Det pratas inte lika mycket om FRA-lagen idag som det gjordes för ett tag sedan. Särskilt gammelmedia verkar ha köpt tanken på att det senaste förslaget löser alla problemen på ett acceptabelt sätt, och när de traditionella massmedierna resignerar så följer det stora flertalet av vanliga dödliga tätt efter. För många är det ju fortfarande den enda informationskanalen, eller åtminstone den enda som upplevs trovärdig. (Mest på grund av gammal vana i och för sig, gammelmedia känns liksom familjärt och man vill ju inte gärna tro att man gått runt och litat på opålitliga journalister i en massa år.)

Jag tror att orsakerna till gammelmedias misstag – för det är ett misstag att dödförklara en fråga av sådan vikt när den är i allra högsta grad levande – beror på flera saker. Två av dem tycker jag är lite extra intressanta.

1) För stort fokus på FRA.

Rent språkligt har frågan hela tiden handlat om FRA – alltså Försvarets Radioanstalt, myndigheten – och huruvida det var ok eller inte för dessa att avlyssna oss alla. Det har hela tiden pratats om “FRA-lagen”, och FRA har kritiserats som myndighet från alla möjliga synvinklar. Kritiken har nog ofta varit välförtjänt, men det gjorde det också möjligt för avlyssningsförespråkarna att finta bort stora delar av motståndet genom att (åtminstone på papperet) minska FRAs roll.

“Om FRA är dåligt så måste det ju göra FRA-lagen mindre dålig om man minskar deras inflytande” är den skenbart logiska slutsatsen som verkar ha fått fäste i journalisternas – och därmed svenssons – sinnen. Men grundproblemet har hela tiden varit att en statlig organisation kommer att ha möjlighet att övervaka allt vi gör – inte att det skulle vara just FRA som administrerade systemet. Det verkliga problemet kvarstår med andra ord.

Jag håller till fullo med om det Christian Engström skriver:

Vad som egentligen skulle behövas är en bred och öppen debatt om hur mycket staten egentligen ska få övervaka medborgare som inte alls är misstänkta för brott. Då kunde vi diskutera FRA-lagen och trafikdatalagringen och alla andra storebrorslagar i ett sammanhang, istället för att som nu tvingas springa runt och släcka bränder än här, än där.

2) För stort fokus på makten.

En positiv sak som FRA-debatten fört med sig – alldeles oavsett utfall i övrigt – är att medborgarjournalistiken i form av bloggande har blivit ordentligt erkänt. På sina håll har bloggosfären till och med utsetts till “den fjärde statsmakten”.

Det är så klart mycket positivt att den kunskap och det engagemang som finns utanför den politiska sfärens centrum lyfts fram. Men ändå fokuseras det så mycket på toppen av hierarkin att när de sex “rebellerna” i folkpartiet förklarar sig nöjda så är det slutet på debatten. Problemet anses löst, oavsett vad alla andra tycker. Medborgarnas kunskap och åsikter reduceras plötsligt till noll och intet, och det är bara de som sitter nära maktens centrum som har betydelse.

De sex folkpartisterna blev för gammelmedia motståndets ansikte, och när de gav vika så brydde man sig inte längre om att kontrollera saker med dem som faktiskt var motståndet från första början.

Det är inte lika intressant att skriva om vanligt folk som det är att skriva om de som är högre i hierarkin. Därför omintetgör “den tredje statsmakten” stora delar av det demokratiska arbete som “den fjärde statsmakten” utfört. Antagligen inte av illvilja, utan för att de helt enkelt inte förstår bättre.

Betyg till gammelmedia: IG

Ett svar på “FRA-frågan: Det levande liket”
  1. Oj, vilken fullträff. Mitt i prick, hats off!

Lämna ett svar




Creeper MediaCreeper