Självklart ska man aldrig utgå från att alla talar sanning hela tiden. Källkritik och allmän skepticism är nyttigt. Men hur jag än vrider och vänder på det här så ser jag ingen som helst anledning att tro att Jespers historia inte är sann från början till slut. Som Marcus Fridholm uttrycker det:
Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.
Jag har dessutom själv sett och varit med om minst sagt konstiga ingripanden från poliser, och till och med varit med när juridikstuderande plockat upp Sveriges Rikes Lag och pekat ut paragraferna där det står att polisen absolut inte får bete sig som de just gjort, och fått svaret “det där tror jag inte på” tillbaks.
Det är inte utan att man börjar fundera i samma banor som en av kommentarerna till Planka.nu:s artikel:
Hur många ruttna äpplen innan man inser att hela jävla fruktkorgen måste kasseras?
Nu menar jag naturligtvis inte att polisväsendet ska avskaffas. Tyvärr händer det en massa hemskheter som måste stävjas på något sätt, och tills någon klurat ut hur det ska gå till utan poliser så måste vi nog dras med det statliga våldsmonopolet. Men att man faktiskt börjar känna på det viset är ett problem i sig, ur ett samhälleligt perspektiv.
Statliga myndigheter måste ha allmänhetens förtroende om de ska ha något existensberättigande – det är ju trots allt oss de finns till för – och förtroende måste man förtjäna. Det verkar inte gå så bra just nu, för vare sig dessa två poliser eller för deras chef.
De två civilklädda poliserna började då trakassera och hota honom för att till slut tvinga honom att radera bilderna. Hela historien går att läsa om på Jespers blogg.
Vad som också framgår av hans blogg är att han efter lite efterforskningar lyckades återskapa de raderade bilderna, samt en kort filminspelning där man kan höra delar av trakasserierna.
Resultatet av de maktmissbrukande polisernas försök att genom utpressning förstöra bevismaterial blev istället en jättesnackis, med tillhörande bild och ljud. I skrivande stund är historien den överlägset mest omtalade på Knuff.se och både DN och SvD har tagit upp ämnet.
Det kallas Streisandeffekten, kan jag meddela herrarna Kling och Klang.
Polisen har gått ut med att det bildats en särskild enhet, bestående av nio personer från polisen som ska samarbeta med två specialiståklagare, för bekämpning av immaterialrättsliga brott. I nyheten på polisens hemsida går att läsa bland annat detta:
I immaterialrättens område ingår bland annat upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt och varumärkesrätt. Varumärkesintrång och fildelning är exempel på brott.
Varpå vän av ordning naturligtvis måste påpeka att “Nej, det är det inte alls det.”
Fildelning är inte ett brott! Att fildela upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse – det som till vardags brukar kallas “illegal fildelning” – är däremot ett brott.
Det låter kanske som ordmärkeri, bara tröttsamt pladder från en språkfascist. Men det finns faktiskt några verkliga anledningar till att jag överhuvudtaget orkade sätta mig och skriva det här inlägget.
För det första så tycker jag att man ska kunna kräva av myndighetsutövare att de ska veta vad de sysslar med.
Ett språkbruk som antyder något annat är inte acceptabelt, då det skadar förtroendet för myndigheter i allmänhet och (i det här fallet) rättsväsendet i synnerhet. Hade nyheten handlat om trafikpolisen hade det kunnat heta att “Fortkörning och att äga en bil när man är full är exempel på brott” eller nåt. Låter det kompetent och förtroendeingivande?
För det andra så är det faktiskt viktigt att påminna om den här distinktionen, skillnaden mellan fildelning som teknologi och fildelning som metod för att sprida eller tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material utan tillåtelse.
Fildelningen som teknologi är ett extremt viktigt fenomen rent sociokulturellt, men även teknologiskt. När fildelning börjar betraktas som illegalt i sig så får det konsekvensen att makthavare – i sammanhanget alltså internetoperatörer, politiker, med flera – vill börja motarbeta tekniken i sig. Vi har redan sett exempel på det – googla “bittorrent throttling” så får du en liten försmak.
Problemet med den typen av aktiviteter är inte bara att det är en smärre katastrof för många mindre artister, filmskapare och författare som använder tekniken för att nå ut till en större målgrupp, utan även att det omöjliggör tjänster som mediafavoriterna Spotify och Voddler, som ju båda bygger på fildelningsteknologi under skalet.
Häromdagen rapporterades lite här och var att det stora skivbolaget Warner tänkte lämna Spotify, med motiveringen:
Gratis strömmade tjänster är tydligt inte positivt för musikindustrin. Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är inte den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.
Nu har det framkommit att det som påståtts på en hel massa nyhetssajter och bloggar var lite grann av ett missförstånd. WarnerblirkvarpåSpotify tills vidare, men säger fortfarande att man aldrig vet vad som händer när det nuvarande kontraktet ska omförhandlas någon gång i framtiden:
Alla i musikindustrin är mer eller mindre överens om att musiktjänster som bara tjänar pengar genom reklam inte är hållbara på lång sikt. Ger du bort musik och det bara betalas genom reklam är det inte hållbart, det fungerar inte, säger James Steven.
En fråga man genast ställer sig är naturligtvis hur reklamradion har fungerat så bra som den har gjort. Varför har Warner aldrig klagat på den?
Svaret är att det handlar om kontroll.
Radion är ett enkelriktat massmedium, där skivbolagen haft stort inflytande över vilken musik som ska spelas och därmed över vår musikonsumtion. Genom att få sina låtar spelade på radion har man enkelt kunnat forma vår smak på ett sådant sätt att det är just deras musik som betraktats som bra, och därmed deras produkter vi spenderat pengar på.
Med den moderna tekniken ökar våra möjligheter att välja på egen hand. Jag bestämmer helt själv vilken låt jag ska lyssna på, och när. Det innebär en tidigare oöverträffad tillgänglighet. De gamla ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan, under vilka skivbolagen är vana att arbeta, är skapade utifrån ekonomier som baseras på ändliga resurser. När tillgången går mot oändligheten så blir konsekvensen antingen att priset går emot noll eller att vi behöver använda oss av andra ekonomiska teorier för att hitta en rimlig prissättning.
När konsumenterna får större möjlighet att välja själva torde det rimligen också innebära bli att vi får ett mer diversifierat, och därmed rikare, kulturliv. När vi inte är lika styrda av centrala massmedia längre ökar våra möjligheter att bredda våra kulturella synfält. Fler medelstora artister på bekostnad av några som blivit supermegastjärnor i brist på synlig och lättillgänglig konkurrens, helt enkelt.
Det här handlar inte om fildelning.
Fildelningen var det första naturliga steget på denna konsumentrevolution, men den är inte det viktiga i sammanhanget. Den har bara agerat som en katalysator och påskyndat det oundvikliga. På sikt skulle den enorma potential som finns för tjänster som (till exempel) Spotify aldrig gå att hålla tillbaka. För att citera Bono, innan han började tycka att diktaturens Kina var ett föredöme:
Men det är som kung Knut den store, som satt på sin tron framför vågorna och talade om för tidvattnet att det inte fick komma.
Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle idag gå och köpa en CD-skiva för något annat skäl än att antingen stödja artisten eller för att den är något slags samlare. Detsamma gäller för de i sammanhanget tokdyra “downloads” som finns på de av skivbolagen sanktionerade betalsajterna.
Musiken – som produkt betraktad – har minskat i värde. Inte kulturellt eller socialt, så klart, men ekonomiskt. Vem är villig att betala samma pris för en låt i mp3-form som om den varit på ett CD-album, när man vet att reproduktionskostnaden för en mp3-fil är ganska exakt noll kronor?
Ta sedan med den psykologiska aspekten i beräkningarna: informationen är väldigt mycket flyktigare nu. En CD höll man i sin hand, det var något fysiskt och – om man skötte den rätt – beständigt. En fil på datorn ser man knappt, än mindre känner, och med en snabb knapptryckning är den borta för alltid och utan ett spår.
Med allt det här i åtanke kan man lätt börja tänka i banorna att
Att få all musik gratis, och att sedan lockas till en betaltjänst, är exakt den sortens inställning till affärer som vi vill stötta i framtiden.
hade varit ett mycket mer verklighetsförankrat uttalande från Warners sida…
Slashdot skriver om åtta frågor som Apple inte svarar på om iPad-läsplattan, och det antyds att tystnad från Apple efter en produktlansering brukar innebära en besvikelse för konsumenterna:
Famously tight-lipped, Apple often views the press as an extension of its marketing effort, treating all but a favored few to a sadistic game of hard-to-get. When Apple extends this silence beyond a product’s razzmatazz unveiling, it’s usually meant that the product in question could not deliver the functionality journalists have asked about. With that in mind, unanswered queries about the iPad may imply that the iPad is less “magical” and “revolutionary” than Jobs suggests.
“Flash of Genius” deltog i den av Google arrangerade tävlingen “Android Developer’s Challenge 2″, och då applikationen placerade sig bland de tio bästa så ville förstås utvecklaren påtala detta i appens beskrivning på App Store.
De fortsätter sedan på det lite syrligare spåret:
Kanske borde Google svara med att censurera ordet “iPhone” i Google Reader? Kanske ett word replace-filter så att iPad blir MaxiPad?
Att Apple inte vill ha reklam för konkurrenter på sin butik är väl i och för sig förståeligt. Men att hindra små utvecklare från att göra reklam och påpeka viktiga selling points på det här viset är mer än bara lite fånigt i mina ögon…
Grejen är att Apple är sådana vansinniga kontrollfreaks. De vill kontrollera varenda del av din pryl. Det är också därför det nu är tveksamt om huruvida de överhuvudtaget kommer tillåta den mobila webläsaren Opera Mini i sin Appstore. De gillar inte konkurrens helt enkelt.
Det är sådant som gör mig till ett fan av Android istället. Android är ett Linuxbaserat operativsystem för mobiltelefoner (och liknande enheter, som tablet-datorer i stil med Apples iPad till exempel) vilket tillåter mig som användare betydligt större kontroll över min egen telefon.
För att inte tala om att jag kommer kunna byta till en helt annan telefonmodell om jag vill, och ändå ha tillgång till samma appar som på min förra telefon. Bara det är värdefullt, istället för att vänja sig vid program som man gillar och därför bli mer eller mindre låst till att alltid köra apparater från samma tillverkare…
Det började med att han blev väckt av fyra poliser som kom in och tog hans datorer. Misstänkt för vad? Ja, spridande av kultur. Som om det vore något omoraliskt. Medan han fortfarande är nyvaken, och utan att han ens får ta på sig kläder, så sätter sig fyra poliser med honom i ett förhör direkt i hans hem. Fyra aggressiva poliser mot en yrvaken människa i morgonrock. Utan försvarare.
Anna Troberg, vice partiledare i Piratpartiet, kommenterar:
Som en av de där upphovsrättsinnehavarna som man säger sig skydda, så kan jag bara säga att jag skäms. Jag vill på inga villkor att något sådant här sker i mitt namn. Aldrig någonsin.
Jag håller på att ta ikapp lite som jag inte hunnit med i RSS-läsaren. Igen. Här tipsar jag om några godbitar...
I Utah, USA har det nyligen beslutats att kvinnor som vill göra abort ska få se fostrets hjärtslag innan behandlingen utförs, och detta redan när fostret är tre veckor gammalt. Problemet är bara att ett så nytt foster inte har något hjärta än. “Det finns argument för båda sidorna” säger en förespråkare, i ren trots mot faktisk vetenskap. Lustigt hur det kan fungera ibland, det där med lagstiftning.
Emma visar en video som handlar om varför remixkulturen spelar roll. Stundtals under den 8 minuter långa videon så får jag nästan en liten klump i halsen för att det är så vackert, samspelet mellan människor som aldrig träffat varandra. Ja, jag vet att jag är fånigt blödig ibland. Deal with it.
Torrentfreak skriver om filmen Ink, som blev en hit på BitTorrent-nätverken och vars skapare fick se både populariteten och försäljningen stiga som följd. De enda som är förvånade är Hollywood-bolagen…
Emma, igen, skriver om artister som “konkurrerar med gratis“. Skönt att någon orkar sammanställa lite konkreta exempel istället för den där – förvisso sanna – klyschan om ramlösa kontra kranvatten.
Det är varken vulgärt eller onyanserat att vilja slåss för brevhemlighet, privatliv och rättssäkerhet. Det är ju för tusan fundamentala delar av en fungerande demokrati.
Och med det avslutar jag dagens allmänbildningssatsning. Men jag lär hamna efter i läsaren fler gånger… :)
Nu har Thomas skrivit ett uppföljningsinlägg, på engelska den här gången.
Det kan vara värt att läsa båda inläggen för att få en liten uppfattning om exakt hur mycket skivundustrin respekterar upphovsrätten som de säger sig värna så hårt om…
Han länkar dessutom till en artikel som berättar om hur ett antal artister stämt de fyra stora skivbolagen på 6 miljarder dollar – skivbolagen har nämligen använt artisternas låtar utan tillåtelse och utan att betala för det!
(Jag tror att jag kanske länkat till samma artikel tidigare, men jag minns ärligt talat inte..)
Jag skrev ju nyligen om iPad och påpekade då några allvarliga problem med den. Idag skriver Aftonbladet om “global kritik mot nya Ipad“:
Kritikerna menar att Apple, tillsammans med dataprogramtillverkarna som företaget jobbar med, har möjlighet att stänga av funktioner, blockera konkurrerande program och censurera nyheter. Företaget kan även ta bort e-böcker och videor utan att meddela ägaren av Ipaden.
Enligt kampanjen äventyrar Apple folks frihet för att öka sin vinst genom att göra en dator vars program är under total centraliserad kontroll.
Exakt vilka kritikerna är nämner man inte, men jag törs satsa en hyfsad slant på att det är Defective By Design och deras namninsamling som åsyftas. Gå gärna dit, och skriv gärna på den. Det här är protesttexten i sin helhet:
Mr. Jobs,
DRM will give Apple and their corporate partners the power to disable features, block competing products (especially free software) censor news, and even delete books, videos, or news stories from users’ computers without notice– using the device’s “always on” network connection.
This past year, we have seen how human rights and democracy protestors can have the technology they use turned against them. By making a computer where every application is under total, centralized control, Apple is endangering freedom to increase profits.
Apple can say they will not abuse this power, but their record of App Store rejections and removals gives us no reason to trust them. The iPad’s unprecedented use of DRM to control all capabilities of a general purpose computer is a dangerous step backward for computing and for media distribution. We demand that Apple remove all DRM from its devices.
Att det utgör ett hot mot den fria marknaden borde räcka för att få liberalt orienterade människor att skriva under, och vänsterfolk borde se det som ett minst lika stort problem då det handlar om ett jättelikt kapitalistiskt företag som skaffar sig den totala kontrollen över ditt informationsflöde.
För att inte tala om möjligheterna sådan funktionalitet skapar för mindre nogräknade regeringar…
Inlägg (RSS)