Thomas Tvivlaren skrev för ett tag sedan om hur “demonproducenten” Timbaland kopierat betydande musikstycken från demoscenmusikern Glenn Rune Gallefoss utan att ge någon cred för det. (Jag tipsade om det här på bloggen också btw.)

Nu har Thomas skrivit ett uppföljningsinlägg, på engelska den här gången.

Det kan vara värt att läsa båda inläggen för att få en liten uppfattning om exakt hur mycket skivundustrin respekterar upphovsrätten som de säger sig värna så hårt om…

Han länkar dessutom till en artikel som berättar om hur ett antal artister stämt de fyra stora skivbolagen på 6 miljarder dollar – skivbolagen har nämligen använt artisternas låtar utan tillåtelse och utan att betala för det!

(Jag tror att jag kanske länkat till samma artikel tidigare, men jag minns ärligt talat inte..)

Elefanterna i vardagsrummet kastar sten i glashus is a post from: Dynamic Man

Måste bara tipsa er om att läsa Thomas Tvivlarens senaste: 80 + 64 + 4 = 0. Det är en ganska lång bloggpost som handlar om att det där med upphovsrätt bara verkar gälla för vissa artister – de med stora skivbolag i ryggen.

Läs texten och tänk på den nästa gång någon skivbolagshöjdare pratar om att det är “för artisternas skull” de försöker avskaffa grundläggande demokratiska rättigheter och ge privata ekonomiska särintressen större befogenheter än vad polisen har.

80 + 64 + 4 = 0 is a post from: Dynamic Man

För de av er som missat Johan Bakkes slagdänga…

Johan Bakke – Bryssel som mål (med flaggan i topp) (3:06)

Johans originalpost, med ackorden och allt, finns på hans blogg.

Årets sommarplåga… Fram till 7 Juni åtminstone. is a post from: Dynamic Man

Den här gången är det norskarna som kommit fram till att folk som fildelar köper mer musik online än folk som inte gör det. 10 gånger så mycket, faktiskt.

Ännu en undersökning is a post from: Dynamic Man

Läs om konstgjord andning hos Josh:

Jag har noterat några skivreklamer som går om och om igen i tv-rutan. Det är Enrique Iglesias samlingsskiva. Gammalt skit i ny förpackning. Det är Magnus Carlssons samlingsskiva. Gammalt skit i ny förpackning, som de dessutom har mage att kalla för musikskatt. Jag vet inte om jag ska skratta eller kräkas. Och så är det musiken från Bonde söker fru! Vilket också är gammalt skit i ny förpackning, men ärligt talat; musiken från Bonde söker fru!? Men det är fildelning som kommer att bli musikindustrins undergång va? Joråserrusåatte…

[...]

Det går att konkurrera med gratis. Det går att sälja buteljerat vatten i ett land som har fantastiskt kranvatten, det går att driva restauranger trots att recepten på typ all mat går att hitta gratis på nätet, och det går förresten att sälja kokböcker trots samma konkurrens, det går att sälja svamp och blåbär trots att det är gratis att hämta i skogen, och så vidare. Det går! Fjolårets mest sålda mp3-album var tydligen Nine Inch Nails Ghost I-IV, som är släppt under CC-licens och fritt att sprida. Varför betalar folk för något som de kan hämta hem gratis, och dessutom lagligt? Man kan ju tänka sig att folk köper fysiska exemplar för att de vill ha fysiska exemplar (jag vill gärna ha det till exempel, det är samlaren i mig), men i NiN-fallet handlar det om digitala filer. Så varför? Antagligen för att fansen vill betala. De vill att deras favoriter ska få betalt. De röstar med plånboken.

Gör det. Läs alltså.

Sånt som jag inte orkat skriva själv is a post from: Dynamic Man

Webhackande rekommenderar oss att lyssna på Cock Sparrers “Take ‘Em All” och hämta lite inspiration därifrån:

Som avrundning vill jag via “Skivor till döddagar” spela en låt för alla som älskar musik med lite klös i. För många år sedan skrev Cock Sparrer en låt om skivbolag och skivbolagsanställda. “Take ‘em all” är precis lika aktuell nu som då. Jag önskar att det fanns en länk till den ursprungliga versionen på youtube eller någon annan site som jag kunde hitta i hastigheten. Ni som inte hört den, gräv lite på nätet, det är en utmärkt allsångslåt. Försök gärna skicka killarna en slant också, om inte annat så genom att köpa någon av deras plattor. De håller fortfarande på. De är fortfarande förbannade. De är en bra förebild, för om de kan vara totalförbannade över orättvisor ända från 70-talet till nu, så kan vi hålla ilskan kokande över våra lokala mutkolvar till politiker fram till nästa riksdagsval, och kasta ut dem på arslet. Gotta er åt den tanken i mellandagarna.

Mellandagarna må vara över, men bättre sent än aldrig:

Skivbolagen har aldrig stått på artisternas sida. Det fina är att med modern informationsteknologi kan vi faktiskt bli av med dem utan att ta till vapen. Kanske är det därför de är så rädda att de känner sig tvungna att förvandla rättsstater till polisstater för att skydda sina ekonomiska intressen?

Take ‘Em All is a post from: Dynamic Man

“Man ska göra rätt för sig” – har du hört den förrut kanske? En i grunden rätt sympatisk inställning som när den hårddras† kan leda till rätt jobbiga slutsatser.

Tänk dig exempelvis för en sekund att du drabbas av allvarliga psykiska problem efter en personlig tragedi av något slag. När du ska gå någonstans så känns dina steg fysiskt tunga, som om du hade vikter knutna kring benen. När telefonen ringer så kan du inte på något vis förmå dig att resa dig för att svara. Du måste äta tabletter för att kunna somna, och när du vaknar måste du äta andra tabletter för att klara av att komma ur sängen. För att överhuvudtaget överleva är du tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Att argumentera för att man “ska göra rätt för sig” i ett sådant sammanhang blir mer än jobbigt, det blir direkt obehagligt.

Men nu var det ju inte riktigt så dystra vi skulle vara. Det här är ju ett inlägg om Niklas Strömstedt trots allt, och han verkar ju vara en rätt glad filur så där överlag.

Jag antar att ingen har missat det där uppropet som författats av en PR-byrå och sedan undertecknats av en bunt snudd-på-åldringar häromdagen, varav en var just nämnde Strömstedt. Redan samma dag uppdagades det, föga förvånande, att han hade illustrerat inlägg i sin blogg med bilder och youtube-klipp som han varken ägde upphovsrätten till eller hade tillstånd att publicera. Han bad tämligen omgående om ursäkt för sin inkonsekvens, men säger att han fortfarande “står för” debattartikeln. Oavsett vad yngre kollegor och oberoende forskare säger, uppenbarligen.

Och det kan ju tyckas hedervärt. Han är liksom inte någon hycklare, åtminstone inte när han blir påkommen med det. Men det här är ändå ett typiskt sådant tillfälle där “man ska göra rätt för sig”-mentaliteten inte leder till något positivt.

För vilka blir konsekvenserna för ett band när en av deras musikvideos/tv-framträdanden/konserter kan ses på Niklas Strömstedts blogg? Förloras någon inkomst? Sannolikt inte. Jag har svårt att se att någon skulle låta bli att köpa en skiva för att de kan höra låten på Niklas Strömstedts blogg, eller direkt på Youtube för den delen.

Jag antar att man i fantasin kan utgå ifrån att han skulle ha betalat royalties för inbäddningen av musikvideos på bloggen, och se det som en förlorad inkomst. Men i verkligheten, där vi som inte är medlemmar i IFPI eller Antipiratbyrån lever, så fungerar det inte på det viset. Om det är grundförutsättningen för att få dela med sig av en musikvideo så kommer ingen att göra det – vilket Niklas Strömstedt illustrerar med all önskvärd tydlighet.

Så vad förlorar bandet? Publicitet. Ta ett av de exempel som DN nämner: The Kinks. Jag tillhör pinsamt nog de där som känner igen bandnamnet men inte haft en aning om vilka de är, trots att jag hört flera av deras stora hits en hel massa gånger. (Det har antagligen att göra med att jag inte är uppväxt när de hade sin storhetstid.)

Men nu vet jag ju vilka de är, tack vare Niklas Strömstedts blogg. Om jag läser i tidningen i morgon att de ska spela i närheten av där jag bor‡ så kommer jag kunna säga till de andra i fikarummet på jobbet att “jamen ni vet, de har ju gjort den där Lola, och den där, vahetteren… men ni vet ju… öhm… You Really Got Me Going eller nåt.”

Om jag är tillräckligt rik just för tillfället så kanske jag köper en biljett, bara för att det är kul att kunna säga att man har sett kändisar. Om jag inte gör det så kanske någon annan där i fikarummet bestämmer sig för att gå och se dem för att de är genuint intresserade av att höra bandets musik.

Väl där är det sedan fullt tänkbart att man köper med sig någon souvenir; kanske en tröja, en affisch eller till och med en sådan där ålderdomlig plastbit som man kan ta hem och rippa så att den går att lyssna på i den lilla smidiga MP3-spelaren som man alltid har med sig. Jag har köpt både det ena och andra på konserter och jag kan tänka mig att göra det igen. (Även om det i vanliga fall är något mer kontemporära akter jag intresserar mig för.)

Till och med om jag inte går på någon spelning med bandet så finns fortfarande chansen att jag blir så pass intresserad att jag vill veta mer om dem. Jag kanske köper en bok om dem, en dokumentär på DVD, eller en CD-box med vältilltaget texthäfte som har massor av intressant kuriosa i sig.

Min poäng är denna:

Icke-kommersiella “brott mot upphovsrätten” som utförs av privatpersoner genom olika former av fildelning (youtube eller andra) innebär att artistens potentiella kundbas expanderar. Även om de som går från att vara potentiella kunder till att faktiskt köpa någonting av artisten blir färre till andelen räknat så finns alla möjligheter att de blir fler till antalet.

Men då kanske det är en förutsättning att man orkar uppdatera sina affärsmodeller och utnyttja ny teknik istället för att söka sig tillbaka till häst-och-droska-eran i blind panik.

“Skivbolagen vill hellre tjäna pengar på 100.000 sålda skivor än ge artisten möjlighet att få en publik på 50 miljoner, som det egentligen går att göra mer pengar på. Skivbolagen har förresten historien igenom ändå stulit från artisterna” som Ulf Ekberg från Ace of Base uttrycker det.

————————————————————————————————

†: Jo då, jag har både kollat upp stavningen och hunnit göra mitt val…

‡: Jag vet, de har inte gjort en livespelning sedan 1996 och betraktas av många som borta för gott, men de är trots allt inte formellt upplösta så det skulle kunna hända. Inte för att det spelar någon roll, de är ändå bara ett exempel och samma resonemang gäller oavsett artistnamn.

————————————————————————————————

PS: Cirkus Kiev i P3 är himla roligt ibland. Häromdagen sände de till exempel sin tolkning av Niklas Strömstedts utspel. Se youtubeklippet nedan.

Niklas Strömstedt illustrerar “man ska göra rätt för sig”-mentalitetens bristfällighet is a post from: Dynamic Man

Vilken musik man lyssnar på kan säga en del om vem man är som person, på samma sätt som det brukar heta att man bäst lär känna en person genom att titta i dennes bokhylla.

Varken bokhyllor eller MP3-samlingar målar väl upp en heltäckande bild, men en liten början kan det ju vara i alla fall. Så jag tänkte att jag skulle slänga in lite musikvideos här på bloggen när jag hinner och orkar.

Den här videon fick äran att bli först eftersom det inte bara är en riktigt bra låt utan även var den som spelades den första gången jag någonsin såg MTV. (Behöver jag påpeka att mina förväntningar på den kanalen inte infriades alls när jag tittade på den nästa gång?)

Texten till låten går så klart lätt att hitta för den som orkar söka.

No Doubt – I’m Just A Girl

PS
Jag blir så vansinnigt irriterad när jag söker en sak på Youtube och får meddelandet “This video is not available in your country.” Vilken jävla dynga. Internet är gjort för att vara gränslöst, det ligger liksom i teknologins själva natur. Töntar. Tur att det finns konkurrenter.

Musikvideo: No Doubt – I’m Just A Girl is a post from: Dynamic Man