Intressant artikel på TechDirt. Tydligen finns det radiostationer i USA som har slutat spela (eller åtminstone tillfälligt bojkottat) musik av artister som hävdar att “radio is a kind of piracy”. Vilket man kan tycka att artisterna och deras ägare, förlåt skivbolag, borde uppskatta. Men istället så hotas radiostationerna nu av att utredas av FCC. Mysko.
Helt orelaterat: Såg igår Piratenpartei (tyska Piratpartiet) omnämnas i en svensk gammelmedia-artikel (DN) för första gången. Eller åtminstone för första gången som det handlar om deras politik, och de inte bara omnämns i förbigående på grund av valresultat. Spännande.
Jag fick igår en kort debattartikel publicerad i Sundsvalls Tidning, tänkt som ett svar på en Nöjeskrönika som publicerats några dagar tidigare. Min förhoppning är att jag fått med det absolut viktigaste på det lilla antal tecken som tillåts i papperspressen, och att den (förhoppningsvis) efterföljande diskussionen blir konstruktiv.
Uppmärksamma läsare kanske noterar att jag länkade till båda dessa artiklar även i mitt förra inlägg. Det stämmer, jag tyckte bara att det kunde vara värt att påpeka lite mer uttryckligt i en egen postning nu när jag ändå engagerat mig och skrivit in till pappersmedia och allt. :)
Uppdatering: Eftersom ST tidigare har möblerat om på sin site så att saker försvinner och/eller blir jättesvåra att hitta, så lägger jag ut min text även här, för säkerhets skull, i arkiveringssyfte. Så här skrev jag:
Onsdagen den 10 juni publicerade ST en krönika av Thomas Björling med rubriken “Musiken måste få kosta”. I den första delen angriper han Piratpartiet på rätt lösa grunder, men jag undviker att plocka upp den handsken. Jag har nämligen tröttnat på sandlådenivån i debatten, och tycker det är hög tid att vi tar oss framåt i stället.
Därför vill jag hellre göra tre påståenden för att se om vi kan finna en gemensam grund att diskutera utifrån.
1. Fildelningen har positiva effekter.
Fler människor har tillgång till mer kultur än någonsin förr. Det kan få lika positiv inverkan på musiklivet som biblioteken hade för litteraturen.
Dessutom utjämnar fildelningen klassklyftor och låter även mindre välbeställda tillgodogöra sig kultur på ett sätt som de annars aldrig haft möjlighet till.
2. Fildelningen går inte att stoppa utan att införa en kontrollapparat som är oacceptabel i en demokrati.
Hittills har ingen kommit med en trovärdig lösning på hur man ska stoppa fildelningen utan att avskaffa källskydd, brevhemlighet, personlig integritet och rätten till ett privatliv.
Sedan är det av mindre intresse om det nu skulle vara så att vissa bryr sig mer om gratis musik än om demokratins grundfundament. Argumentet blir inte mindre giltigt för det.
3. Vad som gör fildelningen problematisk är att det finns kulturarbetare som förlorar inkomster.
Det är här diskussionen borde ta sin utgångspunkt. Inte i pajkastning mellan folk som upplever för- eller nackdelarna.
Björling nämner Spotify som ett positivt exempel på ett trevande försök framåt. Det gör jag med. Alternativet till dagens upphovsrätt är inte svältande musiker, utan nya affärsmodeller. Det har vi i Piratpartiet hävdat hela tiden.
Den nuvarande lagstiftningen skapades för att hantera tryckpressen, men modern teknik har radikalt förändrat förutsättningarna för både juridik och musikbransch. Klart att musiken får kosta - men den får inte kosta oss våra demokratiska rättigheter.
Det behöver den inte heller göra, om vi bara kan föra en konstruktiv diskussion utan osakliga påhopp.
Ingen kan ha missat att det pågår en smärre revolt i Iran just nu. Jag är själv inte särskilt insatt i var de olika kandidaterna står politiskt, men att det nuvarande styret inte är det mest demokratiska i mänsklighetens historia har varit tydligt sedan länge och sättet de hanterar den nuvarande situationen på gör ingenting för att ändra på den bilden.
SvD skriver idag om att “Nätaktivister säkrar internet för iranierna“, och Christopher Kullenberg skriver lite mer utförligt om samma sak på Newsmill. Bland de nätaktivister som det pratas om återfinns The Pirate Bay, som för tillfället döpts om till The Persian Bay och länkar till en kampanjsida för fri kommunikation i Iran.
Samtidigt finns det de som fortfarande påstår att vi pirater “bara vill kunna tanka gratis”. Man undrar när det ska sjunka in på allvar att det faktiskt är lite större än så.
Det blev en sen kväll igår, men efter många om och men så lyckades jag vakna till liv och hasa mig ner på stan för att bli intervjuad av diverse lokalmedier.
Dels blev det en artikel i Sundsvalls Tidning och dels ett inslag i SVTs Mittnytt. I texten som beskriver filmen så är jag felciterad, trots att de sannolikt har tittat på filmen för att hämta citaten någonstans ifrån. Märkligt. Här är den iaf:
Redan i natt publicerade förresten ST en annan kort artikel med bild från vår lokala valvaka i Sundsvall. Den bilden är för övrigt uppslagen stor över hela förstasidan på pappersutgåvan idag, med tillhörande rubrik:
“Piratpartiet den stora vinnaren”
Härligt. Men vi ska inte glömma bort att det bara är en delseger, ett steg på vägen. Det är snarare så att det är nu som det verkliga arbetet börjar.
Nu bygger vi partiet och räddar världen, hugg i allihopa!
Har varken tid eller ork att skriva så mycket på sistone, som eventuella trogna läsare antagligen märkt, men helt inaktiv är jag inte. Jag jobbar som sjutton inför EU-valet nu, om jag får säga det själv, och försöker dessutom hinna med ett och annat åtagande inom bland annat korpfotboll, togaparty-arrangerande, samt (sedan igår) filmskapande.
För en stund sedan skrev en kompis till mig och frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag mailade ut piratpropaganda till några hundra medlemmar i Sundsvalls kommun. Hon svarade med ett något ironiskt “Det låter jättekul. Verkligen.”
Och nej, visst, jättekul är det kanske inte alla gånger. Man kan visserligen ha mycket roligt när man engagerar sig politiskt - man lär känna en massa bra människor och har intressanta diskussioner och känner att man gör något vettigt med sitt liv bland annat - men ibland är det bra tungt att sitta och harva sig igenom allt man måste göra (om man är typen som tar på sig mycket).
Men - och det här är viktigt - det är ändå fasen så mycket roligare än alternativet, att stå där om 20 år framför sina barn och skämmas ögonen ur sig när de frågar “Pappa, vart var du när de avskaffade demokratin i Sverige?”
Enligt obekräftade rykten är Pirate Bay på väg att utveckla ett nytt program, AWT (Artist Wealth Terminator), som ser till att torrentfilerna hamnar direkt i datorns papperskorg, raderas, laddas ner igen, raderas och så vidare. På ett dygn kan det nya programmet göra en rockstjärna utfattig. Tekniken anses användarvänlig eftersom konsumenten slipper lyssna på musiken.
Roger Wallis, den numera rätt välkände KTH-professorn, skriver om Student Bay och undrar:
Men den viktigaste frågan kvarstår: Varför upphör all förhandlingsförmåga så fort internet kommer på tal?
Såg på en bunt andra bloggar häromdagen (kurvigheter är den enda jag minns just nu, sorry för länkbristen, har haft mycket att göra på sistone) ett klipp från Jon Stewarts The Daily Show (mycket roligt, särskilt för att vara en amerikansk talkshow). Tyvärr var det bara första delen av två. Jag hittade sedan (någonstans, kanske på en blogg, jag skulle länkat om jag kom ihåg var, jag lovar) det här klippet, som innehåller båda delarna.
(PS. Om du undrar över det överdrivna parantesanvändandet så är det för att jag kom att tänka på Dostojevskis Brott och Straff häromdagen, och hämtade lite inspiration från hans skrivsätt. Vad gäller paranteserna alltså. De i övrigt något märkliga formuleringarna och kommateringarna är bara ren illvilja.)
Häromdagen höll författaren Unni Drougge tal på en demonstration mot TPB-domen. Det lilla man kunde se med henne på Expressen var inte det mest välformulerade i världshistorien, även om jag uppenbarligen sympatiserar starkt med budskapet, men den debattartikel hon publicerat på Newsmill tar igen det med råge. Läs den, för det är den fan i mig värd.
Att hon sedan passar på att odla sitt varumärke en smula på kuppen, det kan jag bjuda på. Jag skulle, precis som Josh på Enligt Min Humla, vilja citera precis hela texten. Men liksom Josh så nöjer jag mig med en av de mer talande delarna:
När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg - och säkert med rätta - att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.
Ja, jag vet att det här är nästintill en kopia av Joshs inlägg. Men vad ska man göra när man tycker precis samma sak? Dessutom har jag kompisar som inte läser hans blogg, och jag har hur som helst inte direkt någonting emot kopiering överlag så där, så ni får stå ut.
Eller äsch, här kommer ett till citat som är förbaskat talande:
Massupplagorna används också för att skapa en buzz kring de titlar som förlagen vill trycka in på topplistorna. De säljs alltså in till kraftigt nedsatta priser, varpå handeln i sin tur kan pressa ner konsumentpriserna och kränga fler ex. Tror någon att det enbart beror på Guillous eller GW Perssons omåttliga popularitet att deras böcker ligger på lastpallar och tornar upp sig över det övriga utbudet i butikerna? Nej, detta är ett spel som avgörs redan innan böckerna går i tryck. Det är ett spel som är lönsamt endast för de författare som har potentialen att sälja megavolymer. Det är ett system som går ut på spridning och prispressning och som går ut över de titlar där de ekonomiska marginalerna inte finns för denna spridning och prispressning.
Det är ett orättvist system som utarmar mångfalden på bokmarknaden och gynnar bästsäljarna.
Det är ett system som får förlagen att alltmer ensidigt satsa på litteratur som råkar eller, i värsta fall, försöker efterlikna de genrer och den stil som succéförfattarna företräder.
Det är sammanfattningsvis ett system som slår ut nytänkande, och ofta även god, litteratur. Och det har hittills varit en perpetuum mobile.
Är det inte då ett märkligt sammanträffande att dessa kanonsäljande giganter som översvämmar de materiella ytor där böcker säljs, som gynnas av prispressad spridning, som praktiskt taget skänker bort böcker till återförsäljare och låter populärmedier få dem som kringprodukter, är det inte besynnerligt att det är just den gruppen som slår hårdast på stora trumman mot den digitala spridningen?
Det skulle kunna betraktas som ren girighet om det inte handlade om så mycket mer än bara feta plånböcker.
Det handlar om kontroll.
Och det är kontrollen som håller på att glida de gamla aktörerna ur händerna.
Så. Kila iväg och läs hela artikeln nu. Och tanka ner hennes ljudbok som hon släppt exklusivt på TPB vettja.
Inlägg (RSS)