Sett till antalet medlemmar så är Piratpartiet nu större än Kristdemokraterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Ett annat sätt att se det är att Piratpartiet fått fler medlemmar de senaste dygnen än Miljöpartiet har totalt. Eller varför inte ägna en tanke åt det faktum att om man lägger ihop två riksdagspartiers medlemantal, V och MP, så har Piratpartiet ungefär 25% fler medlemmar ändå. Servrarna glöder. De mest optimistiska jämför det med Summer of Love 1967.
Jag satt på Max i Sundsvall en sväng igår med några pirater som skulle på Ung Pirats distriktskongress i Umeå. Medan vi satt där var det folk som dök på oss och ville bli medlemmar, både familjemödrar och medelålders motorcyklister.
Dagen TPB-domen föll fick jag flera telefonsamtal och sms från personer som ville bli medlemmar i Piratpartiet, som frågade mig “vad kan vi göra?”. Min facebook-newsfeed fylldes under kvällen av statusuppdateringar i stil med “Pirat 7 Juni!” och “Nu finns det bara ett alternativ i EU-valet: Piratpartiet”. I några fall från personer som mig veterligen inte varit särskilt intresserade av politik tidigare, i andra fall av folk som läser statsvetenskap på universitet.
“Summer of love” eller inte, någonting är det som händer just nu. Folk är förbannade. I vissa fall för att de helt enkelt känner att deras sätt att leva är under attack, i andra fall för att de inser att den pågående framväxten av en korporativistisk polisstat (ordboksdefinitionen av fascism, för övrigt) måste hejdas innan det är för sent – historien lär oss att sådana aldrig leder till något bra.
Jag pratade häromdagen med en bekant som är medlem i Folkpartiet. Det var när vi just hade passerat hans parti sett till medlemsantal. Han höll inte alls med om att vi nu var större än dem – och han har visserligen en liten poäng. Just Folkpartiet är ju det enda av riksdagspartierna där man inte har möjligheten att bli medlem med “ett klick på hemsidan”, om man ska tro på Rick Falkvinges undersökning.
Dessutom har Folkpartiet, liksom de flesta av riksdagspartierna såvitt jag vet, en medlemsavgift som man måste betala. Det är naturligtvis så att det blir en liten extra tröskel att ta sig över, och jag håller därför med om att man egentligen inte kan jämföra medlemssiffrorna med en 1:1-ratio, eftersom förutsättningarna för medlemskap skiljer sig. Å andra sidan så kan man enligt samma logik inte heller jämföra riktigt 1 till 1 mellan de etablerade riksdagspartierna heller.
Däremot håller jag verkligen inte med om att “Piratpartiets medlemsantal väger lika lätt som en läsarundersökning på aftonbladet”. Att bli medlem i ett politiskt parti är ett klart större steg att ta än att klicka i en anonym Ja- eller Nej-knapp. Dels rent psykologiskt, men även för att man är tvungen att uppge vissa personuppgifter för medlemsregistrets skull.
Det är ändå strax under 25000 människor (and counting…) som gjort ett aktivt val att ta ställning för Piratpartiet. Det går inte att vifta bort hur som helst.
För övrigt är det väl bara bra om tröskeln för att engagera sig politiskt blir lägre? Särskilt i tider när de etablerade partierna tappar medlemmar i en rasande takt, och det ständigt klagas på att det är så svårt att få ungdomar att engagera sig.
I riksdagsvalet 2006 hade Piratpartiet 9156 medlemmar och fick 34918 röster. Med allt som hänt på sistone så är det fullt tänkbart att de proportionerna kommer att ruckas till vår fördel, och med det större medlemsantalet som bas så innebär det en reell chans för oss att komma in i europaparlamentet.
Jag hade en flickvän för inte så väldigt länge sedan. Hon går just nu andra året på Sundsvalls Konstskola, och Sundsvalls Museum ställer för närvarande ut några av de verk hon och de andra eleverna skapat. Temat är parafraser på kända konstnärers målningar, och hon har valt att måla det här:
Parafraser på kända konstverk är ett bra sätt att utvecklas med hjälp av skickliga förebilder, och innehållsligt effektfullt om man lyckas flika in en samtidskommentar. Så har till exempel Linnea Nyström parafraserat William Turner med ett havsmotiv som känns som ett av utställningens mest välgjorda verk. Skönt och säkert har hon lagt havet på plats, liksom sol- och ljusgatan in mot evigheten – men skeppet bär piratpartiets flagga.
Vi seglar vidare mot framtiden, och vi skäms inte ens för det.
(Tur att William Turner har varit död typ skitlänge förresten, annars hade den här målningen varit olaglig…)
Imorgon faller tingsrättens dom mot (eller för) The Pirate Bay. Den kommer så klart att överklagas oavsett utfall, men den är principiellt viktig och kommer att sätta tonen för debatten på ett högst påtagligt sätt. Vad som står på spel är i praktiken Internets själ och bärande grundprincip: rätten och möjligheten att länka, att peka på information och säga “här kan du hitta det här”.
Tänk dig ett bibliotek som fälls för “medhjälp till hets mot folkgrupp” för att de har Mein Kampf till utlåning. Eller ett universitet som döms för medhjälp till mord efter att en av deras kemiststudenter giftmördat någon. Tänk dig en värld där din hemkommun blir åtalad och fälld för att de tillhandahåller anslagstavlor på vilka en hälare annonserat ut stöldgods.
Om det är ett brott att indexera torrentfiler så är det en sådan situation vi står inför. Och dessutom, i hur många led ska det vara olagligt att länka? Om jag länkar till en kompis blogg, och kompisen i sin tur länkar TPB – är jag straffbar då? Är han?
Anders Rydell skriver med en annan vinkel i Aftonbladet:
The Pirate Bay är inte ”morgondagens industri”, men den ligger närmre lösningen än problemet. Utan tjänster som the Pirate Bay hade förmodligen inte den nya generationens digitala tjänster som Spotify existerat. Morgondagens vinnare är de som inser att de inte tävlar om gratis utan om service.
Men vem lyssnar på sådant i morgon ifall de fälls? Några kommer att jubla, andra kommer säga som den äldre, upprörda motorjournalist jag träffade härom månaden:
– Först tar de Saab och sedan The Pirate Bay. Fan, ingenting ska vi få vara världsbäst på längre.
Notera orden Morgondagens vinnare är de som inser att de inte tävlar om gratis utan om service. Exakt så är det.
Det lustiga är att för oss som hängde med på SO-lektionerna i högstadiet kring mitten av nittiotalet så var det egentligen rätt uppenbart att framtiden skulle se ut så, redan då. Att vi redan då hade gått mot en värld som var betydligt mer serviceorienterad än tidigare, och att den tjänstebaserade ekonomin stadigt åt sig in på den traditionellt varubaserade. Det stod mer eller mindre i klartext i våra läroböcker.
Modern informationsteknologi tar den utvecklingen ännu ett steg. Det är inte någonting dåligt. Konflikterna vi nu ser mellan upphovsrättslobbyn och (nästan) alla andra är inget annat än samhällelig växtvärk.
Det som gör mig rädd på riktigt är att det finns människor som verkar ha fått för sig att det bästa botemedlet mot växtvärk är amputation.
Den stora frågan som hycklarna borde ställa sig är så klart om det inte är bättre att anpassa lagstiftningen så den harmoniserar med verkligheten, istället för tvärtom.
Privatpolislagen Ipred1 röstades i onsdags igenom av riksdagen. Någon dag tidigare pratade jag med en kompis om exakt vad lagen innebär, och han trodde mig knappt. Och då är han ändå en rätt insatt person överlag.
Därför tänkte jag att det kan vara på sin plats att förklara hur illa ställt det är i den svenska riksdagen, för den som inte riktigt förstått det ännu. Rick Falkvinge förklarar i sitt senaste nyhetsbrev vad det är riksdagen sagt ja till:
Till att börja med får Lobbyn – och när jag skriver Lobbyn, så menar jag upphovsrättslobbyn – göra privata brottsutredningar. Det har varit skitförbjudet tidigare, men de har haft tillfälliga undantag. Nu skrivs det uttryckligen in i lagen att de, just de, får göra privata brottsutredningar. De är undantagna från personuppgiftslagen som säger att privata intressen inte får göra sådant.
Sedan får de tvinga en internetleverantör att lämna ut personuppgifterna för den person som ligger bakom IP-numret de spanat på, och som de anser fildelar. Det kan inte ens polisen få ut. Lobbyn får alltså mer långtgående befogenheter än den svenska polisen. Läs den meningen igen: Lobbyn, en privat industri, får mer långtgående befogenheter att kränka vanliga medborgares privatliv än den svenska polisen. Det är bland annat därför som det här har kallats för privatpolislagen.
Därefter får de frysa bankkontot och beslagta huset för en person som de misstänker för fildelning. I klartext, så är det den som står för abonnemanget bakom ett IP-nummer. Ja alltså, personen och familjen får bo kvar där, men det är belagt med så kallat “kvarstad”, vilket innebär att det i allt väsentligt är taget i beslag. Notera nu att det inte ens gäller personen som är misstänkt för fildelning, utan istället personen bakom detabonnemang som har använts.
Sedan kommer de och knackar på och gör husrannsakan. Det är först då man får reda på att ens bankkonto är frysta. Formellt heter det inte husrannsakan, utan intrångsundersökning, men det är precis samma sak med ett annat namn. Då går de igenom alla datorer, alla backuphårddiskar, alla MP3-spelare, allt. Har du nakenbilder på datorn? Varsågod att titta, Lobbyn, säger riksdagen. Har du privata dagböcker? Varsågod, Lobbyn. Privat surfhistorik? Politiska åsikter? Sexuella preferenser? Kom, kom, ta för er bara, Lobbyn. Inte bara på dina datorer, utan för alla i hela hushållet. Riksdagen är generös, den som inte har något att frukta kan inte ha något att dölja.
Därnäst kommer de med ett utpressningsbrev. Då kräver de dig, eller den barnfamilj som de gjort husrannsakan hos, på tiotusentals eller ibland hundratusentals kronor. Vi vet att det är så, vi har sett deras utpressningsmallar.
Skadeståndet de kräver behöver inte vara pengar de förlorat. Lagen går ifrån en grundprincip i svensk civilrätt om att man bara kan kräva igen faktiska förluster. Lagen tillåter Lobbyn att sätta skadeståndsnivån utifrån “industrins intresse att det inte upprepas” — i klartext, så högt att det skrämmer folk. I allt väsentligt privata straffböter, alltså. Men på hundratusentals kronor i stället för, som är brukligt, hundralappar.
I “vänlighet”, så erbjuder de sig att inte gå till domstol om du betalar halva beloppet inom tio dagar. Om det går till domstol, så hotar de med att du dessutom måste betala deras rättegångskostnader på ytterligare massor. I Danmark, där det här systemet har funnits ett par år, så blir de flesta så rädda att de betalar för att bli av med problemet, oavsett om de har gjort något fel eller inte. Konceptet “rättssäkerhet” existerar inte. Lobbyn är inte ett dugg intresserad av att personen som faktiskt fildelat betalar, de är intresserade av att någon får agera syndabock. Om det är rätt person är inte så viktigt.
Sedan kan man gå till domstol om man trots allt kräver någon form av rättvisa och inte vill betala, utan vill bevisa sin oskuld. Bevisa sin oskuld. Det är inte längre en straffrättslig rättegång, utan en civilrättslig. “Oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel” gäller inte. Men — aha! — Lobbyn har ju frusit ens bankkonto. Så det finns inga pengar till försvarare. De pengarna som finns kommer man inte åt.
Slutligen, efter de har dömt någon till enorma skadestånd (eftersom man inte har råd med försvarare), så kan den anklagade barnfamiljen tvingas att själv betala en tidningsannons för att berätta att de blivit dömda. Det här är också något helt nytt, en återinförsel av skampålen, som den dömde dessutom tvingas att betala för.
Man behöver inte någon speciell retorik just nu. Det räcker att berätta rakt upp och ner vad den här lagen innebär. Problemet är snarare att över huvud taget bli trodd.
Några hävdar att den bygger på ett EU-direktiv; att Sverige skulle vara tvingade att införa det här. Det är ren lögn rakt upp och ner. Det har varit hela vägen uppe i EG-domstolen som har tydligt sagt att Sverige inte inte inte måste införa de här galenskaperna. Det är bara regeringens eget ansvar och de har inga att gömma sig bakom.
Privatpolislagen är inte en anti-fildelningslag. Det är en anti-rättssäkerhetslag.
Piratpartiet har nu fler medlemmar än Vänsterpartiet, och ställer upp i EU-parlamentsvalet 7 juni 2009.
Det finns så vansinnigt mycket jag har tänkt skriva om och kring TPB-rättegången, men av olika personliga skäl finns varken tiden eller orken riktigt just nu. Men några korta reflektioner ska jag väl klara av åtminstone…
Och kanske därför folk sitter i rättsalen och flinar åt en man som försöker göra sitt jobb. Undrar hur många som skulle tycka att det var underhållande att bli mobbad på sin egen arbetsplats.
Och där måste jag hålla med lite grann faktiskt. Det är ju synd om Roswall. Visst gillar jag en nördig rättegångs-dance-remix lika mycket som alla andra, men kom igen… Spela roll om han uttalar “seeder” som “cider” – hur stor fonetisk skillnad är det egentligen liksom?
Däremot tycker jag att det finns goda skäl att kritisera honom sakligt. Skillnaden mellan bits och bytes, till exempel, är kanske inte något som tant Märta på Alnön behöver känna till – men som IT-åklagare så bör man kanske ha lite koll på grundläggande IT-kunskap? Och om man har haft tre år på sig att förbereda ett åtal så är det väl ändå lite märkligt att man känner sig nödgad att avskriva en av åtalspunkterna redan efter första dagen? Efter att ha blivit upplyst av försvaret om simpla tekniska detaljer dessutom.
Konstruktivitet
Kritikerbloggen fortsätter prata om piraterna:
Hur länge dröjer de tills de tröttnat på att repetera samma gamla argument. Det känns som att debatten blir allt sämre. Mest på grund av den unga åldern på de som debatterar.
Där håller jag inte alls med. Visst är nivån på debatten lägre än önskat ibland, men det beror ju lite på var man letar också. Jag kanske läser andra texter än kritikerbloggen?
Hittills tycker jag det är snarare tvärtom, majoriteten av de artiklar som jag hittat i både svenska och utländska media (både “gammelmedia” och “nymedia”) lutar åt att försöka föra en konstruktiv debatt om hur man ska kunna gå vidare mot framtiden med öppna armar, utan att avskaffa privatlivet och bygga totalitära polisstater.
Av de artiklar som jag läst så är det mer dinosaurierna som gnäller med samma gamla icke-konstruktiva argument som förrut, utan att ens försöka ta sig framåt i diskussionen. Det är som om de inte ens försökt sätta sig in i alla argument som framförts de senaste åren! (Björn Ulvaeus svär en hel massa i sin newsmill-text för övrigt. I lågstadiet fick jag lära mig att det var så man betedde sig när man inte hade några argument kvar.)
Det finns många piratsympatisörer som skulle må bra av att växa upp lite grann, men på lobbyns sida så verkar ju inte ens de vuxna klara av att föra en konstruktiv debatt. Det är synd.
För övrigt så handlar det inte bara om fildelning. Immaterialrätten dödar människor som inte får de mediciner de behöver trots att resurserna finns. Människor dör för att jordbruksföretag patenterar grödor som tar över fattiga bönders åkermark, och sedan hindrar bönderna från att utnyttja skörden.
Just fildelningsfrågan är kopplad till andra viktiga principfrågor också. Som till exempel vart gränsen egentligen går för vad som kan anses vara medhjälp till upphovsrättsbrott? Har jag just gjort mig skyldig till det för att jag länkade till den där fokusartikeln, som innehåller ett screenshot av en Facebookkonversation som innehåller en URL till en torrent på The Pirate Bay? Har Fokus gjort sig skyldiga? Vilket ansvar har Facebook, där URLen fanns som länk?
Det handlar om synen på kommunikation, och med tanke på att just kommunikation är grunden till all mänsklig utveckling och civilisation så är det inte en fråga som man kan vifta bort hur som helst.
Ska Internet vara en flervägskanal, där alla pratar med alla? Eller ska den mest effektiva kommunikationsteknologi mänskligheten uppfunnit reduceras till en pay-per-view-TV-kanal – fast med ett jättestort utbud?
King Kong
Om cidern har chans att bli ett (en? grammatikhjälp någon!) svenskt meme med en svag bismak av mobbning, så har King Kong chansen att bli ett internationellt meme med en positiv framtoning!
Så här strax innan sovdags orkar jag inte skriva något om TPB-rättegången, mer än att jag rekommenderar live.piratpartiet.se för den som vill hitta precis allt om den. Och så det som förorsakar rubriken då. Monique Wadstedt, juridiskt ombud för upphovsrättslobbyn, säger följande:
“Oavsett lagstiftningen så är det inte tillåtet att tjäna pengar på andras upphovsrättsskyddade verk utan att betala för sig.”
Hur menar hon nu, “oavsett lagstiftning”? Är det verkligen sådant som jurister ska säga?
Om du inte tror på citat i textform så kommer videolippet här:
(Nu blev det här inlägget näst intill en karbonkopia av projos, där jag hittade det här. Det känns ju inte särskilt nyskapande, men å andra sidan så vet jag att jag har en och annan kompis som läser min blogg som skulle gått miste om det här guldkornet om jag inte tagit upp det, så håll till godo.)
Inlägg (RSS)