Dynamic Man

Fler mer eller mindre intressanta saker från min RSS-läsare. Gammalt och nytt i hippsomhapp-ordning.

♦ Peter Dahlgren undrar i en lätt satirisk text varför man ska stanna vid piratjägarlagen. På ett väldigt enkelt sätt visar han på riskerna med ändamålsglidning. För så länge man okritiskt håller fast vid mantrat “artister och filmare måste väl få betalt för det arbete de lägger ned?” som den högsta av sanningar så kan man rättfärdiga nästan vilka otäckheter som helst.

Det naturliga steget är därför att överlåta polisens arbete i allt större utsträckning till privata bolag. Att gå via en domstol hindrar musikartister från att kunna försörja sig och sin familj. Dyra rättsprocesser är tidskrävande och kan ge mindre studiotid, och i slutändan leda till att vi utarmar en hel nation med kreatörer. För artister och filmare måste väl få betalt för det arbete de lägger ned?

♦ Anna Troberg skriver om skivlobbyorganisationen IFPI och deras syn på proportionalitet:

Oj, oj, oj! Nu börjar den ena mindre genomtänkta kommentaren om IPRED att trilla in. Vd:n för svenska IFPI levererar den här lilla godbiten:

Det är betydligt mindre intregritetskränkande att man får ett samtal från oss än att man blir utsatt för en husrannsakan av polisen klockan sex på morgonen.

Sug på den. Så alternativet till att skicka utpressningsbrev för att någon laddat hem “Papaya Coconut” är att sparka in dörren hemma hos dem klockan sex på morgonen? Har herr Gustafsson aldrig hört talas om att det ska finnas proportionalitet mellan brott och påföljd? I exemplet ovan, borde själva upplevelsen av det nedladdade materialet vara straff nog.

♦ Sedan säger hon att Niklas Strömstedt är dum. Eller ja, det är min formulering. Hennes var något mer civiliserad.

♦ Sedan säger Niklas förlåt.

♦ Red Libertarian tar kål på några av de sämre argumenten för IPRED1 (”Piratjägarlagen”).

♦ Ann kommenterar fildelningen ur ett rörelsehinderperspektiv.

♦ Piratpartiet meddelar att stödet för fildelning fortsätter öka.

♦ Rick Falkvinge berättar att piratjägarlagen helt kommer att missa målet, om man ska lära sig av erferenheterna från Finland.

♦ Opassande skriver engagerande om deltagarkulturen på nätet, i en text som jag hoppas att alla kommer läsa.

♦ Henrik Alexandersson undrar vad fildelning egentligen är, eller åtminstone hur det borde definieras i lagtexten. Han avslutar resonemanget:

Jag får en känsla av att riksdagens borgerliga ledamöter inte har diskuterat igenom det här på allvar.

De har inte ställt piratjägarlagen i relation till värden och principer som rättsstat, rättssäkerhet, integritet och våra fri- och rättigheter.

Istället lägger de fram en massa lösa åsikter utan att underbygga dem.

Och om det öppna och demokratiska samhällets regelverk vilar på löst tyckande istället för på principer – då kan det gå utför väldigt snabbt…

♦ Brokep tycker att det vore schysst med lite fakta som omväxling.

♦ Oscar Swartz förklarar att exemplarförsäljning är död som huvudsaklig affärsmodell, och menar att den försörjningsmetoden kanske inte var mer än en historisk parantes.

Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den.

Lustigt nog skapades det musik tidigare än så trots allt - folk hittade liksom på saker ändå, oavsett vad Niklas Strömstedt tror. (Tragiskt nog så har dock det mesta av den gått mer eller mindre förlorad för eftervärlden, eftersom kopiering inte var på långa vägar lika enkel att utföra då som den är nu.)

To be continued… Igen.

Inlägget postades torsdag 13 november 2008 klockan 22:41 och finns under Diverse, Politik, Upphovsrätt. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.