inte försöka hindra någon. Men det måste ändå sägas att det ser rätt lustigt ut för oss som tvivlar på den typen av hokus pokus.

För det andra undrar jag hur dessa shower kommer fungera i praktiken. Det finns ju en del högst relevanta frågeställningar kring jämställdhet och fria val som brukar uppkomma när den här typen av verksamheter diskuteras. Mina egna fördomar gör mig lite orolig, men samtidigt är det ju inte särskilt rationellt att fördöma en verksamhet enbart baserat på sådana.

För det tredje så reagerar jag på kritiken som Sundsvalls kristna råd för fram i artiklarna. Av de frågor som kan vara intressanta och viktiga att diskutera i sammanhanget syns där inte ett spår. Snarare verkar det vara klassisk moralism som helt ogenerat visas upp. Formuleringar som ”sex är något vackert” men att det som säljs på butiken ”bara är tillfällig stimulans” talar sitt tydliga språk, liksom när det hävdas att ”någonting fattas” för den som besöker en liveshow av sexuell karaktär.

Jag blir mest trött. Utifrån vad som sägs i tidningsartiklarna så har dessa religiösa människor vare sig förståelse eller respekt för att människor är olika – med skilda behov, preferenser och önskemål. Känslan de förmedlar är att sex ska ses som något smutsigt. Pliktskyldiga formuleringar om att ”sex är vackert” måste ses i skenet av att det tydligen bara är vackert när det överensstämmer med deras värderingar, och deras syn på sexualitet.

Kanske finns det skäl att kritisera verksamheten. Det är möjligt att det finns problem med hur den bedrivs eller vilka konsekvenser den kan få. Det vet jag inget om. Kanske finns det till och med problem inbyggda i verksamhetens själva natur. Men det är inte detta som tas upp i artiklarna. Det närmaste man kommer är lite spekulativ sensationslystnad när någon av grannarna uttalar sig.

Sammanfattningsvis så känns det lite som om kyrkorna får Sundsvall att se ut som en inskränkt och bakåtsträvande småstad av den där obehagliga typen som man trodde bara fanns i amerikansk film. Om man däremot argumenterade på mer rationell grund, och kanske agerade på ett liknande vis, så hade jag sluppit skämmas för min stads representanter på det sätt jag nu gör.

Gärna diskussion och debatt om för- och nackdelar med olika företeelser i vår stad – men att basera den på moralism är direkt skadligt i förlängningen. Hellre förspel än förbön.

Min skepsis växer.

Häromdagen skrev jag lite om min oro för Mittuniversitetet efter att ha läst om en planerad studie gällande homeopatisk behandling mot PMS-besvär. Efter lite lättare efterforskningar har denna oro inte lindrats ett dugg måste jag säga. Möjligen tvärtom.

Jag hittade en länk till studiens hemsida, via Skeptikerpoddens 93:e avsnitt¹. Där finns beskrivet hur den är utformad. Mycket riktigt verkar de inte ha för avsikt att använda någon kontrollgrupp som får placebopreparat, och såvitt jag kan utläsa så tänker de inte heller använda någon som helst form av blindning under studiens gång. På något annat sätt kan jag inte tolka det när de skriver så här: “Behandlingsfasen fortgår under fyra månader där deltagarna i grupp A behandlas av sin ordinarie läkare och grupp B av ordinarie läkare samt av en homeopat.”

Detta innebär väl rimligen att patienterna kommer veta om vilken grupp de hamnat i?  I sådana fall är uppkomsten av en placeboeffekt i allra högsta grad förväntad – vissa skulle säga ofrånkomlig misstänker jag. Detta innebär att studien blir fullständigt meningslös ur vetenskaplig synpunkt. Oavsett vad resultatet av studien blir så kommer det inte gå att dra några som helst slutsatser av den insamlade datan.

På hemsidan framgår också att studien finansieras av två homeopatiorganisationer. Jag vet inte hur jag ska känna inför det. Å ena sidan är det ju skönt att inte behöva oroa sig för att ens skattepengar går till undermålig forskning – om nu dessa organisationer står för hela kalaset, inklusive de universitetsresurser som brukas, det vill säga. Å andra sidan är det väl en aning problematiskt när forskning finansieras av folk och föreningar som, måste man väl anta, redan bestämt sig för vad de vill ha för resultat?

Jag undrar också hur Mittuniversitetets anseende påverkas av att ha samröre med den här typen av organisationer?

På annat håll ser jag att jag inte är ensam om min oro. Både Sundsvalls Tidning, SVT:s Mittnytt och Sveriges Radio Västernorrland har artiklar om hur Svante Holm (doktor i genetik) och Stefan Falk (professor i biologi), båda två MiUn-anställda, kräver att studien avbryts. Birgitta Rydberg, folkpartistiskt landstingsråd i Stockholm, kallar studien för “stollerier” på sin blogg och säger i en annan SR-artikel att hon inte ser någon nytta med den. Hennes kollega Anna Starbrink undrar hur Mittuniversitetet kan låna sig till detta och är citatvärdig när hon kommenterar historien så här:

Mittuniversitetet har en del att jobba på om de vill uppfattas som seriösa och besjälade av att söka relevanta svar på viktiga frågor.

Bloggaren Astrosmurfen skrev kritiskt om detta projekt redan i februari, men sedan dess har det hänt en del. Utöver kritiken mot studien som sådan ifrågasätts nu också etiken i åtminstone en specifik del av den.

En av de mer informativa texterna jag hittat hittills är skriven av Mats Reimer i dennes blogg på Dagens Medicin. Han gör bedömningen:

Prefekten för Institutionen för Hälsovetenskap, Lisbeth Kristiansen, har nog inte insett hur den forskningsansökan hon undertecknat kan påverka universitetets anseende.

Vad tror du, kära läsare, om allt det här? Kommentera gärna!

¹ Spelaren fungerade inte för mig vid den tidpunkt detta skrivs, men det går att ladda ner mp3-filen. Den delen som berör MiUn och homeopati börjar vid 1:26 ungefär, och håller på till 9:50.

Äventyr i en annan tid.

Jag utgår ifrån att alla som växt upp i Sverige känner till böckerna om Röde Orm sedan de hört talas om dem på svensklektioner under hela uppväxten. Eller om det kanske bara var i min hemby som det fungerade på det viset?

De båda böckerna får hur som helst räknas som svenska klassiker. Den första av dem kom 1941 och hade undertiteln “Sjöfarare i västerled”, fyra år senare kom uppföljaren “Hemma och i österled”. Numera finns de utgivna inom samma pärmar under titeln “Röde Orm – en berättelse från okristen tid”.

Att läsa Röde Orm är mycket riktigt som att kliva in i en annan tid. En som i nästan alla avseenden var betydligt sämre än den vi lever i nu, ska påpekas. En tid då liv var billigt och slaveri normalt – och vikingarnas bristande genusmedvetenhet ska vi inte ens börja prata om… Det finns helt enkelt goda skäl till att se med stor misstänksamhet på den som vill upphöja denna typ av “enklare tider” till något slags förebild för hur saker borde vara.

Men så här i bokform är det mest bara trevligt att besöka det förgångna. Fler än en gång lockas man till skratt av de absurda vikingatida synsätt som beskrivs i boken, och även om det knappast är någon nervkittlande thriller så finns det ett mått av spänning i historierna om Röde Orms öden och äventyr.

Både historierna som berättas och språkbruket i sig bidrar till att skapa en känsla av att man verkligen får en insikt i hur det var att leva på vikingatiden. Detta är antagligen en sanning med viss modifikation så klart – jag misstänker att bilden som Frans G. Bengtsson målar upp för oss läsare är tämligen romantiserad. Ändå – eller möjligen just därför – är det svårt att inte ryckas med av berättandet.

Hur som helst så är böckerna mycket underhållande och fyllda av vikingastämning, realistisk eller inte. Jämfört med en del andra klassiska böcker som man “bara ska ha läst” så är de dessutom lättlästa och lättsamma, och för den genomsnittlige bokläsaren så finns det nog inte mycket till ursäkt för att inte ge dem en chans.

Lite reklam

Jag har inte hittat Röde Orm i pocketformat, men den finns att köpa som inbunden bok, som e-bok, CD-bok och dessutom som både MP3-nedladdning och MP3-bok på CD.

Både Bokus, Adlibris, Bokia och CDON säljer den i dessa format.

Är du intresserad av ljudböcker så föreslår jag annars att du tar dig en titt på Storytel, som såvitt jag förstår siktar på att vara ett “Spotify för ljudböcker” ungefär (min formulering, inte deras). Du behöver en mobiltelefon med Android eller iOS för att använda det dock.

Röde Orm - en berättelse från okristen tid
Betyg
En stämningsfylld, om än något romantiserad, resa in i en annan tid. Lättsam och underhållande, en klassiker som vem som helst orkar läsa.

Eller: “Mm bajs! Fan va gott!”

Ta gärna någon sekund och studera bilden¹ här bredvid. Alldeles för många diskussioner som jag antingen deltagit i själv eller observerat på lite avstånd har fungerat på ungefär detta sätt; att allsköns ståndpunkter motiveras med att något skulle vara “naturligt”.

Detta är, vill jag påstå, ett befängt sätt att argumentera. Vad som är naturligt eller inte är fullständigt irrelevant, i de flesta sammanhang där det används som slagträ i debatten.

Ta exemplet med homosexualitet till exempel. Det finns de som försöker motarbeta homosexuellas rättigheter med argumentet att det skulle vara något “onaturligt”, att sex ska vara något mellan en man och en kvinna, och att barnalstring är vad som ger sexualiteten existensberättigande. Samtidigt, på den andra sidan, står folk och påpekar (helt korrekt i och för sig) att homosexuellt beteende har påvisats i mängder av olika djurarter och att det därför är rimligt att se som något “helt naturligt”.

Som om det nu skulle spela någon roll. Vore det inte mest rationellt att låta folk få göra vad de vill med sina egna kroppar så länge de inte skadar någon? Är inte det vad som spelar roll i slutändan, att man inte skadar varandra? Huruvida något är “naturligt” eller inte påverkar ju inte detta ett dugg.

Eller den här trenden med skräck inför “tillsatser” i maten. Det finns mig veterligen absolut ingenting som säger att det som är “naturligt” per definition skulle vara nyttigare än sådant som är “syntetiskt framställt”. Natriumklorid är natriumklorid, oavsett om du framställer det ur havsvatten eller i ett labb. Giftek och arsenik, bara för att ta ett par exempel, är så naturliga som något kan bli men kan knappast kallas nyttiga för det.  Samtidigt finns det väl inte mycket som är nyttigare att dricka än hederlig gammaldags diväteoxid³ – även om den framställts i provrör.

Det är mycket möjligt, kanske till och med sannolikt, att det idag används ämnen och ingredienser i mat och dryck som är mer eller mindre olämpliga att förtära. Diskutera gärna detta, skapa debatt kring det och informera varandra om de forskningsrön som finns på området. Men börja för guds skull inte att prata om “naturlighet” eller kritisera tillverkare för att deras produkter innehåller “syntetiskt framställda tillsatser”. Det är osakligt, irrelevant, och mest bara pinsamt att se om jag ska vara brutalt ärlig.

“Naturligt”-argumentet är ett känsloargument. Det är visserligen, om ni ursäktar humorn, helt naturligt att känna rädsla inför det man upplever som “okänt”². Men det är, som ni kanske förstår att jag tycker vid det här laget, inte särskilt relevant. En modern människa, i vårt moderna samhälle, måste kunna argumentera sakligt och rationellt om den vill bli tagen på allvar.

Då duger det inte att falla till föga inför våra allra lägsta primatinstinkter och okritiskt acceptera dem som sanningar.

¹ Den har snurrat några varv runt Facebook vid det här laget, det påstods någonstans att upphovsmannen är en serietecknare vid namn Pontus Lundkvist. Han har en blogg också.

² Jag är ingen evolutionspsykolog, men kan mycket väl tänka mig att det har funnits en del evolutionära fördelar med en sådan mentalitet under större delen av vår arts existens.

³ För en klassisk parodi på hur den irrationella och ogenomtänkta kemikalieskräcken kan se ut, spana in den otroligt roliga sidan www.dhmo.org

Det är fastslaget, jag är ett fan.

Det är vid det här laget säkert 15 år sedan jag senast läste Liftarens guide till galaxen. Jag minns att jag tyckte mycket bra om den på den tiden, men som bekant så är det svårt att veta huruvida det man en gång tyckte om en bok eller film verkligen är vad man kommer tycka 15 år senare.

Nu är visserligen omläsningen av “Liftarens guide…” fortfarande ett kommande projekt, men att döma av den här boken så misstänker jag att det nog kan att bli en behaglig upplevelse för mig.

(Jag har för övrigt läst den engelska versionen, så jag kan inte uttala mig om hur översättaren har behandlat texten till “Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå” som den heter på svenska.)

Titelns Dirk Gently är inte bokens egentliga huvudperson. Istället möter vi datorprogrammeraren Richard Macduff – en hyfsat vanlig man, om än lite mer ohälsosamt fokuserad på sitt jobb än genomsnittet. Han glömmer lätt bort sin flickvän, som råkar vara dotter till hans chef,  och han känner Dirk Gently sedan studietiden. Han har sedan någon månad tillbaka en soffa ståendes i trappuppgången, och den är fullständigt omöjlig att få vare sig upp till lägenheten eller tillbaka ner till gatan. Exakt vad han (eller soffan för den delen) har att göra med elektriska munkar, spöken och annan spektakulär galenskap låter jag vara osagt för att inte förstöra läsupplevelsen för er andra.

Jag vill nämligen gärna tro att ni som gillade “Liftarens guide till galaxen” kommer att ta er tid att läsa även denna bok. Det känns som att den blivit lite orättvist bortglömd i skuggan av Adams mer välkända verk – gudarna ska veta att jag inte haft mycket mer än en tanke på att den ens existerade förrän alldeles nyligen till exempel.

Jag var som sagt osäker på om jag skulle tycka om Douglas Adams författarstil lika mycket idag som när jag var i högstadie- och gymnasieåldern. Men det gör jag nog. Jag skrattade högt fler gånger under läsningen av den här boken än jag gjort åt någon annan bok sedan… Ja, sedan “Liftarens guide…” antagligen. Möjligen att någon Discworld-bok kan smyga sig in och försöka konkurrera, men det måste nog hur som helst slås fast att jag verkligen uppskattar Douglas Adams och att det inte bara var någon övergående ungdomssynd att tycka bra om hans författarskap trots allt.

Visst är det en bagatell till bok som knappast framkallar några världsomvälvande känslosvallningar, och vill du expandera ditt sinne, se de stora frågorna behandlade från ett annat perspektiv än ditt eget, eller nå insikter om det mänskliga tillståndet – då gör du antagligen bäst i att söka annorstädes. Så kanske är mitt “fyra av fem”-betyg lite väl generöst. Må så vara. Adams måste ändå ha varit något slags geni, som kunde skriva så underhållande och med sådan humor. Hädanefter måste jag nog officiellt titulera mig som ett fan.

Om du väljer att läsa och tycka om Dirk Gently’s Holistic Detective Agency så kan det vara kul att veta att det finns en uppföljare, “The Long Dark Teatime of the Soul” (eller “Tedags för dystra själar” på svenska). Adams påbörjade även en tredje Dirk Gently-bok, men dog dessvärre innan han kunde slutföra den. Vad han hann skriva finns att läsa i “The Salmon of Doubt“, en samling med tidigare outgivet material som fått sitt namn efter just denna tilltänkta tredje Dirk Gently-roman – men som också innehåller annat material.

Lite reklam

Från Adlibris kan man köpa Dirk Gently’s Holistic Detective Agency i pocketformat, eller som CD-bok. Vill du ha både denna och uppföljaren The Long Dark Teatime of the Soul inom samma pärmar så har de även en sådan utgåva i inbundet format – The Dirk Gently Omnibus heter den. Själv har jag för avsikt att köpa CD-boksversionen av The Long Dark Teatime of the Soul så snart jag får råd.

Bokus är också bra, men i skrivande stund hittar jag inte Dirk Gently’s Holistic Detective Agency som ljudbok där. De har den dock i pocketform. De säljer även The Dirk Gently Omnibus som inbunden, och de har The Long Dark Teatime of the Soul som MP3-nedladdning.

Observera att samtliga versioner jag länkat till här är engelskspråkiga. De svenska utgåvorna har jag helt enkelt inte hittat till salu någonstans. Om du inte vill läsa/lyssna på engelska så rekommenderar jag att annonsera och söka på antikvariat, loppisar och liknande. Antikvariat.net ska tydligen vara användbart har jag hört. Har du fler tips på webtjänster jag borde länka som kan vara hjälpsamma i sådana här ärenden så blir jag glad om du lämnar en kommentar eller kontaktar mig för att berätta om det!

Dirk Gently's Holistic Detective Agency
Betyg
En lättsam, lättläst och riktigt rolig bagatell. En underhållande historia som förtjänar att komma fram ur den skugga som Liftarens guide till galaxen alltjämt kastar.

En liten påminnelse så här inför årets fiskepremiär.

Det här är en direkt kopia av ett litet bildalbum som jag skapade på Facebook i fjol sommar. Jag lägger ut det här för att jag vill visa fler än bara de jag känner hur jävligt jag kan ha det. :)

Det började bra, tänkte jag, hur ofta får man upp TVÅ näckrosblad på ETT kast liksom? “Vem är det som är nybörjaren nu!” tänkte jag triumferande. Men…

… vi ledsnade på Sidsjön och tänkte åka till lite sydligare breddgrader, ungefär Njurundatrakten med andra ord. Med fiskekortet inköpt började vi leta efter någonstans att stå som inte var på någons veranda.

På bilden kan man se ett av de bättre ställena vi lyckades hitta under de närmare två timmarna vi letade.

Det är alltså vass som växer där bakom Andreas, ifall ni undrar.

Nåja, “skam den som ger sig” tänkte vi och …

… hittade ett dugligt ställe vid Långsjön tyckte vi. Så jag försöker kasta ut ett drag och spöt går av.

“Kras” lät det.

Ante kastar några gånger, men de rent helvetiska knotten, som dessutom VÄGRAR gömma sig för regnet (som vi givetvis dragit till oss), får oss till slut att ge upp och bege oss hemåt.

MEN det blir så klart ingen hemfärd för mig förrän…

… jag stått i regnet och knackat på startmotorn en stund först!

THE END

Man borde sprida mer ljus i mörkret.

Jag har lovat mig själv att göra så gott jag kan för att försöka tänka mer positivt och minimera min misantropi så mycket det går. Några idéer och en del hjälpsamma bilder och filmer hittade jag hos Internetgiganten cheezburger.com som tydligen har en “Restoring Faith in Humanity Week“.

En av mina favoriter är denna, en variant på ett klassiskt koncept som jag önskar att jag tog mig tid att ägna mig åt oftare:

Lite inspiration. Gör något av det.
Originalposten finns på http://cheezburger.com/7374899968

Jag har för avsikt att göra sådana här små inlägg då och då på det här temat, därav “del 1″ i rubriken. Skicka gärna tips på saker som får dig att tro på mänskligheten, eller skriv om det i kommentarerna här nedan! Smått eller stort, lättsamt eller allvarligt, om det får dig att tro på mänskligheten så vill jag veta vad det är! :)

Slumpen bestämmer mer än vad spelaren gör.

När jag för en tid sedan bestämde mig för att återuppta brädspelshobbyn, som hade legat vilande i några år, så blev mitt första nya inköp ett exemplar av Dungeonquest (tredje utgåvan).

Målet med spelet är att ta sig ut från spelplanen levande, och med mer guld än motspelarna. Det rum du börjar i är också det rum där utgången finns, men du måste in och hämta minst ett loot-kort innan du överhuvudtaget får lämna fängelsehålan.

Den centrala skattkammaren är det mest uppenbara sättet att hitta värdefulla skatter, men det kan lika gärna löna sig att springa ut så fort du hittat en “Unstable Potion” eller ett rep som har ett guldvärde på absolut ingenting. Få tar sig nämligen hela vägen in och sedan ut igen – och om du är den enda överlevande så är det givetvis en vinst i sig, om än inte så ärorik som du hade hoppats kanske…

Kvalitet och kreativitet

Jag är långt ifrån någon expert på figurer, men modellerna är såvitt jag kan bedöma dugligt detaljerade och av fullt acceptabel kvalitet. Detsamma gäller för korten, som känns lagom tjocka och stabila, och markörerna, golvplattorna, och själva brädet – som alla är av tjock och stadig papp.

Personligen hade jag föredragit om modellerna hade kommit färdigmålade, särskilt då karaktärernas utseenden och färgscheman redan är bestämda av bilderna på karaktärskorten. Men för de av er som tycker om att måla så är det så klart snarare en bonus att få göra det själv.

Karaktärerna är av rätt ordinär fantasymodell, med män i full rustning och kvinnor i mer baddräktsliknande kreationer. Trist och värdigt en facepalm, men man är ju dessvärre så van det i den här genren att man knappt reagerar längre. Dvärgkaraktären, som jag uppfattar som manlig, får visserligen visa upp sina svällande muskler utan några “onödiga” kläder eller rustningar, men jag är osäker på om detta gör det mer eller mindre klysch-korkat…

Min kamera är inte den bästa, men förhoppningsvis får ni en någorlunda uppfattning om modellerna.

Spelbarhet

Spelet kräver inte särskilt stor plats för att spelas, vilket alltid är ett plus. Brädet är 56 x 56 cm och får därmed plats på rätt små bord, och de flesta av kortlekarna har då ändå dedikerade platser utmarkerade på det. Räkna trots detta med att behöva lite extra utrymme för “banken” med golvplattor och markörer.

Det är också lätt att spela på så vis att det inte kräver många spelare – faktum är att det går att spela helt solo om man så önskar. Även när man maxar ut på fyra stycken spelare så spelar man i praktiken solo mot brädet faktiskt, men med den skillnaden att man tävlar om att överleva längre och med fler skatter än motspelarna så klart.

På lådan anges speltiden till 90 minuter men jag skulle säga att två timmar, kanske något mer, nog är närmare sanningen. Det beror givetvis mycket på hur många spelare man är, och på dessas erfarenhetsnivå. Men oavsett vilket så är det ett spel som går relativt snabbt att ta sig igenom. Den “analysis paralysis” som ofta kan uppstå vid svårare strategiska beslut är inte något problem i detta spel, helt enkelt eftersom man sällan har några val av större betydelse att göra.

Spelbrädets storlek och lådans innehåll. Plastfickorna för korten köps separat.

Regler

Reglerna är överlag simpla. Varje gång det blir din tur kan du antingen gå ett steg eller, om du står på en ruttyp som tillåter det, stanna och söka. Om du väljer att gå ett steg så bestämmer du vilken ruta du vill gå till, drar en golvplatta och lägger ut den i den riktning som bestäms av pilen på plattan. Har du tur kommer du lite närmare skattkammaren, har du otur så dör du. (Jag återkommer till det där med döden lite längre ner.)

Dungeonquest innehåller 12 olika sorters rum, utöver startrummet och den centrala skattkammaren, som alla har sina specifika egenskaper. De allra flesta utgör hinder eller faror av olika slag.

Det finns åtta kortlekar som används under spelets gång, och de kan innehålla skatter, hjälpsamma föremål, hot, monster eller (så gott som) omedelbar död. Utöver dessa lekar finns det också runkort, av vilka varje spelare börjar med ett, samt en combat deck och “power cards” som är combat-kort specifika för de olika karaktärerna och monstertyperna.

Strider fungerar efter ett sten-sax-påse-system och är snabba, enkla och kraftigt styrda av vilka kort man råkar få på handen. Det finns ett visst utrymme att spela strider taktiskt, men det är väldigt begränsat.

Några av karaktärerna har särskilda egenskaper som är oerhört användbara i strid, andra har egenskaper som är oerhört användbara vid andra faror. En av karaktärerna har bara egenskaper som är i stort sett värdelösa i jämförelse med de andras, det är åtminstone konsensus bland alla jag spelat med hittills.

Utöver strider kan man träffa på andra faror och hot. För att undkomma dessa ska du normalt sett lyckas med ett slag mot ditt värde i någon av egenskaperna Strength, Agility, Armor eller Luck. Du slår två vanliga sexsidiga tärningar och om summan av dessa är lika med eller under den siffra som står på ditt karaktärskort så har du klarat testet.

Karaktärskorten. I lådan medföljer även kort för att använda karaktärerna i andra spel inom Runebound-universumet: Runebound, Descent: Journeys in the Dark, och Runewars.

Spelglädje

Flera av de jag spelat Dungeonquest med verkar gilla det. Själv är jag lite skeptisk. Man interagerar knappt med de andra spelarna alls, vilket kanske passar vissa spelare men själv tycker jag att det blir lite som att tävla i patiens. Dessutom är de val man gör oftast i det närmaste meningslösa och slumpen styr i betydligt högre grad än vad jag som spelare gör.

Sedan var det ju det där med döden, ja. Dungeonquest innehåller ett antal olika sätt att dö på. I strid med ett exemplar från någon av de fem monstersorterna till exempel – ett vekt skelett har en hyfsad chans att döda dig i din första strid om du har otur. Eller vad sägs om rumstypen “bottomless pit”? Drar du en sådan så ska du omedelbart slå ett slag mot din karaktärs Luck-värde, och om du misslyckas så är du död. Punkt slut, ha så kul medan du tittar på när de andra spelar färdigt.

Värt att nämna i ovan exempel om just tur och bottenlösa hål är att de olika karaktärernas turvärden är dessa: 3, 3, 5, 6, 7, 9. Det är med andra ord rätt långt ifrån givet att du överlever om du råkar dra en sådan golvplatta. Liknande instadeaths med test mot både Luck och andra egenskapsvärden finns bland de olika kortlekarna också.

Spelareliminering är alltid tråkigt, men kanske ofrånkomligt i många spel. I Dungeonquest kan man åtminstone glädja sig åt att det inte lär dröja alltför länge innan de andra kilar vidare, och under tiden kan man få spela monstersidan av eventuella strider mot de kvarvarande spelarna.

Så här kan det se ut mitt i en spelomgång.

Slutsats

Kombinationen av spelareliminering, omedelbar död, bristen på meningsfull spelarkontroll och det stora beroendet av slumpen gör att det här spelet kommer plockas fram ur skåpet ganska sällan, så länge det är upp till mig.

Men då och då kommer det nog fram trots allt. Dels tycker en del av mina vänner bra om det, och dels kan det faktiskt vara lite underhållande att glida med och se vem som överlever längst, och att peka och skratta åt den som oförtrutet traskat runt i en inåtgående spiral bara för att bli ihjälslagen av ett skelett med två hit points…

Lite reklam

Om du vill veta mer om spelet så kan du läsa mer om det på Boardgamegeek.com, eller kolla in spelets hemsida hos Fantasy Flight Games.

Om du tror att du kommer tycka bättre om spelet än vad jag gör så går det att köpa Dungeonquest på Adlibris till ett bra pris (i skrivande stund endast 376 kronor).

Betyg
Material- och produktionskvalitet
Fantasy Flight Games snålar inte på materialkvaliteten.
Spelglädje
Spelareliminering, instadeaths och mer slump än strategi eller färdighet.
Hållbarhet
Man vet aldrig riktigt hur man ska råka ha ihjäl sin karaktär och förlora spelet nästa gång.
Generellt omdöme
Dungeonquest kan nog vara roligt att plocka fram då och då, men förvänta dig inte att kunna kontrollera vad som händer i spelet på något meningsfullt sätt. Det främsta nöjet ligger ofta i att skratta åt hur spektakulärt man misslyckas och hur kört det var redan från ens första speltur.

Garneringsexempel

Lakto-ovo-vegetarisk smörgåstårta.

Uppdaterad 2013-05-19: Förtydligade några formuleringar i receptet och la till osten, som jag av någon mycket märklig anledning tycks ha glömt att skriva in!

I April 2013 var jag tvungen att radera den gamla versionen av denna blogg. De flesta inläggen var högst inaktuella och ointressanta, men ett av dem verkade fortfarande generera en del intresse, och folk snubblade då och då in här på dynamicman.net efter att ha googlat “vegetarisk smörgåstårta”, “smörgåstårta tartex”, och andra liknande varianter.

Så jag tänkte ge er en favorit i repris, för den händelse någon känner för att göra en vegetarisk smörgåstårta. Nedan följer en (nästan) exakt kopia av det inlägg jag skrev då.

Smaken är givetvis olika, men för egen del tycker jag att den här smörgåstårtan är riktigt god, och jag för min del saknar inte kött- och skaldjursingredienserna ett dugg i den här varianten! Den går säkert att utveckla på olika sätt så klart, lämna en kommentar och berätta hur du gör din!

Det finns de som påstår att det inte bara går att blanda allt som är gott och räkna med att det ska bli ännu godare tillsammans. Smörgåstårtor är det ultimata beviset på att dessa människor har helt fel. De traditionella smörgåstårtorna innehåller dock en hel del produkter baserade på djurmuskler, vilket inte alla uppskattar. Så när jag för några dagar sedan fick i uppdrag att styra ihop en lakto-ovo-vegetarisk smörgåstårta visste jag inte alls hur jag skulle göra.

Tack vare modern informationsteknologi lyckades jag dock komma i kontakt med några vänner som kunde sin sak… Efter diverse tips och instruktioner kom jag fram till följande variant:

Smörgåstårta – ca 8 bitar

10 st färska Polarkakehalvor (2 förpackningar)
2½ dl vispgrädde
10 st ägg
Ost (exempelvis Grevé eller Prästost)
Bostongurka (några matskedar)
1 burk majonäs
ca ½ tub smörgåspickles
ca ½ tub tartex med örtsmak
ca 1 gurka
ca 4-6 tomater
Färska champinjoner
Isbergssallad (ca 1 huvud)
Ruccolasallad
Dill (färsk)
ev. salt och peppar

1) Koka äggen och vispa grädden. Grädden ska vara en del av samtliga lager i tårtan, så om du vill salta och peppra lite så är det enklaste att göra det direkt i grädden innan den fördelas på de olika rörorna.

2) Blanda tartexen med vispad grädde efter behag. Ungefär 2 delar tartex och en del grädde bör vara lagom, men 50/50 kan också fungera. Det är givetvis en smaksak.

3) Blanda lite drygt en tredjedel av majonäsburken med lagom mängd bostongurka (någon eller några matskedar, efter tycke och smak). Blanda ner lite vispad grädde och smaka av för att hitta en lämplig smakbalans.

4) Blanda smörgåspickles med lite vispad grädde tills du blir nöjd med smaken.

5) Hacka 2 ägg, 2 tomater och ungefär en halv gurka. Blanda med drygt en tredjedel av majonäsen och lite vispad grädde. Finhacka ungefär hälften av den färska dillen och rör i.

6) Lägg två brödhalvor på ett tårtfat, en plåt eller dylikt.

7) Bred på en av kletblandningarna. Lägg på ett lager med någon eller några av ingredienserna: gurka, tomat, champinjon, ägg, ost och/eller ruccolasallad.

8) Upprepa 6 och 7 tills du har slut på kletblandningar och det sista brödlagret ligger högst upp.

9) Blanda majonäs med lite grädde och kleta på toppen och sidorna av tårtan, eller använd någon annan av kletblandningarna om du har över.

10) Använd dig av kletet till att sätta fast blad av isbergssallad på sidorna av tårtan. Om det är besvärligt kan du låta lite av salladsbladen vikas in på toppen av tårtan för att hålla dem uppe. De mjuka delarna av salladsbladen är så klart lättare att få fast.

11) Garnera tårtan efter behag med de ingredienser du har kvar.

Till exempel: Hacka ruccolasallad och lägg över hela toppen av tårtan. Gör klyftor av ägg och champinjoner, gör rullar av ostskivor, och lägg omvartannat i en cirkel runt kanten av tårtan. Skiva gurka och tomater och lägg varannan i en ny cirkel där innanför. Skär till något snyggt av ägg och sätt i mitten. Garnera med färsk dill. (Bilden visar en annan dekorationsvariant.)

12) Låt gärna tårtan stå och dra åt sig av smakerna en stund i kylen innan den serveras. En timme eller så borde räcka.

(Stort tack till er som hjälpte mig med receptet förresten!)

Där har ni det. Om ni använder receptet och kommer på några idéer om förbättringar så får ni jättegärna kontakta mig och berätta om det, eller bara lämna en kommentar här nedan!

Oroväckande tendenser.

Det gör lite ont i själen att läsa den här artikeln i Sundsvalls Tidning med vetskap om att detta är det universitet jag sökt in till. Förvisso berör detta en helt annan institution än den jag planerat läsa vid, men icke desto mindre är det ganska oroväckande att läsa artikeln.

Såvitt jag förstått är forskningsläget kring homeopatika rätt entydigt: det finns ingen som helst påvisbar effekt (utöver placeboeffekten givetvis), och den som lyckas bevisa att “vatten har minne” på det sätt som skulle krävas för att homeopatika skulle göra ett endaste dyft ligger nog bra till för ett nobelpris inom både fysik och kemi för den delen, då det skulle ställa mycket av det vi vet om dessa vetenskaper på huvudet.

Med detta i åtanke kan man ju undra varför det bedöms som värt att överhuvudtaget göra en studie på ämnet.

 Jag är inte direkt emot forskningen i sig. Jag tror förvisso att det är ett slöseri med samhällsresurser, och tänker mig att de gott kunde ha hittat ett forskningsområde där de kunde ha gjort något slags verklig nytta istället. Men samtidigt hör det ju till vetenskapen att även de säkraste sanningarna måste få testas ibland av den som känner sig hugad, hur meningslöst resultatet än blir.

När jag läste om det här projektet för första gången så tänkte jag därför att de väl kunde få hållas. Ännu en studie som kommer till det fullkomligt väntade resultatet att homeopatika är föga mer än “magiskt vatten” är kanske onödig och kostsam, men knappast skadlig i sig menade jag.

Men så läser jag då denna nya artikel. Och det förtroende jag ändå hade för Mittuniversitetet i den här frågan börjar nu vackla.

Kanske har Mittuniversitetets representanter blivit felciterade. Kanske har de blivit missförstådda, av reportern eller av mig. Måhända har längre resonemang som skulle ha förklarat deras position på ett tillfredsställande sätt blivit bortklippta ur artikeln på grund av platsbrist. Om detta vet jag inget. Men med hänsyn till vad jag har att utgå ifrån, det vill säga vad som faktiskt står i artikeln, så blir jag orolig för både universitetets kvalitet och dess anseende.

Lisbeth Kristiansen, som är avdelningschef för omvårdnadsvetenskap på Mittuniversitetet, säger till exempel så här:

– På sätt och vis var kritiken väntad. Forskning om homeopati är något nytt i Sverige och det som är nytt brukar ju ifrågasättas, säger hon.

Om detta citat stämmer så tyder det på att hon inte överhuvudtaget förstått vad kritiken handlar om, alternativt att hon väljer att vifta bort den utan att bemöda sig med att besvara den. Möjligen både och. Oavsett vilket är det inte ett uttalande som inger något direkt förtroende.

När kritik framförs om att ingen placebogrupp ska användas i studien så svarar Mats Jong, universitetslektor i omvårdnad, att det inte behövs i det här skedet av forskningen:

– Det vi tittar på nu är om studien ens är möjlig att genomföra. Bland annat om det går att rekrytera personer och få dem att stanna kvar. Om det fungerar hoppas vi kunna genomföra en placebokontrollerad studie senare, säger han.

Jag är den förste att erkänna att jag inte är någon forskare inom omvårdnad. Mats Jong torde veta betydligt mycket mer än mig om hur sådana här studier lämpligen bedrivs. Men det borde rimligen även hans kritiker i artikeln (Martin Ingvar, professor i integrativ medicin). Och jag förstår inte varför man inte kan utföra en ordentlig och vetenskapligt hållbar studie direkt?

Är det inte mest bara dubbelarbete och resursslöseri att utföra en hel studie – bara för att se om det överhuvudtaget går att genomföra en riktig studie i ett senare skede? I artikeln bemöts ju inte argumentet att studien blir vetenskapligt meningslös med mer än just detta, att den tydligen ska ses som något slags test inför en eventuellt senare kommande studie.

Är detta normalt förfarande inom naturvetenskaplig forskning? Eller har jag missförstått artikeln kanske? Jag vill gärna tro att det förhåller sig på det sättet, att jag missat något på grund av eget slarv eller okunskap, eller för att det blivit bortklippt eller dåligt formulerat av Sundsvalls Tidning.

När Ars Technica granskade “vetenskapsjournalen” Homeopathy blev slutsatsen¹:

The experience of reading the journal was like seeing a science publication reflected through Alice’s looking-glass.

Jag hoppas att Mittuniversitetets studie aldrig kommer behöva omnämnas i liknande ordalag.

¹ En artikel som är väl värd att läsas i sin helhet för övrigt, även om den är förhållandevis lång med Internetmått mätt. För den erfarne skeptikern är det  stundtals rätt underhållande läsning, och för den mindre erfarne är det en nyttig inblick i hur pseudovetenskap fungerar.

Jag hade en gång en blogg. Men det var så länge sen, så länge sen.

Och trasig blev den. Utan underhåll får man förfall, så även i datorvärlden; uppdateringar och plugins som inte stämde ihop alls, inställningar som inte fungerade, en databas fylld med spam, och inlägg som inte fyllde någon funktion längre, om de nu någonsin gjort det.

Så när jag nu tänkte börja blogga igen så beslöt jag mig för att det lättaste var att radera hela rasket och starta om med ett blankt papper, så att säga. Eller med en blank databas, som det ju förhöll sig i det här fallet.

Det är ju lite ofint det där, att radera sidor man lagt ut på Internet som andra länkat till. Men jag gjorde bedömningen att det yttersta fåtal gånger någon råkar klicka sig in på en länk till någon av de gamla sidorna så går denne inte miste om särskilt mycket. Min glädje över att få rensa ut det gamla överstiger med största sannolikhet med råge den nytta någon eventuellt kan tänkas ha haft av tillgången till dessa gamla poster.

Så. Där är vi nu. Det ska bli spännande att se vad det blir av bloggen den här gången. Och hur länge.