Jag har en kompis som bor i Storbritannien. För ett tag sedan skrev hon en kommentar till ett av mina inlägg här på bloggen, där hon frågade:
I Brittiska medier har jag på senaste tiden hört en rätt skojig anklagelse att folk som nyttjar Pirat material inte bara begår ett brott men också ger ekonomiskt stöd till terror verksamhet och pedofiler!
Det här kändes som en ren lögn som nån bestämde sig för att kasta ur sig istället för ett riktigt argument.
Enligt vad jag har läst så går pengarna (vad det nu är för pengar) från piratverksamheten till pedofiler och terrorister.
Var har de fått det ifrån, har du hört nått sånt i Sverige? Det känns som en olustig lögn som folk gärna suger i sig i brist på annat att säga, jag vill verkligen veta om det finns NÅN grund i detta.
Jag har förträngt det nu, men jag vill minnas att liknande galenskap har hörts i debatten i Sverige tidigare. Som tur är verkar de flesta här ha kommit förbi den typen av “argumentation”, men det är uppenbarligen inte så överallt i världen.
Min gissning är att den här typen av argumentation bottnar i att vissa antipirater blandar ihop modern fildelning med sådan där gammaldags kommersiell piratkopieförsäljning som brukade finnas förr i tiden. (Förhoppningsvis gör de det medvetet, btw, för om de inte begriper skillnaden själva så är det ju synd om dem…)
Jag kom att tänka på detta idag när jag läste en artikel på TorrentFreak som berättar om en sådan kommersiell piratkopierare som var tvungen att upphöra med sin verksamhet när fildelningen gjorde sitt intåg. Han var antagligen varken terrorist eller pedofil, men den marknad han levde av var rimligen densamma som dessa påstådda grupperingar eventuellt kan ha tänkts tjäna pengar på.
Artikeln nämner också att Kina på sistone börjat spänna diktaturmusklerna för att försöka stoppa fildelningen, och frågar sig om det – ifall det lyckas – kommer leda till en revival för den kommersiella piratkopieringen.
Om så vore fallet så skulle det rimligen innebära att dessa terrorister och pedofiler som ska ha tjänat pengar på den typen av verksamhet plötsligt har en marknad att verka på igen. Och då faller det sig ju naturligt att ställa sig själv frågan i rubriken…
Om man nu ska använda samma typ av skruvade logik som antipiratlobbyn tycks klamra sig fast vid i vissa delar av världen.
Intressant artikel på TechDirt. Tydligen finns det radiostationer i USA som har slutat spela (eller åtminstone tillfälligt bojkottat) musik av artister som hävdar att “radio is a kind of piracy”. Vilket man kan tycka att artisterna och deras ägare, förlåt skivbolag, borde uppskatta. Men istället så hotas radiostationerna nu av att utredas av FCC. Mysko.
Helt orelaterat: Såg igår Piratenpartei (tyska Piratpartiet) omnämnas i en svensk gammelmedia-artikel (DN) för första gången. Eller åtminstone för första gången som det handlar om deras politik, och de inte bara omnämns i förbigående på grund av valresultat. Spännande.
Jag fick igår en kort debattartikel publicerad i Sundsvalls Tidning, tänkt som ett svar på en Nöjeskrönika som publicerats några dagar tidigare. Min förhoppning är att jag fått med det absolut viktigaste på det lilla antal tecken som tillåts i papperspressen, och att den (förhoppningsvis) efterföljande diskussionen blir konstruktiv.
Uppmärksamma läsare kanske noterar att jag länkade till båda dessa artiklar även i mitt förra inlägg. Det stämmer, jag tyckte bara att det kunde vara värt att påpeka lite mer uttryckligt i en egen postning nu när jag ändå engagerat mig och skrivit in till pappersmedia och allt. :)
Uppdatering: Eftersom ST tidigare har möblerat om på sin site så att saker försvinner och/eller blir jättesvåra att hitta, så lägger jag ut min text även här, för säkerhets skull, i arkiveringssyfte. Så här skrev jag:
Onsdagen den 10 juni publicerade ST en krönika av Thomas Björling med rubriken “Musiken måste få kosta”. I den första delen angriper han Piratpartiet på rätt lösa grunder, men jag undviker att plocka upp den handsken. Jag har nämligen tröttnat på sandlådenivån i debatten, och tycker det är hög tid att vi tar oss framåt i stället.
Därför vill jag hellre göra tre påståenden för att se om vi kan finna en gemensam grund att diskutera utifrån.
1. Fildelningen har positiva effekter.
Fler människor har tillgång till mer kultur än någonsin förr. Det kan få lika positiv inverkan på musiklivet som biblioteken hade för litteraturen.
Dessutom utjämnar fildelningen klassklyftor och låter även mindre välbeställda tillgodogöra sig kultur på ett sätt som de annars aldrig haft möjlighet till.
2. Fildelningen går inte att stoppa utan att införa en kontrollapparat som är oacceptabel i en demokrati.
Hittills har ingen kommit med en trovärdig lösning på hur man ska stoppa fildelningen utan att avskaffa källskydd, brevhemlighet, personlig integritet och rätten till ett privatliv.
Sedan är det av mindre intresse om det nu skulle vara så att vissa bryr sig mer om gratis musik än om demokratins grundfundament. Argumentet blir inte mindre giltigt för det.
3. Vad som gör fildelningen problematisk är att det finns kulturarbetare som förlorar inkomster.
Det är här diskussionen borde ta sin utgångspunkt. Inte i pajkastning mellan folk som upplever för- eller nackdelarna.
Björling nämner Spotify som ett positivt exempel på ett trevande försök framåt. Det gör jag med. Alternativet till dagens upphovsrätt är inte svältande musiker, utan nya affärsmodeller. Det har vi i Piratpartiet hävdat hela tiden.
Den nuvarande lagstiftningen skapades för att hantera tryckpressen, men modern teknik har radikalt förändrat förutsättningarna för både juridik och musikbransch. Klart att musiken får kosta – men den får inte kosta oss våra demokratiska rättigheter.
Det behöver den inte heller göra, om vi bara kan föra en konstruktiv diskussion utan osakliga påhopp.
Häromdagen höll författaren Unni Drougge tal på en demonstration mot TPB-domen. Det lilla man kunde se med henne på Expressen var inte det mest välformulerade i världshistorien, även om jag uppenbarligen sympatiserar starkt med budskapet, men den debattartikel hon publicerat på Newsmill tar igen det med råge. Läs den, för det är den fan i mig värd.
Att hon sedan passar på att odla sitt varumärke en smula på kuppen, det kan jag bjuda på. Jag skulle, precis som Josh på Enligt Min Humla, vilja citera precis hela texten. Men liksom Josh så nöjer jag mig med en av de mer talande delarna:
När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg – och säkert med rätta – att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.
Ja, jag vet att det här är nästintill en kopia av Joshs inlägg. Men vad ska man göra när man tycker precis samma sak? Dessutom har jag kompisar som inte läser hans blogg, och jag har hur som helst inte direkt någonting emot kopiering överlag så där, så ni får stå ut.
Eller äsch, här kommer ett till citat som är förbaskat talande:
Massupplagorna används också för att skapa en buzz kring de titlar som förlagen vill trycka in på topplistorna. De säljs alltså in till kraftigt nedsatta priser, varpå handeln i sin tur kan pressa ner konsumentpriserna och kränga fler ex. Tror någon att det enbart beror på Guillous eller GW Perssons omåttliga popularitet att deras böcker ligger på lastpallar och tornar upp sig över det övriga utbudet i butikerna? Nej, detta är ett spel som avgörs redan innan böckerna går i tryck. Det är ett spel som är lönsamt endast för de författare som har potentialen att sälja megavolymer. Det är ett system som går ut på spridning och prispressning och som går ut över de titlar där de ekonomiska marginalerna inte finns för denna spridning och prispressning.
Det är ett orättvist system som utarmar mångfalden på bokmarknaden och gynnar bästsäljarna.
Det är ett system som får förlagen att alltmer ensidigt satsa på litteratur som råkar eller, i värsta fall, försöker efterlikna de genrer och den stil som succéförfattarna företräder.
Det är sammanfattningsvis ett system som slår ut nytänkande, och ofta även god, litteratur. Och det har hittills varit en perpetuum mobile.
Är det inte då ett märkligt sammanträffande att dessa kanonsäljande giganter som översvämmar de materiella ytor där böcker säljs, som gynnas av prispressad spridning, som praktiskt taget skänker bort böcker till återförsäljare och låter populärmedier få dem som kringprodukter, är det inte besynnerligt att det är just den gruppen som slår hårdast på stora trumman mot den digitala spridningen?
Det skulle kunna betraktas som ren girighet om det inte handlade om så mycket mer än bara feta plånböcker.
Det handlar om kontroll.
Och det är kontrollen som håller på att glida de gamla aktörerna ur händerna.
Så. Kila iväg och läs hela artikeln nu. Och tanka ner hennes ljudbok som hon släppt exklusivt på TPB vettja.
Det sägs att uphovsrätten är till för att främja skapandet av ny kultur, så nu hoppas jag att Beatles, Elvis, och alla de andra artisterna från förr sätter igång att skapa illa kvickt.
Anyone acquainted with human creativity knows that most artistic work worth having springs not from the expectation of lengthy royalty streams but from the intrinsic motivation to create. Artistic production is simply something humans do: it pervades history, copyright protection or not. (…)
(…) Copyright extension is, in the main, just the well-known strategy of powerful companies: profit-grabbing through lobbying for state protection. That is bad enough. Worse is the chilling effect it can have on creativity: the industry is already on a legal crusade against the sampling of copyrighted material into new original work. This is like the Grimm brothers’ descendants suing Disney for using their fairy tales.
The cultural industries are over-protected. If cultural works were less greedily hoarded, consumers would enjoy more variety – and artists would create more freely.
Vi har visat att det finns hopp om framtiden. Vi kan påverka. Och ju fler vi är som engagerar oss, desto större är chansen att vi kan ta med oss de medborgerliga fri- och rättigheterna vi tillkämpat oss under industrisamhället in i det begynnande informationssamhället.
Rubriken är klippt från Lisa Magnussons debattartikel “Talibanlag hotar Internet“. Där beskriver hon hur Internet kan komma att se ut i framtiden. Läs den. Läget är allvarligt. Tillräckligt allvarligt för att hon ska yttra orden:
Varför brinner det inte bilar utanför Rosenbad?
Tillräckligt allvarligt, med andra ord, för att jag ska uppdatera min Facebook-status med en mening skriven i all-caps (BARA STORA BOKSTÄVER). Den som känner mig vet hur jävla allvarligt läget är innan jag begår ett sådant flagrant brott mot netiketten.
Avstängning från nätet är en barock bestraffningsmodell alldeles oavsett, föreställ er tanken att politiker skulle kräva att en person som döms för ett i sammanhanget mycket litet brott inte ska få skriva i tidningar, inte få prata med journalister, inte få använda telefon. Att dessutom kunna göra det helt utan rättslig prövning skakar om demokratins grundvalar.
♦ Spelsajten PAF har tydligen sänkt oddsen för att Piratpartiet ska komma in i EU-parlamentet från 8 till 6 till 3,5 gånger pengarna. Man ska minnas att sådana här spelföretag lever på att analysera sannolikheter.
♦ Tidningar har börjat referera till skeendet som “striden om upphovsrätten“, och ger det därmed legitimitet som en allvarlig politisk fråga, istället för att reducera det till att bara handla om “fildelning”.
Våra medborgerliga rättigheter slaktas som vore de grässtrån för vinden. Det kommer inte att ta lång tid innan justitieministern aviserar ytterligare lagskärpningar. Inom två månader kommer ett lagförslag om att våra mobiltelefoner ska göras till statliga spårsändare. Skivlobbyn har redan krävt att få självständig extrajuridisk tillgång till övervakningsdatat.
Kreativitet, kultur, företagande, utveckling, teknik, forskning, samhällsdebatt och hela vår demokrati drar nytta av ett fritt och öppet internet. De dynamiska effekterna är fantastiska!
“Där står de inte bara mot tekniken. De måste också kämpa ner miljontals människors kärlek till den revolution som internet innebär. Domen i dag är bara bränsle för elden i våra hjärtan. Det är en strid de aldrig kan vinna.”
Själv är jag en konservativ medelålders man som aldrig någonsin har “fildelat”. (Och jag tycker illa om piratkopiering.) Ändå har jag nu för avsikt att gå med i piratpartiet, rösta på dem i EU-valet och ge dem ett penningbidrag till deras valkampanj.
…
Till sist en fråga: Är det någon på listan (utom riksdagsmän och andra i uppenbar lojalitetskonflikt) som _inte_ har för avsikt att rösta på piratpartiet i EU-valet? Och i så fall: Varför i helvete inte?
Internet har skapat en värld där de stora skivbolagen inte behövs. Alla som vill kan själva till en rimlig kostnad marknadsföra och sälja sina produkter på nätet. Nu har denna industri lyckats genom dumma politiker få vansinniga lagar till sin hjälp att styra konsumtionen. Tacka fan för att det blir uppror, tacka fan för att folk rusar till Piratpartiet.
Lyssna nu riktigt noga, Björnponken. Du talar inte för mig. Du talar inte heller för någon i den uppsjö av kreatörer som har omfamnat internet och ser det som en möjlighet och inte ett hot.
Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.
Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!
Så om man ska fundera på vad man skickar för signaler internationellt så bör man flytta fokus från Hollywood, dollarvädrande affärsjurister och sönderlobbade EU-politiker, och istället fråga sig hur detta upplevs på världens alla universitet och forskningsinstitut.
För på många håll lär den internationella analysen istället vara att Sverige nu gravt sumpat sin chans att ta täten mot framtiden och bli ett upplyst föregångsland som inte räds blicka en ny verklighet an. Pinsamt Sverige!
…
Ja, vad säger man? Nästa Google lär ju inte komma från Sverige de närmaste åren. Det har Stockholms tingsrätt sett till.
Idag, den 17 April 2009 har jag, Thomas Selig, XXXXXX-XXXX, spelat in två musikstycken som utsändes av Sveriges Radios kanal P3. Dessa musikstycken är upphovsrättsligt skyddade. Jag har därefter kopierat upptagningen och spridit till en vän. Detta torde förvisso inte vara olagligt, men enligt nyaste rättspraxis krävs ju inga huvudbrott för att dömas för medverkansansvar.
Jag anmäler därför Sveriges Radio AB, Organisationsnummer 556413-3232, för medhjälp till upphovsrättsintrång och utgår ifrån att följande personer inom Sveriges Radios direktion kommer att dömas till fängelsestraff för deras agerande i likhet med personerna bakom The Pirate Bay:
We either need global regulation and action or else the music and film industry needs to change its business model to adapt to this new reality.
As we’ll show tonight, big artists believe the latter is the case and the Minister for Communications, Technology and Broadcasting, Lord Carter, echoed these views.
Daniel Breitholtz – Intervjuad i Expressen av Behrang Behdjou
Jämför med Google
De dömda i målet är inte ensamma om att ha reflekterat över att sökmotorer som Google tillhandahåller exakt samma information om finns på The Pirate Bays hemsida. Även Daniel Breitholtz tar upp problematiken: ”Detta borde rimligtvis betyda att personerna bakom Google (!) och Yahoo (osv) nu kan vänta sig att åtalas också, samt att fällas för samma brott. De har ju gjort EXAKT samma sak. Medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.” Risken att Google råkar ut för en stämning bedömer Breitholtz dock som liten: ”Nånting säger mig att ingen kommer ge sig på Google. I så fall köper väl Google Sverige och bygger om hela vårt avlånga land till ett serverrum…”
De som förespråkar reglering av nätet utifrån är de som saknar tillit till nätanvändaren och tror att människans otyglade lustar bara skapar elände. De som idag kallas “pirater” är de som förfäktar nätets arkitektur som den är idag: till synes anarkistisk och baserad på självreglering. Deras inställning till nätet baseras snarare på tillit till nätanvändaren och en stark tvekan inför att tygla massorna.
Det vore synd om den förra gruppens misstro mot människan återigen skulle få övertaget. Det har hänt alltför många gånger tidigare i historien.
- Jag trodde inte att det skulle bli fängelse och mångmiljonbelopp, säger hon. Jansson tycker det är för tidigt att uttala sig om vilka konsekvenser domen får. – Jag såg att Roger Wallis (professor vid KTH) sagt att det kan leda till stämningar mot bredbandsoperatörer. Vart är vi då på väg och vad händer med internet, frågar hon.
Fredrik Söderling (DN) – Pirate Bay-straffet hårt
Fildelningen upphör förstås inte med Pirate Bay-domen. Varken i tingsrätten, hovrätten eller i Högsta domstolen. Författaren Paulo Coelho påpekar att människan i alla tider har delat med sig av information. Något av en naturlig drift, omöjlig att stoppa. Så är det nog, i längden blir det svårt att begränsa internet till en betal-tv-kanal.
Inlägg (RSS)