Dynamic Man

Det rör på sig i folkhemmet. Metros läsare rasar mot gnälliga artister, de gnälliga artisterna uppmanas i landets största dagstidning att klippa sig och skaffa riktiga jobb, delar av musikbranschen förstår framtiden, och antalet artister som uttalar sig positivt om fildelningens möjligheter har blivit långt fler än vad jag kan hålla reda på.

Och som om det inte vore nog så börjar till och med gamla maoister uttala sig verklighetsförankrat:

Förespråkarna för den nu föreslagna fildelningslagen beter sig som skråsystemets försvarare mot 1846 års näringsfrihetslag. För att använda ett ryskt ordspråk bygger de dammar av is om våren. Frågan kommer därför att lösa sig själv efter en relativt kort tid oavsett vilka lagar Sverige och EU stiftar och vilka bråkiga ungdomar som paragrafenligt kommer att bötfällas och/eller fängslas av musikindustrins handgångna.

[...]

Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.

Den ni.

“Man ska göra rätt för sig” - har du hört den förrut kanske? En i grunden rätt sympatisk inställning som när den hårddras† kan leda till rätt jobbiga slutsatser.

Tänk dig exempelvis för en sekund att du drabbas av allvarliga psykiska problem efter en personlig tragedi av något slag. När du ska gå någonstans så känns dina steg fysiskt tunga, som om du hade vikter knutna kring benen. När telefonen ringer så kan du inte på något vis förmå dig att resa dig för att svara. Du måste äta tabletter för att kunna somna, och när du vaknar måste du äta andra tabletter för att klara av att komma ur sängen. För att överhuvudtaget överleva är du tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Att argumentera för att man “ska göra rätt för sig” i ett sådant sammanhang blir mer än jobbigt, det blir direkt obehagligt.

Men nu var det ju inte riktigt så dystra vi skulle vara. Det här är ju ett inlägg om Niklas Strömstedt trots allt, och han verkar ju vara en rätt glad filur så där överlag.

Jag antar att ingen har missat det där uppropet som författats av en PR-byrå och sedan undertecknats av en bunt snudd-på-åldringar häromdagen, varav en var just nämnde Strömstedt. Redan samma dag uppdagades det, föga förvånande, att han hade illustrerat inlägg i sin blogg med bilder och youtube-klipp som han varken ägde upphovsrätten till eller hade tillstånd att publicera. Han bad tämligen omgående om ursäkt för sin inkonsekvens, men säger att han fortfarande “står för” debattartikeln. Oavsett vad yngre kollegor och oberoende forskare säger, uppenbarligen.

Och det kan ju tyckas hedervärt. Han är liksom inte någon hycklare, åtminstone inte när han blir påkommen med det. Men det här är ändå ett typiskt sådant tillfälle där “man ska göra rätt för sig”-mentaliteten inte leder till något positivt.

För vilka blir konsekvenserna för ett band när en av deras musikvideos/tv-framträdanden/konserter kan ses på Niklas Strömstedts blogg? Förloras någon inkomst? Sannolikt inte. Jag har svårt att se att någon skulle låta bli att köpa en skiva för att de kan höra låten på Niklas Strömstedts blogg, eller direkt på Youtube för den delen.

Jag antar att man i fantasin kan utgå ifrån att han skulle ha betalat royalties för inbäddningen av musikvideos på bloggen, och se det som en förlorad inkomst. Men i verkligheten, där vi som inte är medlemmar i IFPI eller Antipiratbyrån lever, så fungerar det inte på det viset. Om det är grundförutsättningen för att få dela med sig av en musikvideo så kommer ingen att göra det - vilket Niklas Strömstedt illustrerar med all önskvärd tydlighet.

Så vad förlorar bandet? Publicitet. Ta ett av de exempel som DN nämner: The Kinks. Jag tillhör pinsamt nog de där som känner igen bandnamnet men inte haft en aning om vilka de är, trots att jag hört flera av deras stora hits en hel massa gånger. (Det har antagligen att göra med att jag inte är uppväxt när de hade sin storhetstid.)

Men nu vet jag ju vilka de är, tack vare Niklas Strömstedts blogg. Om jag läser i tidningen i morgon att de ska spela i närheten av där jag bor‡ så kommer jag kunna säga till de andra i fikarummet på jobbet att “jamen ni vet, de har ju gjort den där Lola, och den där, vahetteren… men ni vet ju… öhm… You Really Got Me Going eller nåt.”

Om jag är tillräckligt rik just för tillfället så kanske jag köper en biljett, bara för att det är kul att kunna säga att man har sett kändisar. Om jag inte gör det så kanske någon annan där i fikarummet bestämmer sig för att gå och se dem för att de är genuint intresserade av att höra bandets musik.

Väl där är det sedan fullt tänkbart att man köper med sig någon souvenir; kanske en tröja, en affisch eller till och med en sådan där ålderdomlig plastbit som man kan ta hem och rippa så att den går att lyssna på i den lilla smidiga MP3-spelaren som man alltid har med sig. Jag har köpt både det ena och andra på konserter och jag kan tänka mig att göra det igen. (Även om det i vanliga fall är något mer kontemporära akter jag intresserar mig för.)

Till och med om jag inte går på någon spelning med bandet så finns fortfarande chansen att jag blir så pass intresserad att jag vill veta mer om dem. Jag kanske köper en bok om dem, en dokumentär på DVD, eller en CD-box med vältilltaget texthäfte som har massor av intressant kuriosa i sig.

Min poäng är denna:

Icke-kommersiella “brott mot upphovsrätten” som utförs av privatpersoner genom olika former av fildelning (youtube eller andra) innebär att artistens potentiella kundbas expanderar. Även om de som går från att vara potentiella kunder till att faktiskt köpa någonting av artisten blir färre till andelen räknat så finns alla möjligheter att de blir fler till antalet.

Men då kanske det är en förutsättning att man orkar uppdatera sina affärsmodeller och utnyttja ny teknik istället för att söka sig tillbaka till häst-och-droska-eran i blind panik.

“Skivbolagen vill hellre tjäna pengar på 100.000 sålda skivor än ge artisten möjlighet att få en publik på 50 miljoner, som det egentligen går att göra mer pengar på. Skivbolagen har förresten historien igenom ändå stulit från artisterna” som Ulf Ekberg från Ace of Base uttrycker det.

————————————————————————————————

†: Jo då, jag har både kollat upp stavningen och hunnit göra mitt val…

‡: Jag vet, de har inte gjort en livespelning sedan 1996 och betraktas av många som borta för gott, men de är trots allt inte formellt upplösta så det skulle kunna hända. Inte för att det spelar någon roll, de är ändå bara ett exempel och samma resonemang gäller oavsett artistnamn.

————————————————————————————————

PS: Cirkus Kiev i P3 är himla roligt ibland. Häromdagen sände de till exempel sin tolkning av Niklas Strömstedts utspel. Se youtubeklippet nedan.

För en textnörd som undertecknad så är det här skittufft, även om idén i sig är rätt simpel.

Hittat hos blay.se.

♦ Hittar hos Opassande en länk till det kanske bästa jag läst idag. Kjell Häglund på filmnyheterna.se skriver en krönika med titeln “Tvångssterilisering av filmintresset“, med anledning av en annons från en mängd småbiografer som fått för sig att privatpolislagen är en bra idé. Hela artikeln är så läsvärd att det bara skriker om det, särskilt för den som fått för sig att filmindustrin förlorar pengar på piratkopiering. Ett utdrag:

När en av de ansvariga, Lars Gillegård på Våra Gårdar, här på Filmnyheterna.se i tisdags försökte motivera aktionen var han plågsamt självmotsägande. Det är ju egentligen helt omöjligt att hävda att man drabbats av just negativa fildelningenseffekter när i själva verket biobesöken inte gått ner alls sedan 1997, trots långt färre antal biostolar i dag, och trots att konkurrensen från hemmabiofenomenet och andra underhållningsgenrer exploderat de senaste åren.

Men inte nog med det. Numera är ju ämnet så genomforskat att man börjat tala om en vetenskaplig konsensus när det gäller sambanden mellan fildelning och biobesök och annan filmkonsumtion – nämligen att omfånget av fildelning står i direkt proportion till omfånget av kultursektor och omsättning, i positiva tal. De flitigaste fildelarna går mest på bio och köper mest dvd-filmer. Energin i filmindustrin har blivit fullständigt självalstrande.

En typisk sådan effekt syns tydligt i den färska SOM-undersökningen, som inte bara visar att svenskarna går på bio lika mycket i dag som för 15 år sedan, utan också att siffrorna peakade under ”Sagan om ringen”-åren – tack vare de tre filmer som är världens överlägset mest fildelade.

All upptänklig statistik och alla tillgängliga studier talar alltså skarpt emot annonsbudskapet, både ur fildelnings- och biobesöksperspektiv. Det vore faktiskt riktigare att konstatera att biograferna är beroende av fildelningen, i så måtto att de rider på global filmtrend vars marknadsföring till stor del bygger på fildelning.

Läs hela artikeln. Det är en order!

♦ Webhackande ondgör sig över den argumentationsteknik som privatpolislagens förespråkare använder. (Om det nu kan kallas argumentationsteknik att hålla för öronen och skrika “lalalalala BINGO!”)

♦ Henrik Alexandersson oroar sig över utvecklingen inom EU, som verkar gå mot mindre fri rörlighet. Det var väl inte så det lät inför EU-omröstningen vill jag minnas? PNR är den nya förkortningen vi lär bli tvungna att lägga på minnet.

♦ Elin Grelsson heter en bloggare som jag länkar alldeles för sällan. Nu har hon i alla fall skrivit (ännu) en bloggpost som fick mig att skratta högt.

Idag har jag hittat min hittills största favorit av de antifeministiska författarna, nämligen K.A. Wieth-Knudsen; en liten förbittad dansk som i sin bok Feminismen från 1924 gör upp med den feministiska teoribildning som då kommit att få alltmer inflytande.

Det handlar alltså om en skogstokig gubbe som … eller äh, “en liten förbittrad dansk” är ungefär så bra formulering som det kan bli. Han verkar hur som helst ha rätt dålig koll på vetenskaplig metodik och dylikt:

Han har också en liten statistik över hur många moraliska kvinnor som kan tänkas finnas:
“Det finns många heroiska och ädla kvinnonaturer. Med ”många” menar jag emellertid statistiskt uttryckt 1 på 10 000, motsvarande heroiska och geniala män, alltså i Danmark bara omkring 150 st. sådana kvinnor. Jag har dock bara träffat ett enda exemplar av dessa teoretiska 150 kvinnor.”
Återigen kan lite källkritik vara på sin plats här.

[...]

Och precis som jag skrattar högt åt Wieth-Knudsens argumentationer för kvinnors bristande intellekt, känsloliv och moral, lär man om 90 år himla med ögonen åt Heliga familjen-debatten, regeringsbråk över frågan kring könsneutrala äktenskap och använda Pär Ströms bok som exemplifierande referenslitteratur gällande mindre lyckad antifeministisk kritik.

Humor på högsta nivå alltså. Varför gavs all genuint bra facklitteratur ut före 1930? ;)

♦ En mall för den typ av utpressningsbrev som kommer bli aktuella om privatpolislagen blir verklighet har läckt ut från Antipiratbyråns danska motsvarighet. Rick och Emma passade på att spara dokumentet, ifall skammen skulle bli för mycket och brevet skulle försvinna från webplatsen. Tur var väl det, för nu har de ersatt dokumentet med ett propagandabrev istället.

♦ Jag skrev ju nyligen att upphovsrätt inte är samma sak som äganderätt. Rick Falkvinge menar till och med att upphovsrätt står i motsats till äganderätt.

♦ Rick skriver också om att “stofilpartierna” inte förstår nätet. De etablerade partierna vill gärna använda Internet som kommunikationsmedel, men verkar ha missat att flervägskommunikation är normen här. Istället för dialog och öppenhet så tänker man överlag satsa på reklamfilmer på Youtube, verkar det som. Lycka till. Själv tror jag att den effektivaste nätstrategin vore att på ett respektfullt sätt delta i nätsamvaron, inte att försöka styra den med ett uppifrån-perspektiv.

♦ Ännu mera Rick: Centerpartiet har hamnat i en återvändsgränd. Roligt.

♦ Till sist: Christian Engström skriver om Piratpartiets alternativ till privatpolislagen. Han passar samtidigt på att visa hur mycket kulturbranscherna egentligen lider av fildelningen, med hjälp av statistik från en rapport framtagen av forskare vid Lunds universitet.

Ni har väl inte missat den mycket intressanta artikeln i DN, där forskare kritiserar privatpolislagen? (Alias IPRED1, bland annat.)

Hela artikeln är mycket läsvärd, men som smakprov citerar jag följande:

En annan forskare, Daniel Johansson vid Music Link i Hultsfred, hävdar på sin blogg att debattförfattarna drabbats av moralisk panik när de skriver att “svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början”. Sant är att försäljningen av inspelad musik minskat, men samtidigt har upphovsrättsorganisationer som Stim ökat sina intäkter, likaså konsertarrangörer som Live Nation. Pengar från telecomföretagens nya musiktjänster kommer också musikbranschen till godo. Som helhet blöder inte musikbranschen.

Eller vad sägs om detta?

- Musikindustrin vill få oss att tro att det enda som behövs är mer skydd. Men i forskarvärlden är det ingen som förespråkar hårdare upphovsrättslagar, säger Eva Hemmungs, professor i informations- och biblioteksvetenskap.

Läs gärna hela artikeln. Det tycker jag att den är värd.

Ytterligare länktips från RSS-läsaren.

♦ Marcus Fridholm har visioner om en ljusnande framtid.

♦ Oscar Swartz skriver om att upproret mot IPRED1 sprider sig utanför “den lilla men högljudda piratgruppen” på liknande sätt som FRA-frågan gjorde det.

♦ Anna Troberg försöker överbrygga generationsklyftan genom att visa att det mesta egentligen är sig likt. Hon gör det dessutom med hjälp av Lill Lindfors, och andra moralens fiender. ;)

♦ TorrentFreak skriver om Tribler, ett intressant projekt som syftar till att skapa en bittorrentklient som är decentraliserad på riktigt. Dessutom ska den tydligen skapa rekommendationer för dig baserat på vad andra, vilkas smak liknar din, tycker om. Ungefär som Last.fm alltså. Det är inte otänkbart att jag kommer skriva något utförligare om Tribler när jag hunnit testa det ordentligt.

♦ På Groklaw förs just nu en väldigt intressant diskussion om mjukvarupatent. Varning utfärdas för den läsovillige dock; det är väldigt mycket text att ta in. I skrivande stund ger en utskrift inte mindre än 104 A4-sidor med spännande diskussion - och då har jag inte ens expanderat någon av undertrådarna… Jag har själv inte hunnit igenom mer än en bråkdel av det hela, och vet i ärlighetens namn inte när (om någonsin) jag kommer göra det heller.

♦ Emma uppmanar alla att spurta. Tydligen finns det IPRED1-förespråkare som är tillräckligt internetkunniga för att kunna hantera ett epostprogram trots allt.

♦ Rick Falkvinge bjuder på lite morgonhumor. Han skriver bland annat om den fejkade nyheten att MPAA (en amerikansk variant av Antipiratbyrån) har gått ut med att de kräver ersättning från folk som installerat hemmabiosystem, för att kompensera för biografernas inkomstbortfall:

Det här är satir, men flera nyhetsmedier rapporterade vidare nyheten som autentisk. Så märkligt beter sig upphovsrättslobbyn att de flesta helt enkelt anser att de har tappat kontakten med verkligheten, och inte längre står över några nya konstigheter. Om det inte hade varit för att det publicerades på en satirsite - BBSpot - så hade jag inte heller vetat säkert.

♦ Rick Falkvinge har även skrivit på SVT Opinion. Det mesta han skriver är viktiga saker att få fram i debatten, även om många av oss nog känner att vi redan kan argumenten utan och innan. Mitt favoritstycke från debattartikeln:

Man pratar om att “avlasta polisen”. Att avlasta staten i en process där staten står som garant för opartiskhet, och istället låta ett rent partsintresse ta hand om det, är vämjeligt. Anna Croneman kanske är förespråkare för att Marlboro ska ta över statens cancerforskning också, för att “avlasta universiteten”?

Hittat hos Emma.

♦ Christian Engström ger ett exempel på en artist (upphovsman, kreatör…) som vill använda nätet och fildelningen till sin fördel - men som motarbetas av upphovsrättsindustrin, i det här fallet representerade av STIM. Det är som vanligt rätt tydligt att antipiraterna slåss mer för att rädda sina egna döende affärsmodeller, snarare än för att värna om kulturlivet eller dess utövare.

♦ Christian skriver också om Mikael Wendt (fp), som menar att “den digitala personliga integritetens värde är bisarrt överdriven”. Får man lov att gissa så skulle jag säga att herr Wendt inte lever i samma verklighet som fler och fler av oss faktiskt gör - en verklighet där Internet används för en mycket stor del av våra sociala, yrkesmässiga och privata behov. Om integritetens värde här på nätet inte är lika hög som i andra sammanhang så är det något som är allvarligt fel.

Nu börjar det närma sig något som liknar att vara ikapp i bloggläsandet… Ett ikappkomningsinlägg till är att vänta, men sedan tror jag det får räcka. :)

Nu finns det äntligen här, ett alkolås för ditt Gmail-konto. Du har 60 sekunder på dig att skriva in lösningen på några matematikfrågor, svårighetsgraden inställningsbar, och om du misslyckas så får du svaret “Water and bed for you. Or try again.”

Som ni förstår är det kanske inte hundraprocentigt effektivt, och särskilt stor är risken att andelen fyllemail från matematikstudenter kommer att öka när det här blir populärt. Icke desto mindre så är jag övertygad om att det finns åtminstone några människor i det här landet som kommer att uppskatta funktionen. :)

Om du vill prova det så heter tillägget “Mail Goggles” och hittas under “Labs”-tabben i dina Gmail-settings. Jag skriver “settings” och inte “inställningar”, för tydligen syns Labs-tabben bara när man har engelska inställt som visningsspråk. (Jag har hört påstås att man ska kunna välja engelska, ändra inställningar på Labs-tabben, och sedan ändra tillbaka till svenska igen. Men jag har inte provat det själv ännu.)

Jag har ett enklare verktyg installerat på bloggen för att kunna se lite besöksstatistik. Bland annat kan jag se de senaste sökorden som folk hittat hit med från olika sökmotorer. (Det allra vanligaste är “vegetarisk smörgåstårta” för övrigt.)

Idag kollade jag statistiken och ser att någon hittat till min blogg på det här viset:

Som sökresultat nummer sju i listan hittar man då:

Jag övervägde i några sekunder att försöka vitsa till det på något sätt, men kom fram till att det är lustigt nog som det är. :)

Det räcker med att jämföra orden, bokstav för bokstav, så ser man tydligt att de stavas helt olika. Man behöver knappt vara läskunnig, så uppenbart är det. Det finns en anledning till att det förhåller sig på det sättet - det handlar om två helt olika begrepp.

Som den australienske advokaten Brendan Scott uttrycker det:

Summary

Infringement does not appear to fit the meaning of stealing or theft because an infringement does not involve either a taking or a deprivation.  Further, intangible rights seem almost impossible to steal by definition.  To use the infringement-as-stealing meme demonstrates something of a lack of respect for language and consequently a lack of respect for the people to whom you are speaking.

Så snälla söta rara fildelningsmotståndare, sluta påstå att brott mot upphovsrätten är stöld. Vill du ha en världsuppfattning från stenåldern så lär jag inte kunna hindra dig, men att påstå att fildelning är stöld är antingen ohederligt eller jättekorkat.

(Jag vet inte hur många gånger jag läst bloggposter som den här, men tydligen måste det tjatas ännu mer om sådana här självklarheter.)

Fler mer eller mindre intressanta saker från min RSS-läsare. Gammalt och nytt i hippsomhapp-ordning.

♦ Peter Dahlgren undrar i en lätt satirisk text varför man ska stanna vid piratjägarlagen. På ett väldigt enkelt sätt visar han på riskerna med ändamålsglidning. För så länge man okritiskt håller fast vid mantrat “artister och filmare måste väl få betalt för det arbete de lägger ned?” som den högsta av sanningar så kan man rättfärdiga nästan vilka otäckheter som helst.

Det naturliga steget är därför att överlåta polisens arbete i allt större utsträckning till privata bolag. Att gå via en domstol hindrar musikartister från att kunna försörja sig och sin familj. Dyra rättsprocesser är tidskrävande och kan ge mindre studiotid, och i slutändan leda till att vi utarmar en hel nation med kreatörer. För artister och filmare måste väl få betalt för det arbete de lägger ned?

♦ Anna Troberg skriver om skivlobbyorganisationen IFPI och deras syn på proportionalitet:

Oj, oj, oj! Nu börjar den ena mindre genomtänkta kommentaren om IPRED att trilla in. Vd:n för svenska IFPI levererar den här lilla godbiten:

Det är betydligt mindre intregritetskränkande att man får ett samtal från oss än att man blir utsatt för en husrannsakan av polisen klockan sex på morgonen.

Sug på den. Så alternativet till att skicka utpressningsbrev för att någon laddat hem “Papaya Coconut” är att sparka in dörren hemma hos dem klockan sex på morgonen? Har herr Gustafsson aldrig hört talas om att det ska finnas proportionalitet mellan brott och påföljd? I exemplet ovan, borde själva upplevelsen av det nedladdade materialet vara straff nog.

♦ Sedan säger hon att Niklas Strömstedt är dum. Eller ja, det är min formulering. Hennes var något mer civiliserad.

♦ Sedan säger Niklas förlåt.

♦ Red Libertarian tar kål på några av de sämre argumenten för IPRED1 (”Piratjägarlagen”).

♦ Ann kommenterar fildelningen ur ett rörelsehinderperspektiv.

♦ Piratpartiet meddelar att stödet för fildelning fortsätter öka.

♦ Rick Falkvinge berättar att piratjägarlagen helt kommer att missa målet, om man ska lära sig av erferenheterna från Finland.

♦ Opassande skriver engagerande om deltagarkulturen på nätet, i en text som jag hoppas att alla kommer läsa.

♦ Henrik Alexandersson undrar vad fildelning egentligen är, eller åtminstone hur det borde definieras i lagtexten. Han avslutar resonemanget:

Jag får en känsla av att riksdagens borgerliga ledamöter inte har diskuterat igenom det här på allvar.

De har inte ställt piratjägarlagen i relation till värden och principer som rättsstat, rättssäkerhet, integritet och våra fri- och rättigheter.

Istället lägger de fram en massa lösa åsikter utan att underbygga dem.

Och om det öppna och demokratiska samhällets regelverk vilar på löst tyckande istället för på principer – då kan det gå utför väldigt snabbt…

♦ Brokep tycker att det vore schysst med lite fakta som omväxling.

♦ Oscar Swartz förklarar att exemplarförsäljning är död som huvudsaklig affärsmodell, och menar att den försörjningsmetoden kanske inte var mer än en historisk parantes.

Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den.

Lustigt nog skapades det musik tidigare än så trots allt - folk hittade liksom på saker ändå, oavsett vad Niklas Strömstedt tror. (Tragiskt nog så har dock det mesta av den gått mer eller mindre förlorad för eftervärlden, eftersom kopiering inte var på långa vägar lika enkel att utföra då som den är nu.)

To be continued… Igen.