I Australien debatteras internetcensur flitigt just nu. Myndigheterna där vill dock inte att folk ska veta att de i sig tämligen värdeneutrala sökorden internet filtering är vanligt förekommande, så de döljer den söktermen från sin hemsida, där den annars skulle funnits med i en lista över vanligt förekommande sökningar. De hävdar att den istället täcks upp av cyber security – ett uttryck som i sammanhanget alltså är extremt värdeladdat till censurförespråkarnas fördel.

Men till och med det verkar vara rent hittepå från statstjänstemännens sida, då andra överlappande söktermer – exempelvis Digital TV och broadcasting – fortfarande kan återfinnas tillsammans.

Hittat via CyberLaw (som är en del av Infopolitics.eu)

Australien: Censurnyheter censureras is a post from: Dynamic Man

Jag har för närvarande blixtrande huvudvärk från helvetet, så det här inlägget är mest tänkt att tipsa intresserade om läsning med mer substans…

Oscar Swartz skriver om tunnelbanepolisernas chef, David Beukelmann, och menar att den nuvarande lagstiftningen på ett oacceptabelt sätt möjliggör maktmissbruk från polisers sida.

Emil Isberg har forskat mer om nämnde chef och det är inte några särskilt smickrande slutsatser man kommer fram till.

Rasmus Fleischer skriver om att trycket i den här frågan måste trappas upp, och tar upp det absurda i polisernas anmälan om förtal.

Alla tre inläggen ovan är viktig läsning för den som intresserat sig för den här historien, och samtliga har många länkar till fler viktiga och intressanta texter, varav jag bara orkat traggla mig igenom en bråkdel under rådande omständigheter.

Peace out.

Uppdatering om tunnelbanepoliserna is a post from: Dynamic Man

Läs då Kjell Häglunds krönika “Den största storyn på länge” hos Journalisten. Han skriver om historien med poliserna i tunnelbanan, och mer specifikt om att gammelmedia slarvade bort i princip hela storyn. Bland annat skriver han:

Till och med i läsarkommentarerna till dagstidningarnas Jesper Nilsson-artikel förs en djupare diskussion än den som nyhetsjournalisterna mäktar med.

[...]

Den journalist som bara läst dagstidningarnas referat av den isolerade händelsen i tunnelbanan har missat allt. Den journalist som följer bloggare som Jesper Nilsson, däremot, kan snart börja gå till jobbet med ett pånyttfött självförtroende.

Mycket läsvärd krönika!

Mediaintresserad? is a post from: Dynamic Man

Tre piratpartister skriver på Aftonbladets debattsida under rubriken “Maktmissbruket skadar polisen“.

Det handlar så klart om de två civilpoliserna jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Läsvärd debattartikel om tunnelbanepoliserna is a post from: Dynamic Man

Jag har skrivit en text som används i en mindre “Alla Hjärtans Dag”-kampanj för Piratpartiet. Vi har skickat vykort till ledarskribenter ute i landet och förhoppningsvis kommer åtminstone några bloggare att länka till kampanjsidan. Helst inte bara just över Alla Hjärtans Dag heller, kärlek är ju faktiskt alltid aktuellt…

Kärlek. Själva ordet andas privatliv, något intimt och personligt som man inte delar med sig av till vem som helst. Romantiska middagar på tu man hand, fåniga sms som skickas i smyg på fikarasten, kärleksbrev som får dig att rodna… Man behöver inte syssla med särskilt hemliga saker för att kunna känna att man gärna behåller en del saker på det privata planet.

Alla behöver ett privatliv. Det finns en anledning till att vi har persienner i fönstren, lås på badrumsdörren och lösenord till vår epost. Faktum är att rätten till privatlivet anses vara så viktig att den finns fastslagen inte bara i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna¹ utan även i svensk grundlag².

Det är allvarligt när rätten till privatliv hotas. I Tyskland har man redan implementerat EU:s datalagringsdirektiv, med resultatet att mer än hälften av invånarna drar sig för att kontakta personer och institutioner som kan ses som känsliga – relationsrådgivare, psykologer och drogavvänjningskliniker till exempel.³ När rätten till privat kommunikation försvinner så innebär det med andra ord ett verkligt hot mot människors liv och hälsa.

Det är inte bara individer som hotas. Hela vårt demokratiska samhälle löper allvarlig risk när dess invånare – alla vi vanliga människor – inte längre kan kommunicera privat. Demokratin bygger på att människor kan engagera sig utan att riskera politisk förföljelse. Det är därför vi har lagar om brevhemlighet⁴, valhemlighet⁵ och källskydd⁶ i Sverige.

Våra styrande politiker struntar i detta. FRA-lagen ger staten möjlighet att läsa vår privata kommunikation.⁷ Brevhemligheten är därmed bruten och medborgarnas försäkring mot politisk förföljelse är borta. Vi är nu utelämnade till myndigheternas välvilja; myndigheter som består av vanliga människor, som kan göra misstag eller till och med vara rent av illvilliga ibland. Det finns inga garantier att svenska myndigheter alltid kommer vara snälla och demokratiska.

Det handlar inte bara om FRA-lagen. Under sin tid som justitieminister drev Thomas Bodström (S) igenom det ovannämnda datalagringsdirektivet i EU. När det nu ska införas i Sverige är alliansen så rädda för en ny integritetsdebatt att de skjuter på att implementera det i Sverige tills efter valet.⁸ För debatt kommer det att bli. Direktivet kräver att alla våra elektroniska kommunikationer ska loggas av operatörerna med både tid, plats och personuppgifter för sändare och mottagare. Uppgifter som tidigare ansetts som känsliga och därför varit förbjudna att lagras ska nu enligt lag finnas lätt tillgängliga för staten.

Våra mobiltelefoner blir i praktiken statliga spårsändare. Som en elektronisk fotboja på var och en av oss, då mobiltelefonen inte direkt är valfri längre. Den som avstår sin mobiltelefon idag utestänger sig själv från det moderna samhället och betraktas som en kuf, eller ännu värre: att avstå mobiltelefonen har nämligen redan börjat betraktas som misstänkt, som att bara kriminella skulle ha anledning att vilja undgå ständig och total statlig övervakning.

Självklart ska kriminalitet bekämpas. Polisen ska kunna avlyssna personer som är misstänkta för grova brott, och Säpo ska kunna hålla koll på personer som anses vara ett hot mot rikets säkerhet. Men det är varken nödvändigt eller önskvärt att börja behandla hela svenska folket som brottslingar för det. Vi ska inte ha obligatoriska kroppsvisiteringar på kvartersbutiken för att komma till rätta med snatterierna, och vi ska inte ha total massövervakning av hela befolkningen för att ett fåtal individer är kriminella.

Demokratins fundament håller på att raseras. Ingen tror att Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin har för avsikt att avskaffa den allmänna rösträtten, eller att hindra folk från att sprida sina politiska åsikter. Men de grundläggande mänskliga rättigheter som är tänkta att garantera det obehindrade demokratiska samtalet är under attack från både höger- och vänsterblocket.

Piratpartiet får ibland kritik för att vara för fokuserade. Vi borde ta ställning i fler frågor än vad vi gör, sägs det. Men vi tycker inte att det är en prioritet att diskutera vem som ska klippa gräsmattan när huset står i lågor.

Glad alla hjärtans dag! is a post from: Dynamic Man

Jag skrev igår om herrarna Kling och Klang i Stockholms tunnelbana, och om hur deras smaklösa och sannolikt olagliga försök till censur av medborgarjournalistiken slutade i en mindre bloggbävning. Det har på sina håll uttryckts förvåning över att svenska poliser kan bete sig på det här sättet och det har till och med frågats, lite försiktigt, om det kanske kan vara en skickligt regisserad bluff?

Självklart ska man aldrig utgå från att alla talar sanning hela tiden. Källkritik och allmän skepticism är nyttigt. Men hur jag än vrider och vänder på det här så ser jag ingen som helst anledning att tro att Jespers historia inte är sann från början till slut. Som Marcus Fridholm uttrycker det:

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Jag har dessutom själv sett och varit med om minst sagt konstiga ingripanden från poliser, och till och med varit med när juridikstuderande plockat upp Sveriges Rikes Lag och pekat ut paragraferna där det står att polisen absolut inte får bete sig som de just gjort, och fått svaret “det där tror jag inte på” tillbaks.

Det är inte utan att man börjar fundera i samma banor som en av kommentarerna till Planka.nu:s artikel:

Hur många ruttna äpplen innan man inser att hela jävla fruktkorgen måste kasseras?

Nu menar jag naturligtvis inte att polisväsendet ska avskaffas. Tyvärr händer det en massa hemskheter som måste stävjas på något sätt, och tills någon klurat ut hur det ska gå till utan poliser så måste vi nog dras med det statliga våldsmonopolet. Men att man faktiskt börjar känna på det viset är ett problem i sig, ur ett samhälleligt perspektiv.

Statliga myndigheter måste ha allmänhetens förtroende om de ska ha något existensberättigande – det är ju trots allt oss de finns till för – och förtroende måste man förtjäna. Det verkar inte gå så bra just nu, för vare sig dessa två poliser eller för deras chef.

Lite mer om herrarna Kling och Klang från tunnelbanan is a post from: Dynamic Man

För ett tag sedan skrev Rasmus Fleischer om att polisen har börjat agera skattefinansierade biljettkontrollanter. I förrgår blev nätjournalisten Jesper Nilsson vittne till en sådan händelse och passade på att ta några bilder med sin mobilkamera.

De två civilklädda poliserna började då trakassera och hota honom för att till slut tvinga honom att radera bilderna. Hela historien går att läsa om på Jespers blogg.

Vad som också framgår av hans blogg är att han efter lite efterforskningar lyckades återskapa de raderade bilderna, samt en kort filminspelning där man kan höra delar av trakasserierna.

Resultatet av de maktmissbrukande polisernas försök att genom utpressning förstöra bevismaterial blev istället en jättesnackis, med tillhörande bild och ljud. I skrivande stund är historien den överlägset mest omtalade på Knuff.se och både DN och SvD har tagit upp ämnet.

Det kallas Streisandeffekten, kan jag meddela herrarna Kling och Klang.

Andra som skriver om samma sak är Infallsvinkel, Hanna Wagenius, Scaber Nestor, Kulturbloggen, Mina Moderata Karameller, Anders Widén, Thomas Tvivlaren, Farmor Gun, Oscar Schwartz, Magnihasa, Skivad Lime och många många fler…

Även de stora dagstidningarna har börjat skriva om det: DN, SvD, SvD Ledarblogg

Stockholmspolisens ungdomsrotel lär sig vad “Streisandeffekten” innebär… is a post from: Dynamic Man

Polisen har gått ut med att det bildats en särskild enhet, bestående av nio personer från polisen som ska samarbeta med två specialiståklagare, för bekämpning av immaterialrättsliga brott. I nyheten på polisens hemsida går att läsa bland annat detta:

I immaterialrättens område ingår bland annat upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt och varumärkesrätt. Varumärkesintrång och fildelning är exempel på brott.

Varpå vän av ordning naturligtvis måste påpeka att “Nej, det är det inte alls det.”

Fildelning är inte ett brott! Att fildela upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse – det som till vardags brukar kallas “illegal fildelning” – är däremot ett brott.

Det låter kanske som ordmärkeri, bara tröttsamt pladder från en språkfascist. Men det finns faktiskt några verkliga anledningar till att jag överhuvudtaget orkade sätta mig och skriva det här inlägget.

För det första så tycker jag att man ska kunna kräva av myndighetsutövare att de ska veta vad de sysslar med.

Ett språkbruk som antyder något annat är inte acceptabelt, då det skadar förtroendet för myndigheter i allmänhet och (i det här fallet) rättsväsendet i synnerhet. Hade nyheten handlat om trafikpolisen hade det kunnat heta att “Fortkörning och att äga en bil när man är full är exempel på brott” eller nåt. Låter det kompetent och förtroendeingivande?

För det andra så är det faktiskt viktigt att påminna om den här distinktionen, skillnaden mellan fildelning som teknologi och fildelning som metod för att sprida eller tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material utan tillåtelse.

Fildelningen som teknologi är ett extremt viktigt fenomen rent sociokulturellt, men även teknologiskt. När fildelning börjar betraktas som illegalt i sig så får det konsekvensen att makthavare – i sammanhanget alltså internetoperatörer, politiker, med flera – vill börja motarbeta tekniken i sig. Vi har redan sett exempel på det – googla “bittorrent throttling” så får du en liten försmak.

Problemet med den typen av aktiviteter är inte bara att det är en smärre katastrof för många mindre artister, filmskapare och författare som använder tekniken för att nå ut till en större målgrupp, utan även att det omöjliggör tjänster som mediafavoriterna Spotify och Voddler, som ju båda bygger på fildelningsteknologi under skalet.

Alltså:

Skärp er, Polismyndigheten i Stockholms län!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om polis, fildelning, myndighetsutövning

En liten skitsak bara..? is a post from: Dynamic Man

Svensk polis har gjort razzia hos en misstänkt fildelare. Rick Falkvinge berättar:

Det började med att han blev väckt av fyra poliser som kom in och tog hans datorer. Misstänkt för vad? Ja, spridande av kultur. Som om det vore något omoraliskt. Medan han fortfarande är nyvaken, och utan att han ens får ta på sig kläder, så sätter sig fyra poliser med honom i ett förhör direkt i hans hem. Fyra aggressiva poliser mot en yrvaken människa i morgonrock. Utan försvarare.

Anna Troberg, vice partiledare i Piratpartiet, kommenterar:

Som en av de där upphovsrättsinnehavarna som man säger sig skydda, så kan jag bara säga att jag skäms. Jag vill på inga villkor att något sådant här sker i mitt namn. Aldrig någonsin.

Rubriken säger ungefär vad jag tycker om saken…

Ovärdigt en rättsstat is a post from: Dynamic Man

1. Fredrik Lindström skriver på Aftonbladet om kopiors värde.

Han tar bland annat upp det faktum att ingen “kreatör” jobbar i ett vakum, vi är alla beroende av arvet från våra föregångare för att kunna skapa:

Metallica har dessutom inte skapat sin musik själva.

De står, liksom alla andra i deras genre, i ett enormt beroendeförhållande till en lång musikalisk tradition av blues, rock, hårdrock och metall – utan den vore de inte ett smack.

De stora intäkterna i den traditionen har ingen rätt att roffa åt sig, precis som andra traditioner jämte språk och kultur aldrig kan vara annat än allmän egendom.

2. Det spanska EU-ordförandeskapet förklarar krig mot verkligheten.

Spanjorerna vill ge Internet “förmågan att glömma”. Falkvinge kommenterar träffsäkert:

Nätet är infrastruktur. Nätet är inte mer än det som dess invånare, alltså människorna på nätet, kommunicerar mellan varandra.

Översatt från byråkratiska betyder Spaniens utspel alltså antingen “människor ska kunna tvingas att glömma” eller att “vi ska kunna hindra människor från att utbyta vissa tankar och idéer”.

Det är förmodligen det mest skrämmande utspelet hittills, och helt oförenligt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

3. Anna Troberg skriver om varför en röst på Piratpartiet är mindre bortkastad för henne än en röst på något av riksdagspartierna.

Traditionella partier försöker att täcka in allt i sina program. Problemet är att de sedan väljer att fokusera på vissa saker och glatt förhandlar bort andra aspekter. Det handlade alltså inte om vad jag personligen var beredd att offra. Det valet togs åt mig, lång ovanför mitt huvud. I värsta fall innebar det att man förhandlade bort mina hjärtefrågor till förmån för de frågor jag inte alls sympatiserade med. I min värld är det ett lotteri med en alldeles för hög insats och jag ville inte vara med och spela det spelet.

Det ska inte handla om att jag som sympatisör ska sitta och hålla tummarna för att min röst ska göra det jag ville att den skulle göra och inte det helt motsatta. Jag vill veta var min röst hamnar.Jag anser att jag har en rätt att veta det.

Piratpartiets lösning på detta problem är att inte bre sig för tunt. Vi fokuserar på några huvudfrågor och kör stenhårt på dem. Det betyder att man aldrig köper grisen i säcken. Man vet vad man får. Hela vår existens bygger på det. Sjabblar vi, så kommer vi inte att få, och förtjänar inte heller, folk som röstar på oss igen.

4. Sammy Nordström förklarar lite kortfattat vad som är skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Till exempel:

När det gäller Sverigedemokraterna kan vi konstatera att de är Piratpartiets ideologiska motsats. Där de vill ha enkelriktning och enfald vill vi ha variation och mångfald. Vad de vill konservera vill vi utveckla. Medans de bygger murar försöker vi riva dem. Där de ser hot ser vi möjligheter. Men framförallt, vi ser ett uppenbart samband mellan isolation och stagnation.

Rent sakfrågepolitiskt ställer vi oss undrande till deras ambitioner att inrätta jourhavande dygnetrunt-domstolar, arbetsläger för straffångar och återgå till hur Sverige såg ut under andra världskriget rent allmänt. De står nämligen för väldigt mycket mer än bara begränsad invandring, något som ofta kommer i skymundan i media.

5. Henrik Alexandersson skriver om att minst en socialdemokrat i riksdagen vill förbjuda anonyma kontantkort till mobiltelefoner.

Falkvinge (igen) kommenterar:

Som Hax skriver: anonymitet är inte ett brott. Tvärtom är det en förutsättning för en fungerande demokrati.

6. Storbritannien planerar totalitär övervakning av Internet.

I den föreslagna Digital Economy Bill finns bland annat att läsa:

“Ministern kan när som helst genom ett beslut kräva att en ISP inför tekniska begränsningar [inklusive stänga av abbonemanget] baserat på
(a) en utvärdering av OFCOM eller
(b) vilket skäl som helst.”

(Fast originaltexten är på engelska så klart.)

Smaka på den ni – ministern kan ge order om mycket allvarliga ingrepp av vilket skäl som helst.

Den som är bekant med begrepp som “rättssäkerhet” och “demokratisk process” bör få andnöd vid blotta tanken…

Sex läsvärdheter is a post from: Dynamic Man